http://vandra.mior.se/sarek/1991/?lang=se
Sarek 1991
Kvikkjokk - Tarraure - Såmmarlappa - Tarraluoppal - Låptåvakkjaure - Kåbrekjauratj - Puoites - Ruonasvagge - Vallevagge - Vallevare - Kvikkjokk, 82 km

Dag1: 17-19 augusti, Hemmet - Kvikkjokk, - km

17/8
Efter en orolig sömn på nattåget går jag av 6.35 i Västerås, där min vän möter mig. Vi ägnar dagen åt att titta på stan, går längs Svartån (som inte är så svart). I domkyrkan lyssnar vi på en orgelkonsert. Därefter går vi och handlar mat för vår fjällvandring i Sarek. Kvällen ägnas åt att packa.

18/8
Det blir en lugn morgon. Efter att ha ätit "Stinas kyckling" till middag tar vi tåget kl 14 till Stockholm. I väntan på tåget mot norr sitter vi på Hyllan med kaffe och tittar på folk som ilar förbi. På tåget blir vi eskorterade av försvarets pojkar. Inryckande till K4 i Arvidsjaur fyller tåget. De är hungriga och restaurangvagnen blir full, vi får ta med maten till våra sovplatser.

19/8
Klockan sex är det revelj, försvaret lämnar tåget i Boden. Vår sovvagn ska kopplas bort, och vi måste byta till stittvagn. Utan soldaterna blir tåget nästan tomt, vilket gör att vi har gått om plats för att äta frukost i restaurangvagnen.Klockan tio går vi av i Murjek, där bussen till Jokkmokk ansluter. Vid elva är vi i Jokkmokk, konstigt nog är det ingen anslutande buss till Kvikkjokk. Nästa buss går klockan fem. Vi besöker Ajtte fjällmuseum, där vi också äter en god fjällskav till lunch. I Jokkmokk bor Edvin Nilsson, mannen som inspirerade oss till att börja fjällvandra 1981 med sin bok om Sarek. Vi besöker hans hem där han har en fotoutställning om fjällvärlden. Fina bilder, det är värt ett besök. Vi hinner med en fika på Citykonditoriet. På bussen är det några virriga damer som ska njuta av fjällvärlden under några dagar. Fjällen kan avnjutas av alla. Klockan åtta är vi framme vid fjällstationen. Innan vi går och lägger oss går vi ner till båtlänningen. 9.30 i morgon går den första båtturen till Padjelantaleden. Vi får en pratstund med båtföraren, en gammal man som tycks vara en del av fjällvärlden.

Dag2: 20 augusti, Kvikkjokk - Tarraure, 15 km

Reveljen går klockan sju. Först en dusch och sedan provar vi fjällstationens frukost, som inte är illa. Halv tio går vi ombord på båten till Bobäcken på Padjelantaleden. Det är bara vi två som ska med båten. Utombordaren klyver en spegelblank vattenyta. Leden är en bra stig genom en frodig dalgång. Det är varmt och svettigt. Klädseln blir efterhand minimal. Anständigheten kräver kortbyxor, bekvämlighten stövlar. Vi får stå ut med att myggen är närgångna. Leden gå rmestadels i skog, med avbrott för några myrar. På myrarna är det spångat. När vi närmar oss Njunjes skymtar Tarraätno. På en klippa nere vid vattnet står en man och fiskar. Vi passerar det gamla nybygget Njunjes. Det upptogs i början av 1800-talet och ödelades för gott på 1950-talet. På platsen står några igenbommade hus. Ängarna runtom är frodiga. Vi går vidare på stigen genom björkskogen, bl.a. borsttistel och ljung kantar stigen. Efter fjällstugan Njunjesstugan bär det brant uppför. Bakom oss har vi en vidsträckt utsikt över Tarradalen. Vi möter två tjejer med en räfsa, vi undrar vad de ska ha räfsan till. Vi möts av en sur tystnad. Kanske de blir generade över vår lätta klädsel, alla andra är helt täckta. Det måste vara svettigt, men det ger kanske skydd mot myggen. När vi kommit uppför branten har vi sjön Tarraure framför oss. Till höger reser sig fjället Runkatjåkkå. Där leden och sjön  möts slår vi upp tältet i en fin glänta. Det är lågt vattenstånd men det blir ändå ett skönt helbad. Det är mycket stenigt i vattenbrynet. På fjällsluttningen ska det finnas en samisk seite/offerplats, men det är inget vi ser härifrån. En ingröpning i berget i klyftan mellan Junkakaise och Runkatjåkkå, kallad 'Den heliga porten' eller Passeuksa. Vi orkar inte med en utflykt dit. Det småskvätter under kvällen. Mönstret av moln och klar himmel skapar fina speglingar i sjön.

