http://vandra.mior.se/sarek/1996/?lang=se
Sarek 1996
Saltoluokta - Kuotekvagge - Sitoätno - Kukkesvagge - Kassalako
- Sjnuftjutis - Änonjalme, 96 km
Dag1: 12 juli, Saltoluokta - Muorkatjauratjah, 13 km
Min vän hämtar mig vid åttatiden på morgonen. Jag säger hej då till katten och till kattvakterna som precis kommit. Kattvaktern är bekanta, ett ungt par, som ska bo i min lägenhet under min fjällvandring. På flygplatsen upptäcks det att vi har med oss bränsle till vårt stormkök. "Det får ni inte ha med er på flyget" säger de och behåller det. Förhoppningsvis kan vi köpa nytt i Saltoluokta. Vårt plan lyfter 9.30 från Sturup, vi landar lyckligt 12.30 på Arlanda. Vi har tid att äta lunch innan flyget 14.30 till Gällivare. Flygtiden till Gällivare är två timmar, där en buss tar oss direkt från flygplatsen till Kebnats. Bussen fortsätter till Ritsem, vi tar båten över till Saltoluokta fjällstation. Fjällstationen ligger i björkskog några hundra meter från båtbryggan. Här kan man om man vill bo med helpension. Vi har tur, i deras butik köper vi den sista flaskan T-sprit till vårt kök. Tio över fem ger vi oss av söderut på Kungsleden. Den breda stigen tar oss upp genom fjällbjörkskog. När vi kommer över trädgränsen har vi framför oss den flacka och breda Autsutjvagge, bakom oss lämnar vi utsikten över sjön. Det är varmt, 18 grader, och myggen trivs med livet och oss. En del mister dock sitt liv denna kväll.
Det är uppför de första kilometerna efter Salto, stigen är bred och landskapet planar ut efter det man kommit över trädgränsen. Det är mycket lättvandrat. Till en början är det inget som skymmer vyerna, i väster sticker Lulep Kierkau upp sitt huvud. Efter ytterliggare någon kilometer smalnar det av in i Autsutjvagge. Kullarna runtom är låga och inte särskilt imponerande. Autsutj-jåkkå ligger nere bland vide i en dalgång i dalgången, stigen går på kanten till jåkkdalen. Medan vi går samlar vi på död ved till att göra upp en eld i kväll, vi hittar inte mycket och ger upp tanken. Det känns dumt att gå och bära på pinnarna, så vi slänger dem igen. Efter en mil lämnar vi leden, ungefär där jåkken har sin början, och ger oss in i det lågvuxna videt. Vid bäcken från Tjaraknjunnje, nära sjön Muorkatjauratjah, hittar vi vår plats för natten. Min vän har köpt ett nytt tält, och det är första gången jag är med om att resa det. I vackert väder som i kväll är det inget problem att få upp det. Vi steker korv och äter dem i solnedgången, mygg kalasar på oss. Det är nästan midnatt när vi kan krypa in i tältet för att sova.
Dag2: 13 juli, Muorkatjauratjah - Sitoätno, 18 km
God morgon världen. Vi säger god morgon eftersom den bjuder på vackert väder. Det vackra vädret håller oss sällskap hela dagen, molnen är höga och med utrymme för solen. Det enda irriterande molnet är det lilla moln av mygg som slår följe med oss. Vår plan är att gå på kullarna norr om sjön Sitojaure, vi förväntar oss trevliga vyer ut över sjön. Det är därför vi hälsar på det vackra vädret. Vi börjar med att gå upp för sluttningen norr om höjden Tjaraknjunnje, en höjdskillnad på fyra hundra meter. Efter den första relativt branta, men ändå lättgångna, delen så planar det ut. Det är fortsatt mycket lättvandrat. Vi svänger in mellan Tjaraknjunnje och höjden 1192, och sedan ser vi vyn. En utsikt som jag är förtjust i, man står på en höjd och ser ut över fjäll, sjö, dal, och mjuka kullar. Här är i väster fjällmassivet Skårki, nedanför oss Sitojaure omgiven av skog och myrar. Österut mjuka kullar. Fint, vi kan njuta de timmar vi långsamt går nedanför höjden 1192 fram till Kårsåkaska. Kårsåkaska är en rätt djup ravin med en vattenfylld bäck. Naturen har lagt en snöbro över bäcken, antagligen för att underlätta för oss. Den ser instabil ut på håll, men är helt säker att gå över på. Sluttningarna mot bäcken känns branta, och ryggsäcken tynger extra. Vi passar på att äta lunch efter det vi kämpat oss upp ur ravinen, för att en sista stund vara tillsammans med vyn över Sitojaure.
