http://vandra.mior.se/sarek/2000/?lang=se
Sarek 2000
Saltoluokta - (Pastavagge) - Kungsleden - Kvikkjokk, 65 km

Dag1: 8 augusti, Saltoluokta - Autsutjvagge, 6 km

Det är midnatt och katterna bråkar. Min katt sitter innanför kattluckan och motståndaren utanför. De skriker, så som bara katter kan, till varandra genom luckan. Jag försöker avbryta deras kamp, "lägg dig inte i" fräser bägge och de fortsätter sitt bråk. Jag får inte mycket sömn innan jag måste gå upp klockan fyra. Då sover min katt djupt, uppenbart nöjd med kampen. Efter en snabb frukost säger jag hej då till den sovande katten, lägger min ryggsäck i bilen och kör mot den uppåtgående solen till flygplatsen. Där ställer jag bilen på långtidsparkeringen, går in och väntar på min vän. Tio över sex går planet till Arlanda, där vi byter till Gällivare. Planet till Gällivare är ett litet propellerplan. Elva landar vi i Gällivare. Vi letar efter bussen in till Gällivare, men vi blir upplysta om att det inte går någon buss längre. Istället får vi ringa efter en taxi. Under väntetiden beundrar vi svalornas akrobatiska flygningar. Taxin kostar 120 SEK och tar tio minuter in till järnvägssstationen. Vi kan lämna vårt bagage i taxi kontoret, chauffören säger att stationens bagageinlämning är stängd. Vi har fyra timmar till dess bussen mot Ritsem avgår. Vi köper bränsle till vårt spritkök i ICA-butiken. I närheten, allt är nära i centrum, är en Kina restaurang. Där äter vi Beijing ris, det smakar bra och är mycket. På tillbakavägen till stationen tittar vi in i Gällivare nya kyrka, en träkyrka från omkring 1880. Vi hämtar bagaget, packar och byter om för vandring. Det visar sig att stationen åter är öppen, det är ett privat järnvägsbolag som tagit över tågtrafiken och det tog ett tag för dem att öppna. Bussen till Ritsem avgår utanför stationen.

Bussen går i tid, den är halvfull. Innan byn Porjus svänger vi in på vägen till Ritsem. Vägen är miserabel, den skulle behöva en ansiktslyftning. Klockan fem tar vi in på vägstumpen ner till båtbryggan i Kebnats. Båten från Saltoluokta närmar sig, bussen från Ritsem kommer. För en stund är platsen full av liv. Det är mycket förnödenheter som ska över till Saltoluokta fjällstation. Det tar en stund innan båten kan återvända mot Saltoluokta. Det är vindstilla, sjön ligger lugn under den tio minuter långa överfarten. Vi sitter på däck, där kan vi se bort mot det branta Lulep Kierkau. Fjällstationen är några hundra meter från båtbryggan, en bred stig visar vägen genom björkskog. Vi kan höra musik, fyra musiker underhåller. Det är folkmusikvecka på fjällstationen. Klockan har hunnit bli sex när vi ger oss av söderut på Kungsleden. De första kilometrarna bär det uppför genom björkskog, aningen svettigt. Det planar ut när vi lämnat skogen. Ser vi bakåt har vi fin utsikt mot sjön vi nyss åkte över. I väst är det ensamma fjället Lulep Kierkau. Framför oss är den breda dalen Autsutjvagge. Stigen är bitvis flerfilig. I öster är det mjuka kullar, i väster branten av Sjäksjo. Dagsljuset börjar avta, efter att ha passerat några bäckar utan bra tältplatser, kommer en liten bäck med en fin plats för oss. Molnen sänker sig, mörkret omfamnar tältet, och regndroppar börjar falla mot tältduken. Det låter som en vaggvisa och vi somnar snabbt.

