http://vandra.mior.se/sarek/1982/?lang=se
Sarek 1982
Kvikkjokk - Pårek - Ivarlako - Jeknavagge - Kaskavagge - Sarvesvagge - Neitarieppvagge - Alkavagge - Kuopervagge - Nasasvagge - Alkajaure - Njåtjosvagge - Säkok - Pårek - Kvikkjokk, 172 km

Dag1: 18 augusti, Kvikkjokk - Vallasjauratjah, 13 km

Vi anländer vid lunchtid med bussen till Kvikkjokk. Kvikkjokk är en liten by vid ett system av sjöar och åar. Det finns en liten affär, en liten kyrka, och en liten skara åretruntboende. Fjällen ligger små, nära men ändå långt bort. Svenska turistföreningen har en trevlig fjällstation. Bussen stannar vid en kiosk nedanför fjällstationen, som ligger ovanför den vilda Kamajåkkå. Vid fjällstationen är en våg, jag väger min packning. 32 kg, det är tungt och känns tungt. Det mesta är mat för tre veckor. Vi fyller på våra vattenflaskor i Kamajåkkå, och ger oss av norrut på Kungsleden. Det är uppförsbacke, ryggsäcken känns ännu tyngre. Jag tröstar mig med att den kommer att bli lättare efterhand. Leden är vältrampad av många fötter. Stigen är full med framtrampade stenar och rötter. Vi går genom en tät skog, delvis granskog. Efter sex kilometer lämnar vi Kungsleden för att följa en stig mot Pårek.

Detta är en väg som många använder för att komma in i Sarek. Det är först ett mindre kärr, sedan en fin torr stig genom fjällbjörkskog förbi sjön Unna-Tata. Det går upp och ner över små kullar i skogen, mest upp. Träden blir mindre och mindre, färre och färre. Det är sen eftermiddag och vid en liten sjö som stigen passerar strax väster om sjön Vallasjauratjah är det nog för idag. Framför oss har vi Pårtemassivet, det ser fortfarande ut att ligga lika långt bort som för tre timmar sedan. Det är vindstilla och fjällen speglar sig i sjön. Myggsäsongen verkar vara över.

Dag2: 19 augusti, Vallasjauratjah - Ivarlako, 12 km

Vi vaknar till solsken. Vi har lämnat fjällbjörkarnas land och kommit in kärrens territorium. På vägen mot Pårek går vi över kärr med djupa bäckar. De många som passerat före oss har skapat brunsvarta dyiga stråk, går man i dem riskerar man sjunka djupt ner i dyn. Därför går man vid sidan om och breddar dyvägen. Vid ett tillfälle hamnar jag för långt in på vägen och jag sjunker ner, med stor möda lyckas jag kravla mig upp på säkrare mark. Min ena stövel fastnar i dyn och med visst besvär får jag upp den igen. Det känns skönt när vi lämnar kärren bakom oss. Det vackra vädret inbjuder till ett bad i Pårekjaure. Vid Pårekjaure är det ett längre vadställe med flata stenar i vattnet. Vi är åter i en björkskog, efter någon kilometers vandring är vi vid lappkåtorna i Pårek. De verkar inte användas längre. Vi tar lunch, njuter av solskenet, och min vän lagar ett hål i sina byxor.

HärifrÃ¥n lär det vara lätt att gÃ¥ upp pÃ¥ PÃ¥rte. Vi gör inte detta utan följer bäcken Kaskakårsåjåkåtj tillräckligt högt upp för att undvika videsnÃ¥r, och viker sedan österut mot sadeln mellan Stuor Jerta och Unna Jerta. PÃ¥ vägen är nÃ¥gra mindre omrÃ¥den med vide, lite stenigt, och nÃ¥gra mindre bäckar. Det tar nÃ¥gra timmar innan vi nÃ¥r Ivarlako, där vi svänger norrut. Här är det upp och ner i nÃ¥got som liknar uttorkade flodbäddar. NÃ¥gra kärr ligger utslängda. Det blir kväll och vi slÃ¥r upp tältet strax efter VaikanjÃ¥kÃ¥tj. Vi sitter utanför tältet och äter middag. Kvällen är kylig och sovsäckens värme är välkommen.