Vi lämnar vår vackra vy och går mot Kuotekjaure, som ligger inklämd mellan två fjäll. Det blir efterhand allt mer stenigt. Vi går norr om sjön, rätt stenigt men det är inte besvärlig blockterräng. Efter sjön går vi över passhöjden i Kuotekvagge. Fjälltopparna vid Kukkesvagge sticker upp mer och mer. Vuovresjåkåtj är nästan utan vatten, här öppnar sig för oss Sitoätnos dalgång med omgivande fjäll. Efter jåkken går vi ner i höjd för att hitta en tältplats. Vi har nu lämnat stenarnas boning, och går på gräs,ris, och hed. Vid en liten bäck, där vi har denna utsikt över Sitoätno framför oss, slår vi upp tältet. Vid vår förra vandring 1986 i Kukkesvagge var det regn och rusk, vi såg inte mycket av fjällen. Fjällen är idag nästan utan moln, det verkar lovande för morgondagen. Det har varit en lång, men fin, dag och vi känner oss trötta.
Dag3: 14 juli, Sitoätno - Lulep Nientojåkåtj, 9 km
Vi vaknar till liv vid sjutiden. Världen ser annorlunda ut, vädret har bytt humör. Regnet slår mot tältduken, när jag tittar ut är topparna dolda i moln, allt är insvept i ett regndis. Nu känner man igen fjällvärlden. Vi väntar inne i tältet på att regnet ska avta. Vid lunch finner vi det relativt säkert att ge oss av. Nedgången till Sitoätno är genom vide, mellan stora stenar, många steniga partier, grupper med björk, ris, och ett irriterande duggregn. Vi står efter en rätt besvärlig vandring vid Kuortosluoppal. Vinden har friskat i och vattnet i sjön är i uppror. Vi har motvind och regnet slår i ansiktet. Vi följer sjön, när vi svänger av mot Kukkesvagge blir det mindre av vide och sten. Kraftiga vindbyar gör att det är svårt att gå upprätt.
När vi kommer fram till Lulep Nientojåkåtj känns det som om det vore storm. Det är mycket vatten i jåkken, vi känner absolut inte för att vada den. Vi hoppas det är mindre vatten i morgon bitti och letar efter en tältplats med lä. Vårt första val visar sig vara mindre bra, vinden drar och sliter i tältet, vi har svårt att resa det och fruktar skador på det. Vi letar vidare och hittar en utmärkt plats med en vall och stora stenar som vindskydd. Vi förstärker tältet med lite sten och känner oss säkra. Den personliga vården är mycket rudimentär. Vi lagar och äter middagen i tältet.
Dag4: 15 juli, Lulep Nientojåkåtj - Tjeurajåkåtj, 14 km
Det är si och så med sömnen. Vinden väcker mig flera gånger. På morgonen avtar vinden, men den är fortfarande kraftig. Det har slutat regna och jåkken är bara att stövla över. På marken är stora stenar utspridda, vid Alep Nientjåkåtj är ett mindre område med vide. Fjällen är blyga idag, de har dragit ner molnen långt ner mot fötterna. Då och då lyfter de försiktigt på slöjan för att se vart vi tar vägen. När vi närmar oss bron över Kukkesvakkjåkkå ser vi två figurer gå över bron, vår första kontakt med människor denna vandring sedan Salto. Vi tar lunch vid bron. Vi hittar tre gömda tomma bränsleflaskor, och ett par kalsonger. De som gömt flaskorna måste varit trötta, plast väger inte mycket, men de tar förstås en del plats. Kalsongerna är lite svårare att förklara.
