http://vandra.mior.se/jotunheimen/1988/?lang=se
Jotunheimen 1988
Gjendesheim - Memurubu - Storådalen- Urdadalen - Visdalen- Glitterheim - Russvatnet - Memurubu

Dag1: 18 augusti, Gjendesheim - Gjendesjön, 2 km

Jag vaknar av mig själv precis innan väckningen. Natten har jag tillbringat på hotel Dronningen i Trondheim. Jag äter en enkel frukost på hotellet, innan det bär iväg till stationen och tåget till Otta. Tåget är nästan fullsatt, med milt våld lyckas jag trycka in min ryggsäck i facket avsett för bagage. Tåget går kl 8.40, och resan till Otta tar cirka tre timmar. Färden går genom ett imponerande landskap. I Otta går jag av. På stationen väntar min vandrarvän. Jag är hungrig, så jag äter upp resterna av hans lunch i väntan på bussen till Gjendesheim klockan ett. På vägen till Gjendesheim kör vi förbi en mängd vackra stockhus. Efter två timmar står vi vid sjön Gjendes strand. En otroligt vacker blågrön sjö, omgiven av branta bergssluttningar. Högt däruppe på Besseggen tänker vi gå på vägen tillbaka. Idag går vi längs sjökanten på en bra stig. Min vän har varit dålig så vi börjar lugnt och slår upp tältet efter några kilometer. Det är mulet, 15 grader varmt, och en kylig vind som gör att det känns ruggigt.

Dag2: 19 augusti, Gjendesjön - Memurubu, 8 km

Det regnar under hela natten, tidvis är det en kraftig vind. Förmiidagen är regntung, så vi avvaktar bättre väder. Regnet upphör efter lunch, och då ger vi oss av. Vandringen går utmed sjön, där det är mycket upp och ner längs bergskanten. Det är en blöt stig genom björkskog. Det är jobbigt och vi svettas. Hela tiden hotar regnet oss, men det stannar vid det. Vid 18-tiden kommer vi fram till Memurubu turiststation. Vi känner inte för att fortsätta, utan betalar 25 NK för att få tälta, och 5 NK för att få duscha. Flickan i receptionen är på ett uruselt humör.

Dag3: 20 augusti, Memurubu - Storådalen, 11 km

Det regnar under hela natten. När vi kommer iväg är det uppehåll, men regntunga skyar hänger över oss. Under förmiddagen följer vi stigen uppför Memurudalen, en långsam stigning från ca 1000 m till 1200 m. Det är en lättsam promenad längs bäcken som rusar fram i sin kanjon. Stigen viker i slutet av dalen av uppför sluttningen till Memurutunga, och vi får en stigning på över 300 meter. Nu börjar det också att regna. Regnet följer oss upp till Memurutunga, och gör vandringen något jobbig. Vid fyratiden spricker det upp en aning, och vi får en timmes solsken. Vi tar en paus och torkar upp, samtidigt som vi kan njuta av utsikten. Långt därnere är den blågröna Gjendesjön, på andra sidan sjön reser sig branta höga fjäll. I väster ser vi in i Vesleådalen. Det är mäktigt. Häruppe hos oss är det kargt, och vi har passerat förbi en hel del småsjöar. Men det är lättgånget. Stigen går vidare mot Storådalen, vi har framför oss nästan 500 meter ner till dalbotten på en stig som regnet har gjort om till en strid bäck. Vi är nere vid sju och söker omedelbart upp en plats för vårt natthärbärge. Det är ruggigt och det blir ett snabbdopp i Storåi, innan det bjuds på en extra kryddig kycklinggryta. Klockan är nio och regnet faller igen, liksom mörkret. Min vän påpekar att han inte rökt på hela dagen.

Dag4: 21 augusti, Storådalen - Storådalen, 0 km

Det regnar under hela natten, och det fortsätter att regna hela förmiddagen. Det är först på eftermiddagen regnet avtar. Vi bestämmer oss för att tänka på vilodagen, det är söndag, och ligger still. På eftermiddagen blir det en kortare promenad. Det är en rätt frodig dalgång, jag hittar en vacker fältgentiana. Längre upp i dalen verkar det mer kargt, dalgången avslutas med ett vattenfall. Vi har vårt tält precis intill stigen, som verkar vara väl använd. Idag är det ingen som passerar här. Det enda besök vi får är av åtta ungtjurar framåt kvällen. De är mycket närgångna och "jagar" upp oss på ett klippblock. Därefter fortsätter de med att undersöka tältet. De är inte särskilt försiktiga med det, så vi fattar mod och hoppar ner från vårt klippblock. Med glada rop och daskar i rumpan driver vi bort dem. Den frystorkade köttgrytan smakar intressant, men är ingen höjdare. Vi skulle kanske ha slaktat en tjur istället.