Dag3: 20 augusti, Ivarlako - Jeknavagge, 11 km

Det värker i kroppen. Den är inte van vid vandring med tung packning. Speciellt mitt högra knä protesterar. Det värker och jag har svÃ¥rt att böja pÃ¥ det, överansträngt. Det kommer att vara sÃ¥ resten av vandringen. Vi har sovmorgon innan vi tar riktning mot bron över Kåtokjåkkå. Det är lättvandrat, vi passerar över mindre kärr, snart har vi jÃ¥kken framför oss. Den skurit ner sig i en imponerande ravin, där nere forsar vattnet fram. Den skulle vara svÃ¥r att ta sig över utan bron. Vi har kommit en bit nedström frÃ¥n bron, vi gÃ¥r längs ravinkanten fram till bron. Bron har förstörts flera gÃ¥nger av vÃ¥rfloden, pÃ¥ min äldre karta är den överkorsad. Det ska ha inträffat dödsfall vid försök att vada jÃ¥kken. RÃ¥det är som vi gjort, att höra sig för om bron finns. Annars fÃ¥r man gÃ¥ pÃ¥ PÃ¥rtejekna, som ska vara snäll, eller kanske i deltat i Rapadalen. Men i Ã¥r ska den finnas och gör det ocksÃ¥.

Efter lunchen vid bron följer vi jÃ¥kken, överger den där jÃ¥kken frÃ¥n Jeknavagge och följer den mot dalgÃ¥ngen. Vi har tänkt att försöka gÃ¥ upp pÃ¥ Kåtoktjåkkå. Vi möter en familj som gÃ¥tt hit frÃ¥n Sarvesvagge via Rapadalen, de hade problem med att ta sig fram genom den täta vegetationen. Ett annat alternativ är Lullihavagge längre västerut. Vi har redan bestämt att använda ett pass frÃ¥n Jeknavagge. Efterhand som vi kommer in i Jeknavagge avtar vegetationen. Dalen är relativt stenig, de bra tältplatserna är fÃ¥. Vid sjön längst in är de sällsynta. Efter en stunds letande hittar vi en perfekt plats pÃ¥ den östra sidan av sjön. Det har varit mulet under dagen, men nu klarnar det upp. Det verkar lovande inför en tur uppför Kåtoktjåkkå i morgon. Fjällen tittar vänligt ner pÃ¥ oss.

Dag4: 21 augusti, Jeknavagge - Jeknavagge, 0 km

Regn och Ã¥ter regn, samt dimma. Hela dagen. Vi ser knappt över till andra sidan av sjön. Vär tänkta utflykt ställs in. Vi gnäller pÃ¥ fjället Kåtoktjåkkå och kallar det för "KÃ¥t och tjock". Trams. Men det ska vara relativt lätt att gÃ¥ uppför. PÃ¥ andra sidan dalen finns bak molnen Skaitetjåkkå, som är mer besvärlig. Vi hÃ¥ller oss mest inne i tältet, och lyssnar pÃ¥ ljudet av regn som slÃ¥r mot tältduken. Vi spatserar längs sjön, men det är inte riktigt väder för det. Det är blött, stenigt, och halt. Läser i boken, värmer soppa, äter. I hopp om bättre väder gör vi planer för morgondagen. Vi vill inte gÃ¥ över passen i moln, och inte heller Ã¥tervända och gÃ¥ en annan väg.

Vi beslutar oss för att försöka med passet (1404 m.ö.h) mellan Skaitetjåkkå och Unna Stuollo. PÃ¥ den nya kartan saknar passet ett namn, men pÃ¥ min äldre karta heter dalgÃ¥ngen Kaskavagge. När vi sÃ¥g upp dit i gÃ¥r sÃ¥g stigningen snäll ut och högre upp syntes ett snöfält. Tiden kryper fram och regnet strilar ner. Jeknajaure är i böckerna beskriven som medelhavsblÃ¥. Idag är den jämngrÃ¥ och ser kylig ut. Vi gör en stenutflykt, och försöker hitta sÃ¥ mÃ¥nga olika lavar som möjligt. Dimman har gett sig. Tungan av snöfältet i Kaskavagge syns pÃ¥ andra sidan sjön. Vi somnar tidigt till ljudet av regn som slÃ¥r mot tältduken.

