Samariaravinen är en av de längsta ravinerna i Europa, kanske den längsta. Den debatten ger jag mig inte på. Man hittar ravinen på Kreta. Frågan är om den är värd att vandra? På den frågan svarar jag: Ja! Jag gick den i mitten av april 1986.  Antalet besökare har antagligen ökat sedan dess, att det var tidigt på säsongen gjorde också sitt till för att vi skulle ha ravinen nästan för oss själva. Normalt öppnar man ravinen för besökare, gjorde då i varje fall, i början av maj.  Vintern 1986 var det lite snö, och man kunde öppna säsongen redan i mitten av april. Ravinen är cirka 16-18 km lång, fallhöjden är 1200 meter, vid den smalaste passagen är den tre meter bred och 600 meter djup. Vår Kretaresa hade planerats utan tanke på Samaria, så vid hade tur!

När vi fick höra att den öppnat bestämde vi oss för att åka dit. Man måste göra den på en dag, eftersom det i varje fall 1986 inte var tillåtet att övernatta i ravinen. Vi bodde på ett hotell utanför Chania. Vi tog buss från Chania upp till högplatån Omalos. Vid kanten av platån finns en turistpaviljong.  Det är här vid Xyloskalo (Trätrappan) som sprickan i massivet Lefka Ori (Vita berget) har sin början på cirka 1200 meters höjd. De flesta av dess 1200 meter gör man under de försat fyra kilometerna, resten av ravinen fram till kusten vid Libyska havet är det flackt. Nedstigningen är brant men inte svår. En tillrättalagd serpentinstig för en ner till ravinens botten. Förutom en storslagen natur är för den otränade träningsvärken dagen efter en oförglömlig upplevelse. Stora stenblock och djupet imponerar på vandraren.

Ravinen var förr befolkad. Längs vägen ner passeras den lilla kyrkan Agios Nikolaus, omgiven av cypresser. Marken blir nu plan, och det blir lättare att ta sig fram. Längre fram kommer man till den övergivna byn Samaria. Byn övergavs när ravinen blev nationalpark. Under orostider har många försökt att erövra ravinen, men naturen är här på försvararens sida. Man har när man kommer fram till Samaria kommit halvvägs, och man tar gärna en vilopaus här.

Bergssidorna blir brantare, så smånimgom vinkelräta, och ravinen smalare. Vid den smalaste passagen vid Portes är den tre meter bred och 600 meter djup. Man känner sig liten. Även om det är lite vatten i bäcken så får vi tidvis gå i bäcken, och ibland byta sida. Vår ravinvandring slutar efter sex timmar vid byn Agia Roumeli, med sin vita strand vid Libyska havet.

Den enda förbindelsen härifrån, förutom att gå tillbaka, är att ta båten till Chora Sfakion. I Chora Sfakion lyckas vi få tag i ett hotellrum så vi kan övernatta och få oss en god och välförtjänt middag. Nästa dag tar vi bussen tillbaka till Chania, en oförglömlig tur det också. Inga trafikregler tycks gälla och hisnande stup vid sidan om den slingrande vägen gör att vi sitter med hjärtat i halsgropen på bussens golv. På golvet eftersom bussen är full. Med stela leder, träningsvärk, och skrämselhicka, stapplar vi ur bussen i Chania. Glada över att ha överlevt färden.