Dag2: 9 augusti, Autsutjvagge - Pastavagge, 13 km

Vi har i förväg bokat att vi ska bli hämtade vid Sitojaurestugorna klockan tre. Vi vaknar nio, det blir att inte dra benen efter sig. Det har regnat hela natten, vi får ge oss av i lätt regn. Tillräckligt för att ha regnstället på. Vi passerar snart vindskyddet, ett litet hus med två bäddar och järnspis. Nedanför ringlar sig jåkken genom vide i en egen dalgång. Leden går på kanten till jåkkdalen. Vi passarar över små åsar och förbi några små sjöar. Solen tittar fram och vi kan ta av oss regnställen. Från en grund minidal får vi en skymt av fjällen vid Skårki, fortfarande lång borta. Efter nästa kulle ser vi ut över Kaskajaure och Kåbtåjaure med låglandet därbortom. På slänten ner till Sitojaurestugorna möter vi fem renar. De studsar lätt uppför sluttningen. Den sista biten till stugorna är genom björkskog. Det ligger två stugor vid sjön. En nära vattnet, en lite längre upp. I närheten har samer en bostad. Stugan vid sjön ser nybyggd ut. Värdinnan berättar att den förra brann ner förra året. Vid tre anländer vår båt med sex frusna passagerare. Vi klär oss i regnställ, och lämnar i en kraftig motvind. Sjön är grund och vinden skapar kraftiga vågor, det känns när båten slår genom dem. Båten är en liten utombordare. Plötsligt stannar föraren båten, och pekar. Titta en örn på stranden! För oss ser det ut som en sten. Vi fortsätter, föraren kryssar fram för att hitta lugnare vatten. Mörka moln tornar upp och det börjar regna. Vi är glada för våra regnställ.

Efter över en timme är vi framme i Rinim, färden tar normalt en havtimme. Rinim ligger i lä i skog och bakom fjällen. Det är anledningen till att man byggt sitt hus här. Vår plan är att går norr om Äpar, och vi frågar föraren var det är lämpligast att vada Lulep Pastajåkkå. "Ingenstans, jag vill inte hitta er i mina fisknät" svarar han. Det är abnormt mycket vatten för tillfället, det är livsfarligt och det är bäst att inte försöka. Vi tackar honom coh betalar 250 SEK per person för turen. Vi får bestämma hur vi gör när vi väl är där. Medan vi pratar kommer vandrare från Pastavagge som vill ha skjuts till Sitojaurestugorna. Han tvekar, han vill inte gärna göra en tur till idag. Det är kyligt och rejält blåsigt ute på sjön. Han behöver i varje fall kaffe först. Vi lämnar dem och går upp genom ett smalt band med fjällbjörk. Vi passerar mellan den ensamma höjden Namatis och den branta fjällsidan av Takartjåkkå, vars topp är gömd djupt inne i molnen. Framför oss närmar sig den smala porten till Pastavagge, vyn är mäktig. Det är blåsigt och regnskurar jäktar förbi. Porten försvinner då och då i skyarna. Det är relativt lättgånget och vi är vid porten efter någon timme. Vi tältar vid en stor sten, samma plats som 1986. Platsen är välanvänd, det finns flera eldstäder. När vi ser på jåkken inser vi att det nog är ett klokt val att inte vada den. Det regnar lätt och vinden har tilltagit ytterliggare. Vi känner oss oroliga och förankrar tältet med stenar.

Dag3: 10 augusti, Pastavagge - Rinim, 4 km

Vid midnatt är det full storm. Vår tältplats är nog inte den bästa i storm, det är som om vinden accellererar i Pastavagge och sedan ökar vid uthoppet från dalen och landar med full kraft på vårt tält. Sedan är det lugnt en stund, sedan kommer ett nytt skott mot oss. Varje gång från en ny riktning. Tältet ligger sig nästan platt mot marken, trots att vi med våra kroppar försöker stötta tältbågarna. Vi kan inte vara överallt. Man känner sig liten och maktlös, på samma gång imponerad av kraften. Efter timmar av belägring, och ett ögonblick av ouppmärksamhet, kommer en smäll och tältet får slagsida. En utvändig inspektion visar att en tältbåge gått mitt av och gjort ett hål i tältduken. Min vän är en händig person och lyckas göra en högst temporär förstärkning. Nöjd med sitt verk lugnar sig vinden, lämnar oss, och vi kan få någon timmes sömn. När vi vaknar klockan tio är det lugnt, och vi går ut för ha en närmre titt på skador. Tältbågarna ser inte ut som innan, de har märkliga vågiga former. Den avbrutna bågen behöver en mer permanent reparation liksom tältduken, så att fortsätta som planerat går inte. Efter lunch, dvs vår frukost, plockar vi ihop och återvänder mot Rinim. Snart ser vi Sitojaure igen, mellan oss och sjön är ett hundratal renar. En fin vy, det är majestätiska djur. Renarna är inte skygga, de låter oss komma nära när vi passerar dem. Vid fyra är vi i björkskogen vid Rinim, och vandrar ner till stranden.