Dag5: 22 augusti, Jeknavagge - Sarvesvagge, 9 km

Molnen döljer himlen och fjälltopparna, men passet i Kaskavagge mellan Skaitetjåkkå och Unna Stuollo syns. Det är bra nog för oss. Vi gÃ¥r över bäcken frÃ¥n Jeknajaure vid dess utflöde. Vattnet är kallt, men det är ett kort stövelvad. PÃ¥ andra sidan bäcken är det ännu stenigare. Vi sneddar uppför den allt mer steniga slänten mot Kaskavagge. Det ligger ett stort snöfält lÃ¥ngt ner pÃ¥ sluttningen vilket gör det lättare att gÃ¥. Det gÃ¥r stadigt uppför utan nÃ¥gra branta partier. Utanför snöfältet är det bara sten. Bakom oss har vi en fin utsikt över Jeknavagge, även idag är Jeknajaure grÃ¥kall. Molnen hastar längs fjällsidorna. Snöfältet finns hela vägen upp till passhöjden. Däruppe är det snöfritt, men det är packad sten istället sÃ¥ det är ändÃ¥ rätt lätt gÃ¥ här. Framför oss framträder efterhand Tielma pÃ¥ andra sidan Sarvesvagge. Ett annat snöfält tar vid. Den vita snön, det gröna Tielma, och den grÃ¥ skyn skapar en fascinerande utsikt.

Hela vägen fram till platsen där Kaskavagge möter Kaskasvagge kan vi gÃ¥ pÃ¥ snöfältet. JÃ¥kken i Kaskavagge är gömd under snön, vi kan höra ljudet av den. Snöfältet krymper, blir till en smal tunga, för att upphöra innan jÃ¥kken frÃ¥n Lulep Stuollo. JÃ¥kken har skapat en djup ravin, lyckligtvis är det en snöbrygga över den. Bryggan ser instabil ut, den är bara en meter tjock och nÃ¥gon meter bred. Vi tvekar en stund, men ser inget lättare sätt att ta oss över. Den hÃ¥ller. Den skarpt V-formade Kaskasvagge är bitvis besvärlig, man gÃ¥r pÃ¥ skrÃ¥ pÃ¥ den branta sluttningen. Det är bäst att inte ramla, det är inte mycket som hindrar ett fall pÃ¥ tio meter ner i jÃ¥kken. Efterhand fÃ¥r vi ocksÃ¥ ta oss genom en hel del vide. Det är tröttande att gÃ¥ pÃ¥ skrÃ¥ genom videt. Det är sen eftermiddag när vi kommer ner i fjällbjörkskogen i Sarvesvagge. Längs Sarvesjåkkå finns flera fina tältplatser, vi följer jÃ¥kken en kilometer nedströms där vi slÃ¥r upp tältet i en vacker glänta. En älg tittar misstänksamt pÃ¥ oss, simmar över (snarare kliver) Sarvesjåkkå, och försvinner in i skogen pÃ¥ andra sidan. Vi skyndar oss att göra oss hemmastadda. JÃ¥kken sjunger vaggvisor.

Dag6: 23 augusti, Sarvesvagge - Sarvesvagge, 10 km

Under natten har en ensam ren gjort oss sällskap. Vi kallar honom för 'farbror ren'. Han har flera gÃ¥nger snubblat pÃ¥ tältlinorna, nyst och hostat, kanske han är förkyld. Idag är det det mest vackra väder man kan tänka sig. En dag för rekreation och utflykt mot Rapaselet. Först tvättar vi vÃ¥ra kläder i jÃ¥kken, sedan oss jälva, och hÃ¥rtvätt. Det känns behövligt. Vi lämnar kläderna att torka i solskenet och börjar vÃ¥r utflykt. Till att börja med är det en gles fjällbjörkskog. Bäcken Stuolajåkåtj frÃ¥n Piellarieppe är delad i ett delta, ingen av armarna för mycket vatten med sig. Ju närmare selet vi kommer desta tätare blir vegetationen. Högt vide, ibland mer än manshög, gör det svÃ¥rare och svÃ¥rare att ta sig fram.

