Dalby kyrka

Skåneleden del 2 Skryllerundan 19 september 1998

Anslutande etapper: Torna Hällestad - Harlösa Knivsåsen - Genarp

Skrylle är Lundabornas rekreationsområde. Här finns ett flertal ströv- och motionsspår, naturum, bastu, och restaurant. Dessutom finns en trevlig endags rundtur på Skåneleden. Man följer till en början 5 kilometers spåret, där jag får samsas med mötande joggare, och andra som är ute för att i sakta få lite känsla av natur och motion. De har en lång sugande uppförsbacke så här i slutet av deras runda, jag har sprungit här många gånger och vet. Området runt Skrylle var för inte så länge sedan fälader, det vittnar flera stengärdsgårdar om. Nu växer det löv- och barrskogar omvartannat. Efter en kilometer passerar jag en källa, den brukar vara torr så här års. Mycket riktigt, det finns inget vatten i den. Två rådjur studsar över stigen och försvinner bland granarna, en av dem stannar till inne i en glänta och följer mig med blicken. Leden växlar äver till milspåret, som ibland är en stig och ibland en skogsväg. Det luktar höst, en svag vind får löven att makligt röra på sig. Efter ytterliggare någon kilometer lämnar man milspåret för att på en knagglig stig av rötter ta sig genom en mörk granskog, ljuset återkommer när man kommer fram till hagmarker.

Några hästar betar fridfullt i hagen, ända till dess de får syn på mig. De är mycket nyfikna, rent ut sagt närgångna. Mycket vänligt och på sätt och vis trevligt, men jag finner det lugnare att kliva över stengärdsgården till enefäladen intill, när de i all vänskaplighet puffar på mig. Från enefäladen tar jag mig över banvallen till järnvägen mellan Dalby och Harlösa. En av många järnvägar i Skåne som gjorts om till cykelbana. Stigen fortsätter genom en ny enefälad, fylld med björnbärssnår. Tyvärr är de utan björnbär. Jag tar mig på en stätta in i en hage. Spåren på marken, ett flertal nyutslagna koblädda vulgaris, säger att här har det för inte så länge sedan varit kor. Jag spanar under tiden jag går över betesmarken men ser inte till några. På andra sidan hagen passerar man landsvägen mellan Dalby och Torna Hällestad. Väl över vägen vandrar man på en grusväg in i minnena från istiden, i området finns resterna av små rullstensåsar som formades i issprickorna. Efter några enebevuxna kullar kommer man in i en lövskog, i vilken en spikrak gräsbevuxen väg leder söderut. Vid vägs ände ligger ett hus, förr fanns här en hund som skällde på en när man passerade. Jag undrar om den finns kvar. Jodå, den har redan märkt att jag närmar mig. Skallet följer mig en bra bit genom bokskogen bort till det gamla stenbrottet.

Stenbrotter är en populär badplats, men kan vara farlig. Det är djupt och med lodräta stup ner till vattnet. I norra änden är det grundare och inga stup, här är det några som provar fiskelyckan. Finns det verkligen fisk här frågar jag mig tyst. Kanske finns det ubåtar, ett ljussken syns nere i det mörka vattnet, det rör sig långsamt fram mot mig där jag står vid vattenbrynet. Efter en stund dyker det upp en grodman ur vattnet. Stim och stoj hörs från skogen, ett stort sällskap av svampplockare kommer ut därifrån. Livligt diskuterande slår de sig ner på en kulle intill mig. De är på svampexkursion och nu ska de diskutera vad som hittats. Jag fortsätter på min egen utflykt. Stigen går genom bokskogen, och den mynnar ut vid foten av en enebevuxen låg ås. Vid slutet av åsen växer en stor bok, förr var den mycket imponerande. För några år sedan halverades den tyvärr av blåsten. På avstånd ser jag några svartvita kor. Men vänta, kor? De ser märkliga ut, nyfiken går jag bort till dem. Det är hästar, svartvita hästar.Kan inte påminna mig att jag sett det tidigare. Man vandrar över en bekväm betesmark bort till en ny ås, leden följer  foten av åsen, men jag tycker utsikten är bättre uppe på åsryggen. Åsen slutar i en vacker liten björkdunge, som man går igenom, varefter man möter en ny liten ås. Det är ås på ås. Den bästa är den som man kommer upp på efter det att man åter passerat vägen mellan Torna Hällestad och Dalby. En vackert bokklädd ås, delvis använd som grusstag. Nu är den lyckligtvis skyddad.

Åsen slutar strax innan Torna Hällestad, fram till byn går man parallelt med samma banvall som jag passerade för några timmar sedan. Har maten tagit slut kan man proviantera i byns affär, mittemot kyrkan. Om man inte vill följa leden på byns gator, så går det bra att följa banvallen. Banvallen fortsätter mot Harlösa, men jag ska ta mig tillbaka till Skrylle, och tar leden in till Prästaskogens naturreservat. Ett av många omtyckt och ofta besökt område. Efter den lilla dammen bär det åter uppför en ås, en ståtlig vit häst gör mig sällskap en bit. Uppe på åsen har man en vidsträckt utsikt över Vombsänkan i nordost. Här måste man sitta och njuta en stund, innan man försvinner in i en snårskog, som sedan övergår i en vresbokskog. Vresboken är ett märkligt träd, förvridet och spretigt, men ändå vackert. På våren är marken täckt med vitsippor, en prakt i sig. Jag kommer fram till en skjutbana och Boklunden, som är en restaurant.  Här ansluter leden till milspåret i Skrylle, som man följer genom bokskog, hagar, och enefälad. Mellan åtta och nio kilometer på milspåret är det uppför, är man inte redan trött när man springer rundan, så blir man det här. Idag går jag, det är mycket lindrigare.

Åt motsatt håll kommer ett par gående, de ska gå in sina nya vandrarkängor, och det är redan dags att åtgärda de första skavsåren.De ska gå till stenbrottet där ska tälta över natten. Innan man når Skryllegården, passerar man ett nyligen nerlagt stenbrott. Man har förgäves försökt göra det till en badsjö, men varje gång man fått en sjö har proppen gått ur, och vattnet försvunnit. Man får nog nöja sig med den lilla pöl som naturligt finns längst där nere. Jag känner doften av grillad korv när jag kommer in i en granskog, en familj sitter i ett vindskydd medan korvarna grillas över glöden i eldstaden. Barnen ser förväntansfulla ut.

På vägen hem köper jag korv, som jag steker och äter med potatismos. Inte illa, men korv grillad över glöd ute i skogen smakar godare. Men i brist på annat.