Kvinnan i familjen har sett oss gå förbi huset, och skickar sin sju-åttaåriga dotter för att fråga om vi vill köpa nyrökt röding. Vilken fråga, givetvis! Mannen har precis lämnat med några vandrare, eller turister, som de helt rätt kallar oss fjällvandrare. Vi njuter av rödingen medans vi väntar. När han kommer tillbaka blir han förvånad över se oss igen. Vi berättar om vårt tält, och han insisterar på att reparera det. De har bättre redskap och material än vi. Deras liv här kräver att kunna reparera allt. De berättar att det har hänt flera gånger att tält har bokstavligen blåst bort där vi tältade. Lärdomen är att inte tälta där vid storm. Tältet ser efter lite arbete användbart ut, men vi beslutar ändå att vara försiktiga med det och gå Kungsleden ner till Kvikkjokk. Vi har dessutom redan förlorat vår extra dag och vill inte jäkta igenom Sarek med dåligt tält. Vi lånar deras telefon för att avbeställa vår bokade helikopter i Staloluokta. Det är för sent att ge sig över Sitojaure, vi hyr en lappkåta för natten. Då ingår ved och bastu. Med björknäver får vi snart en eld i eldstaden, men också en del rök. Under tiden kommer en man med dotter. De har haft en svår natt i Pastavagge, deras tält blåste helt sönder. Vi delar kåtan med dem.

Dag4: 11 augusti, Rinim - Laituare, 9 km

Vi packar ihop våra saker så tyst som möjligt för att inte väcka mannen och hans dotter. Frukosten äter vi vid sjökanten. Därefter knackar vi som överenskommet på hos familjen. Vi får reda på att tre personer dödats när en helikopter kraschat in i en bergvägg vid Kebnekaise. De skulle rädda två personer som fastnat på fjället p.g.a. stormen. Hemskt, vårt missöde känns som ingenting. Idag är det en vacker dag, och sjön ligger lugnt. Båtturen till Svine är njutbar. Efter tio minuter stannar motorn. Vi driver sakta på sjön medan föraren försöker vi igång den igen. Under tiden kan vi koppla av och njuta av stillheten och skönheten. Vid sjön växer svårkamfromlig skog, något vi märkte när vi 1986 gick en del på den södra sidan. Bensintillförseln har rensats och motorn går igång. Svine, dit vi kommer efter en halvtimme, är båtbryggan varifrån Kungsleden fortsätter söderut. Vi betalar 300 SEK per person, det kan låta dyrt men bränsle och underhåll kostar här ute. Dessutom får han återvända tom. Från en kåta kommer musik, det säljs rökt fisk men vi är inte hungriga och tar Kungsleden upp genom björkskogen (som här är gles) upp mot platån Njunjes. Leden går förbi en del kärr innan stigningen mot Martevaratj, vi lämnar skogen. Den sista stigningen är brant, med en stenig del. Belöningen är utsikten norrut mot Sitojaure och Autsutjvagge. Efter den högsta punkten växer vyer efterhand fram mot Skierfe, Tjakkeli, och deltat i Laitaure. Österut ser ögat ut över ängar med gullris och fjällfibbbla. Där man åter kommer in i björkskogen sitter ett sällskap, det enda de säger är oh oh så vackert, så fint!! Vad de menar är vyn med Skierfe och deltat där Rapaätno möter Laitaure.