Vi ger upp och vadar nÃ¥gra kanaler för att komma ut pÃ¥ selet. PÃ¥ nÃ¥gra ställen är det nÃ¥got som liknar kvicksand vid fÃ¥rorna, min vän hamnar för nära en och börjar sjunka. Han lyckas fly till säkrare mark. Ingen större fara men vi hÃ¥ller oss ändÃ¥ borta frÃ¥n platsen. Istället inbjuder en underbar äng oss till en lÃ¥ng försenad lunch. Det är en fantastisk plats. Vi har nog inte kommit sÃ¥ lÃ¥ngt ut som i selet, vi är troligen nÃ¥gonstans efter SarvesjÃ¥kkÃ¥s delta. PÃ¥ hÃ¥ll ser vi ett sällskap pÃ¥ sex personer som lÃ¥ngsamt tar sig över armarna av SarvesjÃ¥kkÃ¥. Det börjar bli sent och vi Ã¥tervänder mot vÃ¥rt tält. Solen har smält snö uppe pÃ¥ Piellarieppe, och Stuolajåkåtj är nu djupare. Farbror ren har tÃ¥lmodigt väntat pÃ¥ oss. Ensam som han är verkar han trivas med vÃ¥rt sällskap. VÃ¥ra kläder har torkat.

Dag7: 24 augusti, Östra Sarvesvagge - Västra Sarvesvagge, 12 km

Farbror ren träffar andra bekanta, och simmar över Sarvesjåkkå tillsammans med dem. Vi vinkar farväl till varandra innan de försvinner in i den täta vegetationen pÃ¥ andra sidan. Vi börjar dagens vandring västerut i Sarvesvagge med vackert väder. Björkskogen försvinner bakom oss, istället fÃ¥r vi zickzacka mellan videsnÃ¥r. Samtidigt hÃ¥ller vi utkik efter ett ställe att vada Sarvesjåkkå. En riktigt bra plats, vi har inte brÃ¥ttom. Det är ganska svÃ¥rt att hitta ett vadställe här i den östra delen, det kan vänta till i morgon. Bäckarna är idag lätta att ta sig över, de frÃ¥n Kaskasvagge och Lullihavagge/Nåitevagge vadar vi i deras delta. Högre upp kan de vara besvärliga. Vi gÃ¥r längs kanten av jÃ¥kken, eller följer renstigar sÃ¥ mycket som möjligt.

Videt ger upp, dvärgbjörk och gräs tar över. Det är bekvämare att gÃ¥ pÃ¥, och vi kan ta oss fram fortare. Vi gÃ¥r en bit bort frÃ¥n jÃ¥kken. Som vanligt börjar vi leta efter en tältplats vid femtiden, i god tid innan man börjar bli trött och hungrig. I denna del av Sarvesvagge erbjuds mÃ¥nga tältplatser. Vi hittar en ungefär där bäcken frÃ¥n Luottojaure kommer ner. Fjälltopparna klär sig för natten med mörka moln, som hotar med regn. Hotet verkställs, men dÃ¥ är vi redan i säkerhet inne i tältet. Sarvesjåkkå ser vänligare ut här, det ska inte bli nÃ¥got problem i morgon att passera över den nära vattendelaren. Den U-formade dalen Neitarieppvagge väntar pÃ¥ oss i morgon för att ta oss till Alkavagge.

Dag8: 25 augusti, Västra Sarvesvagge - Alkavagge, 12 km

Vi följer Sarvesjåkkå, korsar utan problem jÃ¥kken Nuortap Luottojekna frÃ¥n glaciären pÃ¥ RyggÃ¥sberget. Vi väntar med att vada Sarvesjåkkå tills det är dags att gÃ¥ upp i Neitarieppvagge. Vi är dÃ¥ inte lÃ¥ng frÃ¥n vattendelaren i Sarvesvagge, och det är inte mycket vatten i Sarvesjåkkå. Vi väljer den västra sidan pÃ¥ uppgÃ¥ngen till Neitarieppvagge. Höjdskillnaden upp till den högsta punkten är cirka 400 meter. Halvvägs upp är ett stort snöfält som vi utnyttjar. När vi ser tillbaka kan vi se ut över platÃ¥n Luottolako. Molnen är högt upp och vi kan vid horisonten se en del toppar vid PÃ¥rte. När vi kommer högre upp hamnar vi i ett omrÃ¥de med blockmark, det är rätt lÃ¥ngt frÃ¥n fjällsidorna. NÃ¥gonstans har jag läst att stenarna har hamnat här med lavintungor. Vi mÃ¥ste hoppa mellan stenarna. Min vän halkar och försvinner ner mellan tvÃ¥ stenar. Min första tanke är att han mÃ¥sta ha brutit alla ben, men lyckligtvis är det bara ryggsäcken som tagit stryk.

