Hurva kyrka

Skåneleden del 2 Löberöd - Rolsberga 21 januari 1999

Anslutande etapper: Rolsberga - Hörby Löberöd - Harlösa

Löberöds torg. Jag sitter på bussen från Eslöv till Löberöd. På skylten som anger nästa hållplats står det 'Löberöds torg'. Det kan inte stämma. Jag vet att det inte stämmer. Nyss stod det Löberöds gård. Dit har vi ännu inte kommit, vi har precis passerat Hurva. Skylten ger upp och slocknar. Antagligen har den insett att den inte fungerar. Det gör inget. Vi som är på bussen vet var vi ska gå av. Det är jag, en skolklass med lärarinnan, och en yngling som ska till Eslöv. Han missade bussen dit i Skarhult, istället för att stå och frysa får han åka med och vända i Löberöd. Löberöds torg. En bank, ICA affär, bod med pizzeria, och ett solur. Det är skånsk vinter. En grå och mulen januaridag, med ett intensivt duggregn. Mitt intresse för Löberöds torg beror på att Skåneleden passerar en bit bort. Står man vänd västerut vid soluret, som idag är tidlös i brist på solsken, har man vägen till Rolsberga till höger. Strax bortom går Skåneleden. Efter ett tag kommer man ut på vägen till Rolsberga, en asfalterad landsväg, och lämnar Löberöd för åkerlandskapet. Landsvägar är tråkiga att gå på, så man blir glad när denna svänger västerut, och leden fortsätter på en mindre grusväg.

I korsningen är ett hus med en liten hönsgård. För några månader sedan var jag på en lantbruksmässa, där bland annat ett stort antal olika raser av höns visades. Tycker mig känna igen rasen av hönsen som sprätter runt i hönsgården. Stora, ståtliga, och gråspräckliga. Grusvägen slutar vid en gård, innan dess viker leden in på en stig till Rövarekulans naturreservat. En oas i åkerlandskapet. Först ser det ut som om man kommit till en skog, men snart visar sig dalgången mellan trädstammarna. Detta är platsen där Bråån skurit sig ner i en ravin. Fördelen med ett besök så här års är att grönskan inte skymmer sikten. Nackdelen är att man missar blomsterprakten på våren och försommaren, då är dalgången en populär utflyktsplats, och picknick korgarna står tätt. Till en början följer stigen ett tillflöde ner till ån, men snart står man nere vid ån. Det har varit en regnig höst och vinter, mycket vatten flyter i ån. Nere i dalgången är det betesmaker och slåtterängar, på sluttningarna växer det mest bokskog.

Efter ett kort besök vid ån lämnar stigen dalbotten för att ge sig uppför sluttningen. Upp till en stensättning med inskriptionen:

Oscar blir sedermera Oscar I, Josephina är hans gemål, de var här på besök. Stigen fortsätter genom bokskogen längs kanten till dalgången, innan den åter letar sig ner till Bråån vid en parkeringsplats. Från omkring 1900 till 1970 talet fanns här en populär dansbana. Nu har musiken tystnat, naturens ljud får ljuda ostört. Här står också en runsten, rest 1854. Romantiken om det förgångna florerade. Ån har här skurit sig ner genom lerskiffern, på andra sidan ån visar den upp några meter hög lodrät fasad. I skiffern lär man kunna hitta en fossil, Monograptus colonus, som gett namn åt skiffern: Colonusskiffer. Den medhavda matsäcken smakar bra i rusket.

Fortsätter sedan till stenbron från 1870-talet. Här gick förr en landsväg. Här finns också en vattenkälla för vandraren. Den ligger uppe på sluttningen, och visar sig vara en rännil från ett plaströr. Idag får man stå länge om man behöver en större mängd vatten. Efter bron lämnar leden dalgången. Från sluttningen har man bra utsikt över denna delen av dalen. Nu får man gå på en liten skogsväg, en kort sträcka genom en risig skog, innan man kommer fram till lägerplatsen. Vackert belägen i en bokskog, en bit därifrån ringlar sig ån nere i dalsänkan. I eldstaden ligger några ölburkar, sådant brinner inte! Vindskyddet blir min kaffestuga. Fram till Rolsberga är det återigen åkerlanskap.

Vägen blir större och större, först som grusväg, från Hejdeholms gård asfalterad. Vid Hejdeholms gård passerar man flera inhägnader. I en av dem går en för mig okänd boskapsras, robusta med kraftig päls. I en  liten hägnad invid en lada, följer kameler och lamadjur mig med blicken. När jag passerat gården kan jag långt bort skymta några hjortar. Nu är det inte långt till Rolsberga, en liten by vid E22an, där bussen till Lund ska passera om inte alltför många minuter. I Rolsberga kan man också få sig en matbit och kaffe, det får bli en annan dag. Först när jag går ombord på bussen märker jag att duggregnet har slutat.