Kvesarums slott

Skåneleden del 2/3 Tullskogsväg - Bjevröd 2 oktober 2002

Anslutande etapper: Frostavallen - Tullskogs väg Bjevröd - Dansbanan

Strax norr om Höör, på riksväg 23, svänger vi av på grusvägen mot Tollerups fiskedamm. Efter en kilometer stannar vi vid en korsning. Från en ek är det någon som slänger ner ett ekollon på biltaket. Det dånar i tystnaden, högt uppe i eken ser jag en ekorre. Det är en vacker höstdagseftermiddag, och det ska bli skönt att komma ut i naturen. Min bekant som skjutsat mig hit ger sig av, och ska efter några ärenden i Höör hämta mig vid Bjevrödsdammen. Grusvägen är trafikerad, flera bilar passerar mig. Kanske de har varit och fiskat i Tollerup fiskedammen längre bort. Vid vägkanten blommor blåklockor, det tar till vara på de sista sensommardagarna. Vägen omges omväxlande av löv- och granskog, båda rätt ungdomliga. På ett stort kalhygge har det nyligen planterats granbarn. Som på många andra ställen i dessa trakter finns grunden av ett torp, som påminner om forna tiders slit för överlevnad. Forna tider var inte länge sedan, här slet man fram till 1930-talet. Ett annat fornminne är en kal död trädstam, boning för allehanda småkryp.

Efter granplantering tar man höger in på en stig bland bokar och som följer kanten av hygget. En svag vind får boklöven att lämna sin sommarboning och sakta segelflyga mot sin återgång till mylla. Mitt i ett stort stenröse har en bok funnit sin plats på jorden. En kråka kraxar varnande när jag kommer in i en mörk granskog. Några enstaka solstrålar letar sig ner mellan trädstammarna. Ett kärr är spångat med runda stockar som verkar omöjliga att gå på. Jag försöker, men ger upp och gör som alla andra tycks ha gjort:: går vid sidan om. Till ljudet av en motorsåg kommer jag ut på en grusväg, vid vägen ligger ett rött litet hus som man går förbi. Strax efter tar man höger in på en stig genom gräs och lövskog. Det är mjukt och stämningsfullt, men de höga träden krymper snart ner till en ridå av ett tre meter högt snår av buskar. Kvar finns några enstaka höga träd. Vid stigen växer också ett paket tropisk juice och björnbärssnår.

Stigen letar sig in i en ståtlig granskog, och blir till en fin bred stig kantad av toppiga myrstackar och mossiga stenrösen. Jag kommer ut på en skogsväg, men leds nästan omedelbart in på en bitvis knögglig och blöt smal stig. Ett fallet träd har lagt sig till sista vilan rakt över stigen. På andra sidan trädet lurar en stor rotvälta med sin öppna käft, redo att sluka mig så fort jag kommer över. I min ungdom saxade jag lätt över 140 cm, nu tar jag inte de 90 cm som behövs. Jag kryper under stammen, och flyr snabbt från skrämmande käften och kommer in i en helt annan värld. En värld av bokar fulla av glitter i bladverket, skapat av motljuset från solen. I en glänta finns ett stort stenröse, en sagovärld. En löpare skyndar förbi, jag hinner inte ropa en varning om den hungriga käften. Sagovärlden suddas ut och jag står i kröken av en skogsväg. I hörnet finns ett kalhygge, men längre bort är ett stråk med granskog. Jag går sakta förbi de ståtliga träden, varefter en pil visar mig in på en knögglig stig till Onsvalakällans vindskydd. Den är vackert lagd i en bokskog. Onsvalakällan, Odens källa,  ligger hundra meter längre in i skogen. Ungmör skulle kasta ett smycke i källan för att se sin tillkommande. Källans mörka vattenyta är dekorerad med guldgula blad, en naturens utsmyckning i brist på ungmör. Jag återvänder till vindskyddet.

Bokarna släpper sina bokollon, och de faller med ljudliga smällar på taket av vedförrådet. Rakt fram från vindskyddets öppning fortsätter stigen, som mynnar ut på vägen man kom på tidigare. När man gått en kort sträcka så kommer man till en fiskedamm, jag går ner till vattnet. Det är en gudomlig färgprakt, det sprakar om färgerna. Den spegelblanka vattenytan fördbubblar skönheten. Jag står och njuter en lång stund innan jag sliter mig och fortsätter på vägen. Vid en hästhage möter jag några barn som undrar om jag sett någon fågel, de har lärt sig om fåglar i skolan idag. Jag har inte tänkt på det tidigare, någon fågel har jag inte sett. Jag sneddar över landsvägen mellan Södra Rörum och Höör, och fortsätter på en skogsväg. Vägen kantas av träd i sina bästa höstkläder. En fågel! En bofink korsar min väg. Någon knackar i ett träd, det låter som morsesignaler. Jag tittar upp , signalerna tystnar. När jag ser bort, så börjarde igen. Signalerar hackspetten min närvaro? Jag skyndar vidare, den ljusa lövskogen ersätts av en mörk granskog. Vägen blir mer och mer lik en igenvuxen stig. Den är spikrak, lång borta i skymtar jag en gestalt. Gestalten löses efter hand upp och blir till ingenting, fantasin sätter ihop märkliga figurer av diset och träden. Vilsna fibblor försöker låtsas att det fortfarande är sommar.

Leden gör ett nittio graders kast in på en ny igenvuxen skogsvägstig. Solen står lågt, medelålders granar kastar långa skuggor över vägen. Ett förfärligt oväsen bryter ut inne i skogen, fåglarna skriker vilt. Jag vänder mig om och ser en handskriven skylt med texten: Varning! Jakt pågår! Beträd på egen risk! Den risken har jag redan tagit, och överlevt. Jag lämnar snabbt riskområdet på en stig, som leder mig ut på en ordentlig skogsväg. Efter några hundra meter, efter det att en annan skogsväg anslutit, omges vägen av små granplantor. Mitt i allt ett vackert gräs. Vägen är spärrad av en bom, här möts jag av min bekant. Vi går över landsvägen vid Bjevröd, och ner på Kvarnvägen. I hagen intill vägen finns får, de bräker och följer oss nyfiket längs stängslet. Efter hagen lämnar leden vägen, passerar vindskyddet och går över ängen till fiskedammen, där bilen står parkerad.

Min bekant bjuder på kvällsmat, vilket gör att det hinner bli mörkt innan jag kör hemåt på småvägar. En stor lurvig hund står helt plötsligt på vägen. Jag tvärbromsar, den tittar sorgset mot mig. Jag väjer undan och stannar vid vägkanten. Jag går ut och ser mig om, inga spår av någonting. Över åkrarna är det beckmörkt. Såg jag i syne? Var det varg? Nä, här finns inga vargar. Kanske ingen hund heller.