Vi inser att östra sidan är bättre, solen kommer bättre Ã¥t och vegetationen har lyckats fÃ¥ fäste. Det hade antagligen varit bättre att gÃ¥ där hela tiden. Högst upp i dalen är det platt och lättgÃ¥nget. Det är fullt möjligt att slÃ¥ upp ett tält här, men vi ska ner i Alkavagge. Solen har inte visat sig, men den gör nu ett välkommet besök hos oss. NedgÃ¥ngen till Alkavagge är fin, vi ser Lanjektjåkkå i norr, i väster Alkajaure och Alkajåkkås delta, i öster sträcker Alkavagge ut sig. NeitarieppjÃ¥kÃ¥tj rinner fram i en ravin. Det är värt tiden att bara sitta och njuta. Ner mot Alkavagge finns ingen sten, tvärtom det är en fin promenad. I Alkavagge är det inga problem med tältplatser, vi väljer en nära Alkajåkkå, det är lite vide men inget att bry sig om.

Dag9: 26 augusti, Alkavagge - Kuopervagge, 18 km

Vi börjar med att följa den södra sidan av Alkavagge, med regnskurar som tillfälliga besökare. Alkavagge bjuder inte på några svårigheter, inte mycket till videsnår, och bäckarna från glaciärerna är lätta att korsa. Fjällen står majestätiska på bägge sidor om dalgången. Glaciärbäcken från Akkajekna passerar vi i dess omfångsrika delta. I den östra delen av dalen är en stor yta med en gräsmatta. Någonstans här byter vi sida och och tar riktning mot Kuopervagge. En kraftig regnskur attackerar oss vid hörnet mot Kuopervagge. Därefter ler solen mot oss och vi kan ha vår lunch i solsken.

Det är en kraftig vinkel mot Kuopervagge, man nästan byter riktning med 180 grader. Även Kuopervagge bjuder inte på några svårigheter. Om man ska norrut efter dalgången är det bäst att byta till norrsidan innan Låutakjåkkå vuxit sig stor i den västra delen. Vi håller oss till den södra sidan. Vid vattendelaren där vattnet från Vattendelarglaciären delar sig mot öst och väst är en mängd småbäckar. Det är inte mycket vatten så vi kan gå mitt bland dem. Det är ett intressant landskap. Kuoper ser ner på oss från en nästan molnfri himmel. Vi möter några steniga områden men man kan inte påstå att det gör vandringen besvärlig. Dagen slutar innan Nasasvagge, vändpunkten på vår vandring.

Dag10: 27 augusti, Kuopervagge - Alkajaure, 14 km

Mörka moln täcker himlen. En av vÃ¥ra planer är att gÃ¥ upp pÃ¥ Lanjektjåkkå frÃ¥n Nasasvagge. Det sägs vara rätt lätt därifrÃ¥n. Vi hoppas pÃ¥ bättre väder och vandrar upp mot Nasasvagge. Halvvägs upp stöter vi pÃ¥ en renflock. En stor hanne studerar oss misstänksamt och ovänligt, och sänker huvudet. Sedan börjar den springa mot oss, med full hastighet. 200m, 100m 50m, 20m, plötsligt byter han riktning 180 grader och spinger tillaka till varifrÃ¥n han kom. Han verkar mycket nöjd med att ha lyckats skrämma oss med sitt skÃ¥desepel. Vi fortsätter upp längs jÃ¥kken frÃ¥n Nasasjaure. Det börjar regna och molnen sänker sig. Ett renstängsel blockerar vägen, men mÃ¥nga vandrare före oss har delvis förstört det. Vi kliver enkelt över det. Vi hittar Nasasjaure, molnen ligger lÃ¥gt över sjön, och vi följer strandkanten. Det är inte mycket som syns i övrigt.

