Samariaravinen är en av de längsta ravinerna i Europa, kanske den
längsta. Den debatten ger jag mig inte på. Man hittar ravinen på Kreta.
Frågan är om den är värd att vandra? På den frågan svarar jag: Ja! Jag
gick den i mitten av april 1986. Antalet besökare har antagligen
ökat sedan dess, att det var tidigt på säsongen gjorde också sitt till
för att vi skulle ha ravinen nästan för oss själva. Normalt öppnar man
ravinen för besökare, gjorde då i varje fall, i början av maj.
Vintern 1986 var det lite snö, och man kunde öppna säsongen redan i
mitten av april. Ravinen är cirka 16-18 km lång, fallhöjden är 1200
meter, vid den smalaste passagen är den tre meter bred och 600 meter
djup. Vår Kretaresa hade planerats utan tanke på Samaria, så vid hade
tur!
När vi fick höra att den öppnat bestämde vi oss för att åka dit. Man
måste göra den på en dag, eftersom det i varje fall 1986 inte var
tillåtet att övernatta i ravinen. Vi bodde på ett hotell utanför
Chania. Vi tog buss från Chania upp till högplatån Omalos. Vid kanten
av platån finns en turistpaviljong. Det är här vid Xyloskalo
(Trätrappan) som sprickan i massivet Lefka Ori (Vita berget) har sin
början på cirka 1200 meters höjd.
De flesta av dess 1200 meter gör man under de försat fyra kilometerna,
resten av ravinen fram till kusten vid Libyska havet är det flackt.
Nedstigningen är brant men inte svår. En tillrättalagd serpentinstig
för en ner till ravinens botten. Förutom en storslagen natur är för den
otränade träningsvärken dagen efter en oförglömlig upplevelse. Stora
stenblock och djupet imponerar på vandraren.
Ravinen var förr befolkad. Längs vägen ner passeras den lilla kyrkan
Agios Nikolaus, omgiven av cypresser. Marken blir nu plan, och det blir
lättare att ta sig fram. Längre fram kommer man till den övergivna byn
Samaria. Byn övergavs när ravinen blev nationalpark. Under orostider
har många försökt att erövra ravinen, men naturen är här på
försvararens sida. Man har när man kommer fram till Samaria kommit
halvvägs, och man tar gärna en vilopaus här.
Bergssidorna blir brantare, så smånimgom vinkelräta, och ravinen
smalare. Vid den smalaste passagen vid Portes är den tre meter bred och
600 meter djup. Man känner sig liten. Även om det är lite vatten i
bäcken så får vi tidvis gå i bäcken, och ibland byta sida. Vår
ravinvandring slutar efter sex timmar vid byn Agia Roumeli, med sin
vita strand vid Libyska havet.
Den enda förbindelsen härifrån, förutom
att gå tillbaka, är att ta båten till Chora Sfakion. I Chora Sfakion
lyckas vi få tag i ett hotellrum så vi kan övernatta och få oss en god
och välförtjänt middag. Nästa dag tar vi bussen tillbaka till Chania,
en oförglömlig tur det också. Inga trafikregler tycks gälla och
hisnande stup vid sidan om den slingrande vägen gör att vi sitter med
hjärtat i halsgropen på bussens golv. På golvet eftersom bussen är
full. Med stela leder, träningsvärk, och skrämselhicka, stapplar vi ur
bussen i Chania. Glada över att ha överlevt färden.