Dag5: 12 augusti, Laitaure - Ritak, 10 km

Våra grannar ger sig av tidigt. Vi är lata och tar det lugnt. Dagen börjar med en lättsam vandring genom skogen av gran och björk. Vid några platser öppnar sig skogen och vi kan se den östra branta sluttningen av Tjakkeli. Fastän det ser brant ut sägs det vara relativt lätt att gå upp vid den gröna linjen i mitten. Vi funderar en stund på att göra ett försök, men då skulle vi få jäkta. Efter någon kilometer passerar vi nationalparksgränsen, det är fortfarande plant. Framför oss kan vi se Suobbattjåkkå. Efter bron över Suobbatjåkkå börjar det gå uppåt. Det blir mindre av gran i skogen. Den sista sträckan upp på kalfjället är brant. Tills nu har det varit bra väder, men när motlutet börjar dyker en regnskur upp. Typiskt, uppåt och regn är ingen bra kombination. Blöt inifrån eller utifrån. När vi kommit över det branta partiet slutar det regna och vi tar en längre paus. Norrut har vi en vacker utsikt med Tjakkeli, dalen mellan den och oss och fjällen norr om Rapadalen. Leden fortsätter ovanför den reglerade sjön Tjaktjajaure, vattenreservoar till ett vattenkraftsverk. Idag är sjön full med vatten, och ser så här på håll ut som en normal sjö. Runt sjön är det skog, på andra sida är lägfjällsområdet Kabla. Rittak vid den sydvästra delan av sjön är den ursprungliga sjön.

Vid en mindre bäck i en ö av björk, vide, och blommor är ett vindskydd. Min vän som var här för femton år sedan menar att det växt upp rejält sedan dess. Våra grannar från Laitaure har sen lunch, eller är det tidig middag, vid vindskyddet. Vi pratas vid om utrustning och annat fjällviktigt innan de ger sig av, de har bråttom till Kvikkjokk. Det har inte vi och sätter upp tältet i en glänta i skogen hundra meter från skyddet. I vår trädgård blommar Nordisk stormhatt, mycket vacker men giftig. Efter middagen blir det en kvällspromenad. Det blommar av förgätmigej och skogsnäva. Det klarnar upp och det blir en fin kväll. Jag sitter på klipporna och ser ut över Tjaktjajaure nedanför. Granskogen vid sjön står i stram givakt. I väster syns Tarrekaise. Jag sitter tills kylan kommer krypande och gör sovsäcken lockande. En humla förirrar sig in i tältet. I motsats till mygg, som vi inte sett till mycket av, är humlan en vän och vi hjälper den ut.

Dag6: 13 augusti, Ritak - Stuor-Tata, 13 km

Frukosten serveras på klipporna med utsikt över sjön. Ett vackert väder och en vacker utsikt. En mygga dyker upp och biter min vän på läppen. Han är lite allergisk och läppen svullnar upp till den tredubbla storleken. Det ser ut som om jag slagit honom på käften, jag hoppas att den lägger sig innan vi möter någon. Vi lämnar vårt härbärge, efter några hundra meter passerar vi en fantastisk blomsteräng, en blandning av olika färger. Sedan kommer vi ur den frodiga remsan, vandrar ovanför trädgränsen med kullen Huornatj framför oss. Den försvinner för ett ögonblick vid bron över Jåkkejåkåtj. Stigen går nedanför branten till Faunåive, mot Huornatj är det en ravin som här hindrar en från att nå kullen. Stigen följer ravinen till dess början, varifrån Pårte syns inne i Sarek och där skogen syns bre ut sig västerut. Vid horisonten är Vallespiken och Tarrekaise. Härifrän är det snabbt och lätt att gå upp på Huornatj. Det är bara några få meter på slutet som det är brant. Från toppen är utsikten ännu bättre. 1985 hade vi tänkt oss hit från Ivarlako men vädret var för dåligt. Bättre sent än aldrig. Vi ser sjön Sjabtjakjauare, en blå punkt i skogen. In i Sarek syns nu även Kaskastjåkkå och Skaitetjåkkå.