Lunchdags med varm soppa, det smakar gott. Det regnar, vad gör vi? Vänta pÃ¥ bättre väder och prova Lanjektjåkkå i morgon? MatförrÃ¥det, den steniga marken, bestämmer Ã¥t oss. Vi fortsätter. Nasasjaure försvinner i dimman bakom oss. Det gÃ¥r nedför, det fÃ¥r bestämma riktningen mot Mielätno. Inom kort kommer vi under molnen och vi kan se den meandrande Mielätno. Vackert, det är nÃ¥got speciellt med dimma, naturen ser mjukare och annorlunda ut. Regnet ökar i intensitet. Vi gÃ¥r över myrar och genom en del vide ner till bron över Mielätno. PÃ¥ andra sidan är det relativt plant, marken täcks av ris och gräs. Vi hittar Alkastugan inne i videsnÃ¥r vid Alkajaure. NÃ¥gon vänlig själ har lämnat död vide till att torka inne i stugan. Vi har snart en värmande eld i kaminen. Vi hänger vÃ¥ra vÃ¥ta saker runt den. Det är skönt att vara inomhus i värme, vi kan höra hur regnet knackar pÃ¥. Vi släpper inte in det.

Kommentar:
I november 2001 brändes stugan med avsikt, den hade förfallit. Samma sak med Njåtjosstugan i Njåtjosvagge.
Bron över Mielätno raserades av vårfloden 1996 eller 97, men 2007 var den användbar igen.

Dag11: 28 augusti, Alkajaure - Njåtjosvagge (Luottojåkkå), 21 km

Det är fortfarande varmt i stugan. Är det frÃ¥n den falnade elden, eller kan det vara solen? Det är solen! Vi tvättar oss själva och lite kläder i sjön, kläderna lägger vi pÃ¥ tork pÃ¥ taket till stugan. De torkar snabbt i solskenet. Vi samlar död vide och lägger in det i stugan för nästa besökare. Vi ger oss iväg och följer västsidan av Alep Sarvesjåkkå, lättgÃ¥nget och vi passerar snart Rissajåkkå som idag är en rännil. Det är bara att traska över. Vid Tjågnåriskaite tar vi riktning mot Njåtjosvagge. Det är en svag uppförsbacke, lite brantare när vi följer den nästan tomma bäcken Tjågnårisjåkkå upp mot NjÃ¥tjosvagge. Vid sjöarna Tjågnårisjauratj and Skiejakjauratj gÃ¥r vi pÃ¥ gräsängar öster om dem. FrÃ¥n krönet till den V-formade dalen Njåtjosvagge är en utsikt över dalen med sina tre blÃ¥gröna sjöar, utsikten är värd en paus.

Njåtjosvagge sägs vara en av Sareks vackraste dalar, vi säger inte emot. Östra dalsidan är relativt lättvandrad, men pÃ¥ nÃ¥gra ställen är det mycket stenskravel. Den västra sidan verkar brantare och stenigare. Vi tar den östra sidan och gÃ¥r utmed sjöarna Alep, Kaska, och till slut Lulep Njåtjosjaure. Fjället Tsatsa ser ut som en chokoladpyramid med vita gräddsträngar längs sidorna. Förutom stenskravel här och där är det bra att gÃ¥ här. Efter sjöarna öppnar dalen sig, jÃ¥kken frÃ¥n sjöarna faller i ett fint vattenfall. Vi beslutar oss för att följa jÃ¥kken, vilket visar sig vara ett dÃ¥ligt beslut. Det är mycket blött, sankt, och vide. Det är sannolikt bättre att gÃ¥ högre upp. Vi tar oss upp till bron över LuottojÃ¥kkÃ¥. Solen förbereder sig för nattvilan, och vi gör detsamma vid bron.

Dag12: 29 augusti, Njåtjosvagge (Luottojåkkå) - Säkokjåkkå, 18 km

FrÃ¥n bron är det en delvis synlig, delvis osynlig stig genom vegetationen, som bestÃ¥r av vide och lÃ¥gvuxen björk. Tappar man bort stigen sÃ¥ fÃ¥r man slÃ¥ sig fram eller gÃ¥ upp ovanför trädgränsen. Vi hÃ¥ller oss till stigen. Vid NjÃ¥tjosstugan, som är lÃ¥st, möter vi för andra gÃ¥ngen under vandringen mänskliga varelser. Vid stugan är det ett vadställe över den förenade bäcken frÃ¥n Skaitatj-jåkkå och Palkat-jåkkå. Det är grunt och vi gÃ¥r lätt över. Vegetationen fortsätter nÃ¥gra kilometer. Vi gÃ¥r lite högre upp men inte alltför högt. Man vill inte vid Ruopsokjåkkå hamna vid en ravin. Det är npg bättre att vada Ruopsokjåkkå nere i deltat. Här uppe är det relativt brant ner till vattnet, som forsar fram och det är rätt djupt. Vattnet är dessutom kallt. Vi tar av oss och vadar försiktigt över.