Dag3: 21 augusti, Tarraure - Såmmarlappa, 15 km

Vi får en varm och solig dag, temperaturen går upp till över 20 grader varmt. Vi fortsätter med vår lätta klädsel. Vi går genom björkskog hela dagen, med bitvis mycket frodig undervegetaion. Stigen följer Tarraure fram till Tarrekaisestugan. Rallarrosen blommar. På andra sidan dalen syns fjället Staika. Stigen är bra, det är torrt i markerna, inga större nivåskillnader, vilket gör det extremt lättvandrat. Vi möter några strövandrare, vid Tarrekaisestugan är det fullt med folk. Det är ett stort sällskap med tyskar som vandrar Padjelantaleden för att njuta av fjällvärlden. Så sant, så sant. Det är en dag och värld att njuta av.  Efter stugan lämnar leden sjön och fortsätter uppe på sluttningen ovanför älven, som slingrar sig fram i våtmarkerna nere i dalgångens mitt. Vi får en fin vy över dalgången. Vi passerar en liten sjö. Skogen är inte så tät längre. Där stigen åter möter Tarraätno, cirka 1.5 km från Såmmarlappastugan, är en trevlig glänta invid älven. Tältet står snart på plats. Vid älvkanten är det tillräckligt djupt för att man ska kunna sänka sig ner för ett svalkande bad.

Dag4: 22 augusti, Såmmarlappa - Tarraluoppal, 16 km

Morgonen är mulen, under dagen tar solen överhanden och vi får ytterliggare en varm dag, d.v.s. lätt klädsel. Vi får också en svag vind som håller myggen någorlunda borta. Det är en fortsatt lättsam vandring, och snart är vi framme vid Såmmarlappastugan. Vi handlar dumleklubbor och min vän köper cigaretter. Han som skulle låta bli och röka. Vi har en lång och trevlig pratstund med stugvärden, som "aldrig sett så lättklädda fjällvandrare". Idag möter vi många vandrare, mest svenskar men även enstaka tyskar. Vår statistik säger att det bara är tyskar och svenskar som vandrar Padjelantaleden. Det är åter bitvis frodig skog, men leden är lättgången med fina vyer. Vi går uppför dalen, utan kraftiga motlut. Vid gränsen till nationalparken tunnas skogen ut, och det börjar därefter vara mer kalfjällslikt. Vid gränsen står en ensam stor informationsskylt. Efter ytterliggar ett antal kilometrar tar kalfjället helt över. När vi närmar oss Tarraluoppal överger vi leden och söker oss genom lågvuxen vide upp på sluttningen öster om sjön. Vi slår upp tältet invid en bäck i en öppning i videsnåret och med utsikt ner över dalen, en fin plats. Klockan har blivit över fem, det mulnar på och under kvällen faller ett lätt duggregn. Myggen trivs. Vi har fått många myggbett under dessa dagar. Min vän är känslig, det är enorma svullnader runt hans bett. Det ser inte klokt ut.

