| En fantastisk dag, det är
solsken när vi ger oss av på bron över
Kaskasajåkka, och solen håller oss sedan sällskap hela
dagen. Vi går upp för slänten till Tjeuralako, det
är inte så brant och inte heller särskilt
ansträngande. Det är början på dagen och krafterna
är intakta Vi passerar en vattensamling, fjällen speglas i
den spegelblanka vattenytan. I öster, bortom sjön
nedanför kullen Varto, ser vi ett kullligt fjällandskap.
Där vi går är det mest sten, lyckligtvis inte stora
block. Att gå här i dåligt väder kan nog ha sina
besvärligheter. Vi tar rikitning mot Tarfalaglaciären, som vi
passerar strax nedanför. Upp till passet mot Tarfaladalen
utnyttjar vi stora kvarvarande snöfält. Lutningen är
hela vägen accceptabel, trots att vi ska gå upp totalt cirka
600 meter. När vi närmar oss krönet växer
Kebnekaise fram. Till slut är det enastående vyer över
Tarfalavagge och Kebnekaise. Det är säkert bättre vyer
här än från kaise självt. Solsken, vyer, och
lunch, det kan inte vara bättre. Nedgången till Tarfalavagge är besvärlig, det är mycket lös sten. Vi omväxlande snirklar och glider ner. Det känns rätt obehagligt. Till slut står vi välbehållna nere i dalen, nära den vetenskapliga stationen. Vi följer Tarfalajåkka nedströms, den blir vildare och vildare på sin färd. Det är en lättsam vandring ner till bron i Ladtjovagge, där vi slår upp tältet. Först därefter ser vi att detta är en plats man dumpar sitt avfall på! Det ligger en "soptipp" intill, det ser för d-t ut. Precis när jag ska somna hör jag ett prasslande från absiden. Jag tittar ut. En mus sitter på ryggsäcken. "Hej, jag heter Musse. Kan du inte bjuda på ett kex?". Jag ger den ett kex, "Tack" säger Musse, och drar iväg med det. Sedan somnar jag. |
Upp
till passet till Tarfaladalen Tarfalasjön sedd från krönet  |