Bron underlättar för de som ska över jåkken, den är svår att vada här och man får göra en omväg upp i dalen annars. Utan att passera bron går vi in i Kukkesvagge, dvs vi går på norra sidan. Vår tanke var att få en bra vy mot Sarekmassivet i söder, den alpina delen av dalen. Den norra är mer som en vägg. Molnen sänker sig ytterliggare, och duschar oss med duggregn. Det är i stort sett lättvandrat, lite sten och kärr här och där men inget besvärligt. Några kilometer efter bron är ett större våtmarksområde. Vi följer kanten av det. När vi passerar glaciären Årjep Sarekjekna lättar molnen temporärt och vi ser lite mer av bergen. Det är kyligt, duggregn, och fortsatt rätt kraftig motvind. Vid Tjeurajåkåtj hittar vi en äng, klockan har blivit fem, och det är dags att slå upp tältet. Under kvällen lyfter molnen, långt borta vid Äpar kan vi se hur några solstrålar skiner på fjället. Temperaturen faller.
Dag5: 16 juli, Tjeurajåkåtj - Suottasjaure, 17 km
Efter en god nattsömn vaknar vi till en nollgradig morgon. Vi tar sovmorgon och kommer iväg vid halv elva, då vi går ner mot Kukkesvakkjåkkå. Efter några kilometers lätt vandring är vi framme vid jåkken. Vi följer den till dess utflöde från Tjeurajaure. Det är rätt stenigt vid sjön, vi går över Kukkesvakkjåkkå där den är som bredast, vilket är nära sjön Tjeurajaure. Botten är stenig och hal, lyckligtvis är den inte mer än stöveldjup så vi kommer rätt lätt över. Vi fortsätter upp på höjden Lulep Kassavaratj. Den är inte hög, men ger ändå utsikt in mot Kukkesvagge, ut över Kassalako med Kassajaure, och Akka. Det är växlande molnighet, en kylig västanvind. Moln driver in mellan Niak och Vartotjåkkå, när de kommer ut över Kassalako löses de delvis upp. Ett moln är envist och släpper ifrån sig regn, en regnbåge spänns upp över Kassajaure. Vi passar på och njuter av regnbågen under det vi äter lunch. På marken ligger renkadaver, men det är inte ren som varit vår lunch.
Vi tar oss upp på Alep Kassavaratj, och ser ut över ett stenigt landskap i norr. Vi tar oss norrut in i all sten, en riktig blockmark med en hel del stora stenar. Vår tanke är att gå norr om Suottasjaure och in mellan Akka och Vartotjåkkå. Plötsligt, utan att vi märkt det har molnen tätnat, och det börjar regna. Stenarna blir hala och sikten försvinner. Vår tänkta rutt verkar inte så attraktiv längre. Vi är oroliga för att halka och bryta något ben, och att villa bort oss i den dåliga sikten. Vi ändrar riktning och går mellan Suottasjaure och en liten sjö, går sedan söderut över en höjd. Vi försöker kryssa mellan mer lättgångna stråk med lite sten. Det är tröttsamt att gå på och balansera på hala stenar, det känns skönt varje gång man hittar en stenfri plats. Efterhand blir det bättre, vi kan börja leta tältplats. Halv sju är vi vid en äng med en bäck, här stannar vi. Det blir bättre sikt, vi ser foten av Niak, och nära oss i öster är våtmarken söder om Suottasjaure. Restaurangen serverar corned beef, vitlök, och potatismos. Det slutar regna och vi kan tvätta av dagens vedermödor i bäcken.
Dag6: 17 juli, Suottasjaure - Sjnuftjutis, 17 km
Vi vaknar med moln hängande halvvägs ner på Niak. Under dagen ändrar det sig och vi får växlande molnighet, med korta skurar med duggregn. Med Niak i blickfånget följer vi sluttningen av Vartotjåkkå fram till Suottasjåkkå. Uppe i dalen vid Niak tycks det fortfarande vara en hel del snö. Vyn mot Suottasjaure försvinner i öster och Kisuris växer upp i väster. En skön vind smeker fram. Suottasjåkkå är bred och full med vatten, på håll ser vi två personer sakta vada över den. De verkar söka sig fram med svårighet, men kommer över utan tillbud. Vi går ner till jåkken. Där växer den största tuvan jag sett med fjällglim. Vattnet har gröpt ur banken, och den har ramlat ner från ängen ovanför. Vi lämnar jåkken och håller höjden mot Sjnjuftjutisjauratj. Vi passerar några mindre områden med vide och dvärgbjörk, överlag är det mycket lättgånget. Inne i Ruotesvagge tycks det vara en snöby! Detta bekräftades senare av någon som var där. På oss skiner solen, vi tar en solpaus vid Rakkajåkkå.