Dag5: 23 augusti, Tarraluoppal - Låptåvakkjaure, 6 km

Avgång 9.30 mot vårt mål för dagen som är Låptåvakkjaure. Vi följer bäcken en bit uppför sluttningen och tar sedan sikte mot passet. Vi går strax söder om punkten 1079.5. Totalt är det en stigning på 350 meter. Pulsen ökar av ansträngningen av att gå uppför, bakom oss har vi en fin utsikt över Tarradalen och Tarraluoppal. Det är halvmulet, och en friskt fläktande vind håller myggen borta. Skönt, vi har inte uppskattat deras sällskap. Vi går på gräs uppför sluttningen, i passet blir det stenigt men ändå lättgånget. Ner mot Låptåvakkjaure är det gräsbevuxna platåer. Det är mycket vackert, och vi tar långa pauser. Framför oss har vi sjön, i vars ände är en slät fin gräsmatta. Halv två är vi där och slår upp tältet. Det är en fantastisk plats. Mjuk och fin gräsmatta, och stranden är badvänlig. Solskenet och det tolvgradiga vattnet tillåter en kort simtur. Mot norr reser sig fjället Tsatsa, planen för morgondagen är att bekanta oss med fjället. Det speglar sig vackert i några avsnörda och spegelblanka vattensamlingar. Vi kopplar av i solskenet och räknar myggbett, cirka 50 stycken har jag rester av. Solen sänker sig, det blir en fin solnedgång.

Dag6: 24 augusti, Låptåvakkjaure - Kåbrekjauratj, 6 km

Vi hade tänkt oss Tsatsa, men molnen ligger lågt och ser inte ut att vilja lätta. Tvärtom, regnet hänger i luften. I stället för Tsatsa går vi på den norra sidan av sjön. Det är stenigt och kargt, men inte speciellt svårt. Det enda av liv vi ser är en ren med kalv. Vid slutet av sjön viker vi av mot Kåbrekjauratj. Det är mycket stenigt, nästan som blockmark på sina ställen. Troligen är det en "sjöbotten" tidigare på sommaren. Vid sjön Kåbrekjauratj är en remsa med gräs som höjer sig något över omgivningen. Där hittar vi en plan stenfri plats stor nog för tältet. Det är en karg plats, och ett blåshål. Vi hinner precis äta lunch innan regnet börjar falla. Det blir en lång, grå och regnig eftermiddag. Middagen tillagar vi i absiden. På kvällen höjdar det och Tsatsa framträder i väster. Även solen tittar fram, och genast blir platsen mindre karg.

Dag7: 25 augusti, Kåbrekjauratj - Puoites, 8 km

Sömnen har varit sådär, underlaget är något till hårt. Humöret stiger när man ser ut och det är strålande solsken. Dagen börjar med en tur upp på Kåbrek. Det är ingen hög höjd, 1167 m,  men utsikten in mot Sarek är hänförande. Ögonen panorerar från den övre U-formade delen av Njåtjosvagge, över Luottolako, Pårte, och åt söder öppnar  sig  Njåtjosvagge mot Tjuoltavagge. Det enda negativa är den kraftiga  vinden. På vägen tillbaka till tältet rundar vi sjön Kåbrekjauratj. Hela turen är lattvandrad och trevlig. Vi bryter lägret vid tolv, och går nerför den steniga sluttningen till Låptåvagge. Min vän får vatten i stöveln när han halkar ner i djup grop i bäcken från Låptåvakkjaure. Vi fortsätter uppe på Tjuoltakårså där det är plant och lättvandrat, mot Tjuoltajåkkå sluttar det brant ner. Det är en vidsträckt utsikt mot Tjuoltavagge. Vi tar sikte mot sjön Puoites. På vägen passerar vi en hel del mindre videsnår. Vid sjön är det knutigt och stenigt, men det är inget problem att hitta tältplats vid utflödet ur sjön. Det har varit en vacker dag, den nedgående solen skapar långa skuggor. Katastrof för min vän, hans godispåse är redan tom.