Dag5: 22 augusti, Storådalen - Urdadalen, 11 km

Det regnar under hela natten. Regnet upphör under förmiddagen och vi ger oss av. På fjälltopparna ligger nysnö. Vi går på stigen fram till vattenfallet, det är mer en fors än ett fall. Vattnet skummar och yr. Vi stannar en stund och tittar på vattnet på sina snabba färd utför, och vi ser samtidigt ut över Storådalen. Vi kämpar vidare uppför. Vattnet kommer från en sjö, varifrån vattnet väller ut över sjökanten och ner i forsfåran. På andra sidan sjön ser vi fjället Skorddalseggi (2159), det har klarnat upp och vi ser även toppen. Vi vandrar på gräshedar utmed sjön. Vi träffar på bäcken från sjön Langvatnet, där vi viker av upp mot Urdadalen.Från sluttningen upp mot passet kan vi se tillbaka ner mot Langvatnet nedanför Skorddalseggi.

När vi kommer högre blir det bara sten på marken. En kort men intensiv snöby drar förbi. I detta stenlandskap ligger två små sjöar. Några rösen visar vägen upp till pasströskeln som ligger på något över 1600 meter, mellan massiven Urdadalstindan och Hellstugutindan. Två norrmän studsar förbi på lätta steg och med en lätt packning, de ler åt våra stora ryggsäckar. Efter den steniga pasströskeln blir det lättare för oss också. Inte minst utsikten ner i Urdadalen, med de två sjöarna i dalens mitt, piggar upp. I förlängningen syns den västra kanten av Visdalen. Vi går ner till och förbi sjöarna, där det blir allt mer vegetation på marken. Någon kilometer efter sjöarna och invid bäcken från dem, hittar vi en hygglig plats att övernatta på. Klockan är sex, sex grader varmt och mulet.

Dag6: 23 augusti, Urdadalen - Visdalen, 9 km

Det har INTE regnat under natten. Det varit relativt kyligt, strax över noll grader. Vårt tält står på en tvättbräda, så man har vaknat en gång i timmen för att vända på sig. Vandringen ner till Visdalen är en behaglig vandring på gräshedar i svagt nedförslut. Efterhand ökar växtligheten. Bäcken breder ut sig. Urdadalen mynnar ut i Visdalen. Visdalen är bred dalgång omgiven av höga fjäll, däremellan trängs glaciärer. Stigen går en bit upp på sluttningen ovanför bäcken i dalgångens mitt. Vi passerar en större bäck, från Hellstugubreen, som idag inte har så mycket vatten. Då och då skiner solen på oss.

På lättvandrad stig går vi fram till Spiterstulens fjällstation, som ligger vid vägs ände. Det verkar vara ett lyxigt ställe. Vi följer vägen en kilometer, sedan går en led upp till passet mot Glitterheim. En regnskur gör oss sällskap, sedan klarnar det upp. Vi följer leden en bit upp på sluttningen där vi slår läger bland ljung, lågvuxen björk och vide. Vi misstänker att det inte finns så mycket tältplatser på vägen mot Glitterheim, därför väljer vi att stanna här. Det har varit en lättsam dag, klockan är bara tre när vi slår upp tältet. Galdhöpiggen tycker vi att vi kan skymta på andra sidan dalen. Vi sitter i solnedgången och njuter av vyerna.

Dag7: 24 augusti, Visdalen - Glitterheim, 13 km

Ah, vilken knutig tältplats. Molnen hänger tungt ovanför bergstopparna när vi halv tio ger oss uppför sluttningen mot Skautflyi. När vi kommit en bit upp kan vi se över Visdalen mot Styggebreen och Galdhöpiggen på andra sidan. Molnen är höga nog för att topparna syns. Nere i dalen flyter molnen fram under oss. Det är en relativt lätt vandring upp till Skautflyi. Skautflyi är på över 1500 meter, och som vanligt på dessa höjder består marken mest av sten. Vi passerar en sjö. Glaciärer täcker bergssluttningarna i söder, där Veobreen är den största glaciären. Marken är plan, men stenig, och lättgången. Dvs om man har rätt på fötterna. Vi möter ett sällskap där en kvinna har enkla gymnastikskor, hennes fötter mår inte bra. Slänten upp till sjöarna mellan Ryggehöi och Veopallan är blockmark. Vid sjökanten är det bra att gå. Därefter öppnar sig utsikten mot Veodalen. Här tar vi paus.