När vi återvänt till leden tar vi en timmes vila i gräset framför utsikten. Kallakvare delar vyn i två, skogen till vänster och Sarek till höger. Solen skiner och livet känns bra. Med stor ansträngning börjar vi till slut gå igen. Det går nu utför. Efterhand som vi kommer ner i skogen försvinner fjältopparna bakom trädtopparna och skogen blir tätare och tätare. Fjällbjörken får ge vika för granen. Det ser ut som en riktig urskog. Stigen är stenig och ganska brant. Skogens skönhet gör det lättare att vandra. Efter den lilla bron över Kallakjåkkå är det nästan platt. Vid några ställen öppnar sig skogen och ger plats åt kärr och vattensamlingar. Ett uppfriskande avbrott i skogen. Vid fyra passerar vi Pårte stugorna, som ligger på en udde i Sjabtjakjaure. Stigen kantas av pelarlika granar. Vid en mindre bäck träffar vi de första vandrarna för dagen, ett danskt par på väg till Kvikkjokk. Vid bron över Tjåltajåkkå, en bred bäck, syns kullen Årjep. Efter ytterliggare några kilometer når vi den östra delen av den vackra sjön omgiven av skog, Stuor-Tata. Först ett kärr, en liten sjön, sedan följer stigen sjökanten för några kilometrar. Stigen är mycket stenig, ibland riktigt stora stenar. Ser dåligt ut med tältplatser, vi ger oss upp på slänten mot sjön men hittar ingen där heller. Där stigen lämnar sjön är en glänta stor nog för ett tält, med vacker sjöutsikt. En fågel flyger lågt över vattnet, i mitten av sjön år små öar, i bakgrunden är Vallespiken. Vad jag tror är svärtor simmar på sjön. Vi tar ett svalkande bad i sjön. Vid tio hittar myggen oss och vi flyr in i tältet.

Dag7: 14 augusti, Stuor-Tata - Kvikkjokk, 10 km

Natten är full med ljud. Vågorna kluckar, fåglar låter både på land och sjö. Något sorts bråk förekommer på andra sidan sjön. Halv elva lämnar vi sjön som idag är lika grå som himlen. Till att börja med är det uppför genom urskog. Vi omges av björk och gran. Ett ensamt tält står uppställt i skogen, ingen syns till. Kanske det danska paret från igår. Det är inte en perfekt tältplats, vi ser inget vatten i närheten. Efter några kilometrar är vi där stigen till Pårek börjar vid en myr. Fjällen ligger lockande men långt bort. Kungsleden är här bred och vackert dekorerad med trädrötter. Skönt att gå på är det inte. Vi träffar två tyskar i myggnät. Vi talar om för dem att det finns inga mygg ute idag. Det är sant, inte en mygga har vi siktat. Vi tar paus i en glänta, träden är klädda med lav. En lavskrika sätter sig på en risig buske. En vacker fågel som tycker om vårt sällskap. Vi ger den våra sista kex, och den poserar glatt för oss. Tyskarna passerar, nu utan myggnät.

Det bär nu nedför, ibland rätt brant. Den sista delen är genom en strimla av skog. För många år sedan kalhögg man och lämnade en strimla runt leden. Sedan kom en storm och fällde en del av det som var kvar. Når vi gick här 1990 fick man kryssa sig fram mellan fallna träd som lagt sig över stigen. De fallna träden är kvar, man har sågat av biten som täckte stigen. Vid Kvikkjokk går vi på en grusväg, förbi en stor parkeringsplats, fram till den före detta fjällstationen. Den är i år ett vandrarhem, och öppnar halv tre, dvs om en timme. Vi tillbringar timmen vid forsarna i Kamajåkkå. Tyskarna står och fiskar. Vi installerar oss och tar en tur på byn. Förra året slutade affären i byn, den är nu Saggats bygdegård. Kyrkan är kvar, där träffar vi på en av tyskarna som är polis i Saarland. Förr fanns det en restaurang i fjällstationen, men den är nu nerlagd, men i vandrarhemmets annex Utkiken kan man få lite mat. Vi tar pyttipanna och ett enkelt vin.