Efter vadet börjar stigningen upp till Säkok, en stigning på 5-600 meter. Belöningen är utsikten tillbaka mot Njåtjosvagge. På Säkok är det lite stenigt, men ändå lättgånget, och det är inte mycket växtlighet. Vi går av någon anledning fel, istället för som vi tänkt Tjeurajaure, hamnar vi vid branten mot södra Njåtjosvagge. Märkligt eftersom det är bra väder och inte svårnavigerat. Det är inget dåligt byte, det är tidvis fin utsikt. Vi passerar över flera vackra ängar med smörblom. Vid Säkokjåkkå blir det stopp. Jåkken är vattenfylld och det strömmar rätt bra. Det är dags att slå läger, och det är bättre att vada på morgonen. Då är det mindre med vatten och man är mer alert.

Kommentar:
Njåtjosstugan brändes med avsikt i november 2001, den hade förfallit. Bron över Luottojåkkå fanns inte 1990, vårfloden tog den, och den lär inte byggas upp igen.

Dag13: 30 augusti, Säkokjåkkå - Njakajåkkå (Kungsleden), 16 km

Jag vaknar tidigt, utanför tältet rumsterar en flock renar. Jag tittar ut och studerar dem och vädret. Det ser ut att bli en vacker dag, det är helt molnfritt. Som vi trodde är det mindre vatten i jåkken nu på morgonen. Vi kan nästan torrskodda ta oss över. Det bär nerför på mjuka hedar, vilket gör det till skön vandring. Söderut är en utsikt som sträcker sig lång bort över ett flackt landskap. Vid Pårek börjar fjällbjörkskogen och vi hamnar vid ett kärr. Vi hittar en stig som vi följer. Stenarna vid vadstället vid Pårekjaure sticker ovanför vattenytan och vi kan lätt hoppa mellan dem.

Vi tar lunch vid sjön, tar därefter ett dopp, och solbadar en stund. Solen värmer mjukt och den lätta vinden smeker oss. Vi kämpar oss sedan över alla kärren, men vi ser dem inte så fruktansvärda som när vi gick ut, men de brunsvarta dyiga söndertrampade kärren ser förfärliga ut. Man borde skydda marken på något sätt. Stigen genom skogen vid sjöarna Stuor och Unna Tata åker upp och ner. Vid en stor sten sitter två vandrare och vilar, der är på väg in i Sarek. Vi ber dem ta en bild på oss. De ser fräscha ut, vi ser nog ut som att ha varit i vildmarken i två veckor. Det har vi ju också på sätt och vis varit, och inspirationen tryter. Vi klafsar genom kärret vid Tatajagge innan stigen ansluter till Kungsleden. Kvällen närmar sig, vi letar tältplats. Vid Njakajåkkå hittar vi en öppen plats i urskogen där vi slår upp tältet.

Kommentar:
När vi gick 1985 var det spångat på kärren.

Dag14: 31 augusti, Njakajåkkå (Kungsleden) - Kvikkjokk, 6 km

Vi är nu inte långt från vandringens slut i Kvikkjokk, det är bara en nedförsbacke på en vältrampad stig genom en frodig urskog. Det finns ingen anledning att jäkta. Vi har planerat att sova över på fjällstationen i Kvikkjokk och ta morgonbussen till Murjek i morgon. Vi kommer fram till Kvikkjokk vid lunch. Under eftermiddagen vandrar vi runt i den lilla byn, en liten kyrka, en del hus, en sjö, rester från silverutvinning en gång i tiden, och forsen Kamajåkkå. Fjällstationen ligger på en höjd ovan jåkken, fjällen lockar lång bort. En bil passerar, den luktar förskräckligt illa av avgaser. Våra näsor har vant sig vid den friska luften i Sarek. Vi delar en av fjällstationens små stugor med två andra unga män. Här doftar det av mänskliga odörer istället. De har varken tvättat kläder eller sig själva under två veckors vandring på Padjelantaleden från Ritsem. På kvällen äter vi i fjällstationens restaurang, vi väljer renskav med potatismos och lingonsylt. Till efterrätt glass med nyplockade hjortron. Civilisationen har sina fördelar.

© Mjörnmark, http://www.mior.se/