Dag8: 26 augusti, Puoites - Ruonasvagge, 5 km

Min vän unnar sig en sovmorgon, själv kan jag inte sova så länge. Vi kommer iväg vid elva. Det är mulet, vi har en otrevlig snålblåst emot oss när vi går uppför  sluttningen öster om Slittavare och upp till  övre Slittavagge.  Det är lättgånget, lite upp och ner och spridda stenar. Vi passerar övre Slittavagge, där vi lång bort ser renar på ängarna vid några mindre sjöar. Från passet mellan Ruonas och höjden 1138 har vi en fin utsikt mot övre Ruonasvagge och fjället Såmmartjåkkå. Vi går nerför sluttningen till bäcken i Ruonasvagge. När vi går över bäcken halkar jag på en hal sten och slår i skenbenet i en sten. Inga större skador men det gör rejält ont. Sluttningen upp mot Vallevagge ser stenig ut och vi misstänker att det kan bli svårt att hitta en lika bra tältplats som här, och mitt ben värker. Vi slår därför upp tältet vid bäcken. Längre ner störtar bäcken fram i en kanjon. Molnen sänker sig och döljer vägen upp mot Vallevagge. Vårt val att slå läger tidigt känns ännu mer rätt.

Dag9: 27 augusti, Ruonasvagge - Vallevare, 13 km

Dimman ligger tät mot Vallevagge. Med hjälp av kompassen trevar vi oss fram upp mot passet. Det är stenigt och aningen jobbigt i uppförslutet. Dimman lättar, mot Tjuoltavagge reser sig toppar över dimman längre ner i dalen. Det är en kuslig syn. I passet mot Vallevagge är det bara sten, men inte av blockmarkstyp. Dimman har nu lösts upp. Ett brett och långsträckt snöfält ligger i dalens sydsida, det är lättare att gå på den än på stenskravlet. Där snöfältet slutar tvingas vi ut i stenriket. Efterhand blir det mer växtlighet på marken, men istället blir dalsidan brant och man får gå på skrå. Det sluttar brant ner till Vallebäcken. Det är lättgånget men tröttande att gå på skrå, fortfarande är det lite stenigt och man får gå ner och upp i några bäckfåror. När vi kommer ut på Vallevare blir det plant och gräs att gå på. Vi tältar vid en vattensamling utan synligt utlopp. Vi brukar undvika att dricka stillastående vatten, så vi dricker medhavt vatten och kokar vattnet från pölen för matlagningen. Det är hjortronmarker, vi plockar några liter för att ha som efterrätt.

Dag10: 28 augusti, Vallevare - Kvikkjokk, 10 km

Smalfrukost, den består av två knäckebrödsskivor. När vi ger oss av är det soligt och 11 grader varmt. Det känns skönt efter två dagar med lite kyligt väder. Vi går på gräshedar på slätten Vallevare, det är extremt lättvandrat. Mot Sarek i norr syns topparna i Pårtemassivet, även de verkar njuta av det vackra vädret. Från Prinskullen har man en hänförande utsikt över vattenkomplexet vid Kvikkjokk. Nedgången från Prinskullen är brant genom en snårig urskog. Det är en vältrampad stig och det är inga problem att ta sig fram. Klockan elva står vi vid Kamajåkkå. Vi spanar efter båten som kör till Padjelantaleden, kanske båtföraren ser vårt viftande. På 1600 talet bröts det silver och man hade en smälthytta i Kvikkjokk, rester av den verksamheten finns här vid Kamajåkkås strand. Under vår väntan på båtskjuts  går vi runt bland lämningarna efter hus och verksamheten. Vi får vänta en timme innan vi ser en båt styra mot oss. På fjällstationen tar vi en skön dusch och en god lunch. En pratglad något alkoholpåverkad man, men trevlig ändå, går runt och pratar med alla. Under eftermiddagen går vi runt i byn, bl.a. till den trevliga lilla kyrkan från början av 1900-talet. På kvällen visas ett bildspel om Kvikkjokks omgivningar, finns uppenbarligen en del att se. Vi firar födelsedag i restaurangen med biffsteck, därefter glass med nyplockade hjortron.

© Mjörnmark, http://www.mior.se/