Stora hotellet och Hörby kyrka

Skåneleden del 2 Dansbanan - Hörby 2 juli 2000

Anslutande etapper: Bjevröd - Dansbanan Ekerödsrasten-Dansbanan Rolsberga-Hörby

Vägen från parkeringsplatsen slutar efter några hundra meter vid en vändplats, där leden fortsätter i en granskog. Det är märken efter stora skogsmaskiner, och det är blött i spåren efter de senaste dagarnas regn. Granskogen övergår till lövskog, en träbro hjälper en att komma över en bäck. Vi bestiger Hjällen, en granbevuxen liten kulle, upp är det något brant medan det sluttar svagt utför bort över en grusväg innan man kommer till platsen där man möter Nord-Syd leden. Här var förr en tät granskog, nu är det helt kalt sånär som på några ensamma lövträd som står och ser vileskomna ut i förödelsen.

Vi tar av norrut och trampar fram genom det torra granriset som täcker marken. Några hundra meter norrut, i lummig grönska på gränsen till förödelsen, kommer man till Hanakällan. En skylt talar om att man kommit rätt, och på en stolpe hänger en mugg. Jag använder ändå min kupade handflat för att smaka på vattnet, som smakar friskt. Här tar vi en sen eftermiddagsfika, och njuter en stund av stillheten innan vi sneddar över hygget tillbaka till leden.

Ett antal till hälften kapade träd står på rad längs ett stängsel mitt på hygget. De står där med ledmarkeringar och visar vägen bort till lövskogen. En skön mjuk stig går genom skogen fram till en skogsväg. Här tar jag farväl av mitt sällskap som ska återvända till bilen, min egen stig fortsätter genom en granskog fram till en inhägnad våtmark, som man rundar. En vält stätta visar vägen genom en hage och lyckorna runt torpruinen Vasahus.

Här fanns ett boningshus med stall och trädgård. Stengrunden är det enda som återstår. Efter Vasahus går leden på en grusväg omgiven av ung lövskog, förbi öppen mark vid Högeholm. Här fanns det en backstuga, och jag ger mig ut i gräset för att hitta resterna. Jag ger upp efter en stunds fruktlöst letande. Min mage känns inte helt normal, när jag återvänder till vägen. Leden lämnar vägen och går på en stig i lövskog, längre fram ska det finnas en hällekista som jag har planerat att besöka. Plötsligt mullrar det till i magen, och utan förvarning rinner allt ut, en mindre katastrof. Vid sidan om stigen rinner en liten bäck, och jag kan hjälpligt göra mig ren. Fast byxorna ser förfärliga ut, och luktar. Är det Hanakällans vatten som spökar? Jag ber en stilla bön att magen ska hålla sig i fortsättningen, och att jag inte kommer att möta någon.

Återigen ett kalt område, antagligen verkningarna efter vinterstormarna, och om det inte varit för att nya markeringar målats på de få kvarvarande träden hade det varit svårt att navigera. Men i utkanten finns en del av granskogen kvar. Stigen är full av myror, och jag anstränger mig för att trampa ihjäl så få som möjligt. Stigen slutar vid två hjulspår med frodigt gräs emellan, som man snart lämnar för att gå igenom lövskog fram till en smal grusväg. En skylt upplyser om att man nu har sprungit sex kilometer i Hörby marknadslopp.

Området kallas för Mörkret, det är ett passande namn. Jag har nu kommit fram till en större grusväg och en mörk granskog. Mörka moln ser hotfullt ner på mig. Ett avlägset muller av åska hörs, och jag som inte har något regnställ med mig. Väderprognosen för idag sa inget om åska och regn. När jag kommer fram till gravfältet från bronsåldern, bryter solen igenom och lyser upp ett av de flacka rösena. Det känns nästan kusligt. Först nu kommer jag ihåg att jag skulle ha letat efter min hällekista, men magbesvären gjorde att jag glömde bort den. Dystert, men nu känner jag inte för att gå tillbaka. Antagligen fanns den någonstans i den stormfällda granskogen.

 Några hundra meter längre fram längs vägen finns ett större gravfält. För mig är det svårt att urskilja vad som är vad, stenarnas placering är inte helt uppenbart för en okunnig amatör. Leden lämnar vägen och följer gravfältet till dess ände, där man svänger nerför kullen, över en väg och genom en granskog innan man kommer fram till Hästhagens informationsplats. Här finns information om Fulltofta, parkeringsplats, bord och stolar. Alla borden är upptagna, det är många som har gjort sin söndagsutflykt hit. Jag gör en stor sväng för att slippa träffa någon, jag tycker att jag fortfarande doftar för mycket.