Pausen är kort, det är visserligen plus åtta grader, men det är råkallt. Det är först lite brant och stenigt ner mot dalbotten, men inget svårt. Glaciären Veobreen vräker sig fram mellan topparna i väster, avrinningen från glaciären bildar ett sele i dalbottnen. Vi går ner till ån och följer den på fina gräshedar. Det är en njutning att vandra här. Halv sju hittar vi en fin tältplats invid Veo, inte långt från Glitterheim. Det har klarnat upp och vi får en vacker kväll. Middagen, som består av kalops, känns bra för en något trött kropp.

Dag8: 25 augusti, Glitterheim - Russvatnet, 12 km

För en dags skull vaknar vi till riktigt vackert väder. En helt molnfri och snöklädd Glittertinden (2472) syns bakom ett  krön.  Moln lurpassar tyvärr vid horisonten, och de drar sig oroväckande fort mot oss. Tillsvidare njuter vi av solen och en trivsam dalgång. Vi kommer snart fram till fjällstationen Glitterheim som ligger vid vägs ände. Vi tittar in genom ett fönster och ser in i en matsal. Det är nånga hygger sig med en bastant frukost. Vi har redan ätit frukost och fortsätter därför till bron över ån Veo, därefter upp mot passet mellan austre och vestre Hestlægerhöi, passet är på 1685 meter. Det är en lätt vandring vandring upp, till en början har vi en fin utsikt över dalen som vi lämnat. Tyvärr har molnen hunnit fram till oss och har sänkt sig ner över bergen.  När vi närmar oss passet har vi ingen sikt alls, vi orienterar oss med hjälp av ledens rösen. Temperaturen sjunker till sex grader, och det börjar blåsa en kall motvind. Vi värmer oss med blåbärssoppa.

Det är fortfarande lättvandrat, gräs, mossa och stenar samsas om ytorna. Strax efter passet möter vi ett par ordentligt frusna värmlänningar, de klagar och ser lidande ut. Det sluttar svagt utför och vi kommer så småningen under dimman. När vi närmar oss bron över bäcken Blåtjörnåi skymtar vi sjön Russvatnet. Leden går ner till sjön och följer strandkanten. I närheten av Blackwellbui är en fin strand där vi slår upp tältet. Tyvärr är det kallt både i luften och vattnet, dessutom känns det ruggigt, så det lockar inte till bad. Russvatnet är en vacker sjö, på andra sidan sluttar bergen brant ner mot vattnet. Molnen hänger lågt på bergssidorna. Vi lagar till vegetariska pannbiffar, inte alls dumt tycker jag, inte mat tycker min vän.

Dag9: 26 augusti, Russvatnet - Memurubu, 6 km

Regnskurar har under hela nattten avlöst varandra. Det är en helt igenmulen morgon. När vi ger oss av vid tio är det uppehåll, men snart börjar ett ihållande duggregn. Vi följer stranden nedanför Gloptind.Stigen lämnar sjön och går upp i nedre Russglopet, där det bär svagt uppför på en lättvandrad stig. Bergen syns otydligt i diset. Mitt i dalen är en ensam kulle, efter den är ett våtmarksområde som stigen undviker genom att gå öster om det. Därefter går det brant uppför. Vår plan är att gå till Gjendesheim över Besseggi, en smal bergsegg med en vidunderlig utsikt. Vi kämpar oss uppför till passet på 1400 m, stigen är blöt och hal av duggregnet.  När vi kommer högre upp kommer vi in i moln och sikten blir dålig. Att gå på Besseggi i detta väder är inte lockande, troligen är sikten ännu sämre uppe på Besseggi. Vi bestämmer oss för att gå till Memurubu istället. När vi åter kommer under molnen får vi i en intresssnt utsikt mot sjön Gjende och  Memurudalen, och där bergkammen Sjugurdtinden skjuter ner ur molnen. Ner till Memurubu är det en lätt vandring, vi kommer fram halv ett. Vi tar en dusch och äter en bit mat. Under väntan på båten till Gjendesheim, som avgår 14.40, tittar vi intressarat på när en liten liten hanhund försöker bestiga en stor stor honhund. Stackarn, han når inte upp. Vi funderar på att hjälpa till, när ägarna ser vad som händer och skiljer det det omaka kärleksparet åt.

Båten tar oss till Gjendesheim, där en buss avgår till Otta 15.30. I Otta byter vi till tåget till Oslo 18.45. Min ryggsäck ramlar ner från bagagehyllan och mördar nästan mig och en äldre man. Pinsamt. Vi är framme i Oslo 22.25, där vi precis hinner skaffa en biljett till tåget söderut till Sverige 22.55. Det finns bara sittplatser, vi får en tröttsam natt, med ett byte i Halmstad klockan fem. Efter ytterliggare några timmar går jag av i min hemstad och tar stadsbussen hem. Skönt att komma hem efter fyra veckors resande.

© Mjörnmark, http://www.mior.se/