Dag8-9: 15-16 augusti, Kvikkjokk - Hem, - km

15 augusti
Vi äter vandrarhemmets frukostbuffé som kostar 60 SEK. Under frukosten diskuterar vi med de andra gästerna stormen som var i början av vår vandring, alla hade haft en dålig natt. Liksom vi tycker de också att standarden och nedskräpningen har ökat utmed leden. Vi får gratis glass eftersom den är omfrusen. Det regnar hela förmiddagen, det avtar framåt lunch. Slappar och jag hinner nästan läsa ut Studio sex av Liza Marklund. Vi checkar ut och tar bussen 12.30 till Jokkmokk. Närmaste busshållplats är vid den numera nedlagda affären femhundra meter från vandrarhemmet. Tidigare var den utanför vandrarhemmet. Det tar två timmar till Jokkmokk, där vi får gå någon kilometer från busstationen till vandrarhemmet på Åsgatan. Vandrrhemmet är i en rödfärgad träbyggnad med veranda. Det öppnar fem, så vi lämnar bagaget på verandan och går till Ajtte fjällmuseum. Där äter vi en god rökt renstek. Därefter besöker vi hantverkshuset. Här träffar vi kvinnan vi träffade i Änonjalme för några år sedan. Jag har också träffat henne på en hantverskmässa i Båstad i Skåne. Hon kommer inte ihåg oss. Vi köper presenter, jag köper åt en bekant ett saltkar i renben av Lars Pirak i form av en ripa. Vi installerar oss i vandrarhemmet och slappar en stund, jag hinner läsa ut Liza Marklund. Vi ger oss ut för att söka efter en bra restaurang. Pizzerian hoppar vi över, i ett litet restaurangliknande gatukök rekommenderar de oss Hotel Gästis för en god middag. Snällt av dem, vi går till Gästis. Där får jag en utsökt fjällröding, pressad potatis, gräddsås och lingon. Vi är tillbaka i vandrarhemmet lagom till kvällsnyheterna på TV, 116 personer befaras ha omkommit i en sjunken rysk ubåt. Dystert. Åter känns vårt missöde med det sönderblåsta tältet en obetydlig händelse.

16 augusti
Vi äter frukost på City konditoriet. Damen bakom disken säger att de har två sorters smörgåsar, en med skinka och ost, den andra med ost och skinka. Vi tar en av var. På vandrarhemmet har värden bråttom, och vi får lämna innan klockan tio men utan att behöva städa. Vi går bort till Ajtte där vi kan ställa ryggsäckarna. Vi tar en kort runda i den fjällbotaniska trädgården inte lång från Ajtte, det är inget som blommar där så här års. Tillbaks till Ajtte där jag köper en skiva med samisk musik åt mig själv, Gula Gula med Mari Boine Persen. I restaurangen äter vi köttfärsbiffar. Det är sedan dags att ta säckarna och gå till busstationen. Bussen till Gällivare som ska avgå 13.00 är en halvtimme försenad. Flyget från Gällivare går 16.50 så vi har gått om tid. Klockan tre är vi i Gällivare.

Vi bokar en taxi till klockan fyra, vi hinner med en bakelse på Åhults café och bageri. Vår taxichaufför är densamme som när vi anlände, så vi upplyser honom om att järnvägsstationen har öppnat igen. Ett tvåmotorigt propellerplan, Focker 50, tar oss till Arlanda. Det är en fin flygning. Det blir en nästan tre timmar lång väntan på Arlanda, som delvis tillbringas med en pizza på Pizza Hut. Tjugo i elva landar vi. Parkeringsavgiften går på 240 SEK. Kvart över elva kör jag in bilen i mitt garage. En glad katt välkomnar mig när jag öppnar ytterdörren.

© Mjörnmark, http://www.mior.se/