Torna Hällestads kyrka

Skåneleden del 2 Torna Hällestad - Harlösa 16 maj 2000

Anslutande etapper: Löberöd-Harlösa Skryllerundan

Det är tidig morgon när jag stiger av bussen vid torget i Torna Hällestad. Frukosten har jag hoppat över för att hinna med bussen. Torget är inte stort, liksom byn, det är en liten öppen plats utanför byns ICA butik. På andra sidan vägen, mittemot butiken, ligger kyrkan. Jag korsar vägen och går in på kyrkogården. I Skåne finns inte så många runstenar, och speciellt inte utmed skåneleden. Ett utmärkt tillfälle att studera runstenar är på kyrkan i Torna Hällestad. På kyrkan, eftersom de är inmurade i kyrkväggen. I det sydöstra hörnet finns tre stycken runstenar. Alla tre stenarna nämner Toke, som måste ha varit en mäktig person:

1. Eskil satte sten denna efter Toke, Gorms son, hans hulde herre. Han flydde icke vid Uppsala. Satte kämpar efter sin broder sten på berget. Står fast med runor. De Gorms Toke gingo närmast.
2. Asgot reste sten denna efter Ärre, broder sin. Men han var hirdman åt Toke. Nu skall stå, sten på berget.
3. Asbjörn, hirdman åt Toke, satte sten denna efter Toke, sin broder.

Jag vandrar ned till den nedlagda järnvägen till Harlösa. En tupp går stolt omkring i sitt harem. Banvallen är nu en kombinerad gång/cykel och ridväg. Ett stort syren bestånd sprider en angenäm doft i omgivningen. Strax innan man passerar vägen till Södra Sandby byggs det nya hus, det är populärt att bo i lilla idylliska Torna Hällestad. Efter vägen höjer sig banvallen över omgivningarna. I söder ser man Romeleåsen, i norr breder militära övningsfält ut sig. Fälten är också betesmarker för frigående kor. Kör man på vägarna i området kan man helt plötsligt hamna i en flock kor. Då är det bara att stanna och snällt vänta på att korna behagar flytta på sig, de låter sig inte befallas. Där har officerarna inget att säga till om. På banvallen går man säker, färister hindrar de fredliga djuren från att lämna fälten. Jag hör råmandet från dem, först kan jag inte se dem, men till slut får jag syn på dem i en talldunge. Trots att det är tidig förmiddag är det redan varmt, träden ger dem svalka och skugga.

Nu är man åter på marknivå, kyrktornet är det sista man ser av Torna Hällestad. Spåret leder rakt fram utan kurvor. Man passerar en rad med vackra björkar, av vilka en tyvärr har knäckts. Det stör harmonin i kompositionen. Ljuvlig fågelsång hörs från buskagen som omger spåret, som här mest består av sand. En ny doft av syren kommer med den svaga vinden när jag passerar vägen till Veberöd, varefter vägen går i kanten av en bokskog. Jag stannar för att njuta av svalkan i skuggan och av skogen, när jag bryskt blir attackerad av en arme av mygg. Snabbt flyr jag min väg, och inom kort når jag vägen mellan Tvedöra och Silvåkra. En bit bort mot Silvåkra fanns tidigare en fridlyst och mycket vacker almalle. Tyvärr dog den almsjukan, och den har ersatts med lind. Lindblommor ger en god honung, om hundra år är den säkert vacker och till glädje för människor och bin.

Min vandring fortsätter mot Krankesjön, en välkänd fågelsjö, som ännu ligger dold för mina ögon bakom träden. I horisenten söderut ser man den nya allen mot Silvåkra, träden ser ännu ut som små bollar som placerats på tandpetare. Där man passerar en bäck, för mig namnlös, gör jag en avstickare och följer en stig ned mot sjön. Stigen blir snart alltför gyttjig och myggen alltför älskvärda, så pass att jag retirerar tillbaka till leden. Det är inte värt besväret att slå sig fram till sjön här, när man kan få en utmärkt utsikt från fågeltornet en bit längre fram.

Nedanför tornet sitter tre män och fikar. Av utrustningen att döma är de ornitologer. Deras första fråga bekräftar detta, har du sett någon rördrom? Jag måste erkänna mina usla kunskaper, jag vet inte hur en rördrom ser ut. Att lövsångaren är Sveriges vanligaste fågel vet jag, men hur de kan urskilja dess sång bland all annan fågelsång förstår jag inte. De ger sig av och jag klättrar upp i tornet. Däruppe står två män under djup tystnad och ser ut över sjön genom sina fågelkikare. Utsikten över sjön är magnifik. Jag tar några bilder, fågelskådarna verkar störda av min aktivitet. Under tystnad sätter jag mig och äter en banan. Männen avlägsnar sig, och jag får tornet för mig själv. Ute på sjön simmar några rörhönor, en brun kärrhök flyger över sjön och försvinner i vassen nedanför tornet. Nöjd med upplevelsen klättrar jag ner, och går bort till lägerplatsen lite längre norrut.

Lägerplatsen är omgiven av blommande och väldoftande syren. Någon har trott att eldstaden är en soptunna. Framför eldstaden finns en brunn. Förr fanns en sed att slänga en ål i en nygrävd brunn. Det lär fortfarande finnas brunnar med hundraårig ål. Ett annat väsen som bor i brunnar är Brönnkässan, henne skrämde man barnen med för att de inte skulle gå för nära brunnen och ramla ner. Tidigare fanns det utanför Veberöd ett litet folktromuseum, Rullebören. När jag tittade ner i brunnen där kunde man se detta hiskeliga väsen, tvärtemot syftet höll jag av förskräckelsen på att ramla ner i brunnen. Nyfiken och spänd öppnar jag brunnslocket, och ser ner på en grumlig vattenyta, vare sig ål eller Brönnkässan syns till. Besviken och samtidigt lättad lägger jag tillbaka locket. Jag går genom skogen bort mot sjöstranden för att se om det går att ta sig ett dopp, men det är inte lämpligt och myggen blir snabbt varse min närvaro. Halvspringande tar jag mig tillbaka till grusvägen.

En ståtligt blommande kastanj välver sig över vägen, som därefter blir sandig och omväxlande omgiven av tall och öppna fält. Stridsvagnars larvfötter har gjort märken i markerna, efter vägen mot Revingehed står en skylt med en överstruken stridsvagn. Vid den f.d. järnvägsbron över Kävlingeån tar jag paus igen vid åkanten. Fyra änder flyger över vattenytan från de öppna markerna i öster, och försvinner in i grönskan västerut. I norr syns Harlösa kyrka uppe på sluttningen ovanför byn. Inne i Harlösa söker jag upp Grand cafe, som tyvärr är stängt pga sjukdom. Istället tar jag min försenade frukost på hotellet vid buss stationen, jag sitter och äter i skuggan under ett parasoll till dess bussen kommer.