Det gör att jag även glömmer bort att besöka Magnhilds källa. Magnhild var en from kvinna som mördades 1215. Hon var på väg till Fulltofta i sin kista, när den föll av vagnen. Just där den ramlade av vagnen sprang en källa upp, och efter detta under blev hon helgonförklarad. Egentligen borde jag gå tillbaka, men jag har kommit för lång bort. Istället försöker jag med hjälp av de skyltar som är uppställda här och där, att lära mig något om de lövträd som växer i skogen 

Ett lätt regn börjar falla, när en kraftigt bandagerad joggare passerar. Tycker jag känner igen honom, kunde det varit han? Säger hej, hej till två andra som i god fart och under livlig diskussion försvinner bland träden. Stigen går vidare genom den lummiga skogen. Regnet upphör efter att tag, skogen luktar nytvättad. Stigen slutar vid en grusväg, just där ruinen efter gården Kullaröd ligger. Mina två hej, hej joggare springer förbi på grusvägen, denna gång under tystnad och i betydligt långsammare tempo.

Jag slår mig ner på en av stenarna som utgjorde husgrunden, äter min matsäck, och försöker föreställa mig hur det en gång såg ut här. En vacker trädgård, folk och fä är i rörelse. I bakgrunden kan man höra frustandet från ett ånglok. Det är tåget mellan Höör och Hörby som passerar på järnvägen en bit bort. Grusvägen förbi huset leder bort till den sedan länge försvunna järnvägen, som byggdes på 1880-talet för att läggas ner knappt femtio år senare. Järnvägen har ersatts med skåneleden, och ljudet som hörs är från biltrafiken på landsvägen intill.

Mellan stigen och vägen går kor och betar i trädbevuxna fälader. Jag tränger mig fram genom buskaget fram till ett stängsel. Halvliggande över stängslet skriker jag Mu!!. Förvånat och undrande, kor är mycket nyfikna, lyfter en ko på huvudet och stirrar på figuren som hänger bland buskarna. Jag tar min bild. Strax innan man passerar under E22an, finns upp till vänster inne i skogen en forntida stensättning. Jag letar förgäves efter den, det är inte min dag i dag. Ett bestånd blommande rallarros piggar upp på vägen in mot Hörby. Stavelsen Hör i Hörby, och för den delen också i Höör, betyder stenhög och jag gissar  på att det varit steniga trakter.

Vid Hörby fälad fortsätter leden mot Osbyholm, men jag tar Norregatan in mot centrum. På vägen besöker jag Ernst Ahlgrens park och hälsar på Victoria Benedictssons byst. Författarinnan (med pseudonymen Ernst Ahlgren, kvinnor skulle inte skriva) skulle fyllt 150 år i år, om hon inte märkt av sjukdom och olycklig kärlek tagit sitt liv endast 38 år gammal. Vill man veta mer om henne så ska man besöka museet i det gamla tingshuset.

Där Norregaten slutar tar jag vänster mot kyrkan, med anor från 1100-talet, och det legendariska Stora Hotellet. Nuförtiden tror jag att verksamheten i stort sett upphört. I hörnet ligger turistbyrån, och nog kan man få mat i restauranten i andra hörnet. Efter hotellet in på Råbygatan, där jag passerar huset där Victoria bodde som fru till postmästaren i byn. Ett muller hörs från ett mörkt moln i horisonten. Snart är jag hos min bekant, där jag kan byta om och göra mig ren innan jag far hem.

Epilog 1:
När jag vandrade här med dålig mage missade jag hällekistan. Det är nu en mild vinterdag i februari 2002, och vi vandrar åter mot hällekistan. Denna gång håller jag ögonen öppna efter den, och hittar den inne i granskogen, på gränsen mot stormfället. Ingenting visar in mot den, man får verkligen titta efter, men en upplysningsskylt står intill den. Inte mycket återstår av kistan, men den är ändå intressant att studera. Vi vill inte störa de döda, även om graven är tom, så vi tar kaffe ute i solskenet på stormfället. Detta är en månad med översvämningar i Skåne, och bäcken som rinner tvärs över fället är överfylld. Det är verkligen blött där stigen tar sig fram.

Epilog 2:
Ytterliggare något år har gått, det är en dag i oktober 2004. Vi går för att titta på den nyligen anlagda våtmarken Store Damm. Vi passerar åter hällekistan. Invid stigen förbi hällekistan finns en nästan meterhög myrstack, den har jag inte lagt märke till tidigare. Vi fortsätter förbi kistan och myrstacken och kommer fram till det som jag innan kallat stormfälle. Vid förra besöket var det mycket vatten, men nu är det ännu mer vatten. Man har dämt upp och skapat en våtmark, Store Damm. Mitt för dammen viker Skåneleden av, följer bäcken, och vidare in i en skog. Det är blött men inte lika blött som förra gången. Stigen kommer ut på skogsvägen, där vi tar vänster mot Kvarröd och tillbaka till Hästhagen där vi ställt bilen.