Vid ingången till dalen med sjön Sjnjuftjutisjauratj är en stig som går på skrå på sluttningen mellan sjön och Akka. Man går högt upp, att gå nere vid sjön ser besvärligt ut med vide. Bäckarna som faller mot sjön har skurit skåror, som tvingar en att gå ner och upp. Tidvis tappar vi bort stigen och vi hamnar för långt ner, vilket gör att vi nog får några extra meter ner och upp i skårorna. I stort är det inga problem att går här vid sjön jag tycker om. Både namnet och vyn är trevliga. Norr om sjön har man vy bakåt mot sjön och Kisuris, och lite senare mot Akkajaure. Stigen börjar gå nerför, och passerar några intressanta och stora terrasser. Troligen en relik från istiden. Det är brant ner mellan varje terrass. Efter den sista terrassen, där björkskogen börjar, är en bäck där vi halv sex slår upp tältet. Vi får en mycket vacker kväll, på Akka skapar moln och sol fascinerande ljusspel.
Dag7: 18 juli, Sjnuftjutis - Änonjalme/Ritsem, 8 km
Det är bara någon timmes vandring till Änonjalme och båten vi ska med går klockan fyra, så vi kan ta det lugnt. Vi kommer iväg vid tiotiden. Vi följer stigen mot Padjelantaleden. Stigen tar oss genom en del fjällbjörkskog, och förbi en del kärr. Morgonen ger oss växlande molnighet och en skön vandring. Det tar en timme för oss att komma till Padjelantaleden. Framför oss ser vi Akkajaure, i sjön finns många nya och kala öar. Sjön är reglerad och det verkar vara mycket lågt vattenstånd. Leden tar oss enkelt och lätt till branten ner till bron över Vuojatätno. Som vanligt tar vi en paus här och blir imponerade av vattnets våldsamma färd mot sjön. Vuojatätno gör sitt bästa att fylla på vattenmagasinet Akkajaure.
Efter bron får vi följe av en regsnkur på den steniga stigen upp mot Akkastugan. Det är mestadels genom björkskog, förutom vid ett vackert kärr med plana klippor. Vi passerar sedan utan att stanna Akkastugan och går ner till Änonjalme. Vi kommer fram klockan två, i god tid till båten. Vi vill ha gott om tid eftersom i Änonjalme är ett kafé som har öppet någon timme innan båtens avgång. Här njuter vi av en nyrökt sik med glödkaka. Man kan också köpa sameslöjd, så jag köper presenter till mina kattvakter. Kvinnan som sköter kaféet tror att renkadaverna vi sett kunde vara resultatet av björn eller järv. Båten tar oss via Vaisaluokta till Ritsem. I Ritsem når båten inte upp till bryggan, det är för lågt vattenstånd. Istället kör den upp med fören på land, och vi får kliva ner på land med hjälp av en stege. Sedan återstår en landsvägsvandring upp till Ritsems vandrarhem, där vi intar vårt bokade rum. Efter en skön dusch köper vi frusen pyttipanna och lagar till. Inget vidare.
Dag8: 19 juli, Ritsem - Hem, - km
Halv åtta går bussen till Gällivare. Det är alldeles för tidigt. Det blir bara en snabb frukost, och en snabb packning för resan hem. Eftersom frukosten var minimal, är stoppet vid Stora Sjöfallet ett välkommet tillfälle att i restaurangen förstärka frukosten. Strax innan elva är vi i Gällivare, bussresan har varit händelselös. Flyget är först 16.20, vi har några timmar att döda. Till lunch tar vi renskav på grillen MD. På systemet köper jag några flaskor öl, Gällivare Stark. Vi vandrar runt lite planlöst, vi har varit här förr och sett det mesta av centrum. Halv fyra tar vi taxi till flygplatsen. På Arlanda hinner vi med en öl, lite mat har vi fått på flyget. Det är molnfritt och vi får en vacker färd ner över Skåne inför landningen på Sturup. Vi betalar 175 kronor för bilen. Min vän kör mig hem, där kattvakterna har gett sig av. En kelen katt välkomnar mig i dörren.