Östra Sallerups  kyrka

Skåneleden del 3 Abullaberga - Agusa 16 juli 2000

Anslutande etapper: Brännestad - Abullaberga

Sakta kör vi på vägen mellan Önneköp och Huaröd. Vi letar efter stigen där skåneleden passerar vägen. En bekant ska besöka en 1600-tals gudstjänst i Östra Sallerup, och ska på vägen släppa av mig a Abullaberga. Att hålla 1600-tals gudstjänst i Östra Sallerup är inte helt ologiskt, det märkligaste fornminnet i byn är från 1680-talet. Prästen, Jöns Hendriksson, lät i prästgårdens trädgård lägga ut åtta meter stora bokstäver som bildar texten "Carolus XI Monarcha Svecia". Där finns de fortfarande.

Vi har kört för långt och återvänder i sakta mak. Det är en liten väg och ingen trafik. Stigen in i skogen, ligger där utan att göra mycket väsen av sig. Vi blir förvånade över att markeringen är röd och inte den normala orange. Men den stigen måste det vara. Jag vinkar farväl till min bekant, och vandrar österut på stigen in i lövskogen. Stigen är inte alltför tydlig, och markeringarna har sett bättre dagar. Det har också ett jakttorn, som ser ut att när som helst ramla ihop av utmattning. Beträdes på egen risk står det på en skylt. Så sant, så sant. Men spången genom ett litet kärr fungerar. Ett nedfallet träd blockerar stigen, som nu är knappt synlig, liksom ledmarkeringen. Jag tar mig fram genom ett snår, och hamnar på en skogsväg. Här står en markering som visar rakt in i snåret där jag kom ut ifrån, jag kom verkligen ut rätt.

Vägen finns inte utmärkt på kartan, så jag blir lite konfunderad och följer vägen en bit, samtidigt som jag spanar efter en markering. Till slut inser jag att jag måste gått för långt och vänder om. Någonstans in på kalhygget strax efter det jag kom ut på vägen gissar jag att man ska gå. Mycket riktigt, på en trädstam en bit bort kan jag mycket svagt skymta något rött. Jag traskar i kanten av hygget, bort till en bokskog. Här inne är markeringen bättre och lätta att följa. Små stengärdsgårdar korsar markerna, jag passerar något som liknar en jordkällare, men det är en "brydestua". Dessa grävdes in i en backe så att man fick en jordvägg, resten byggdes upp i sten, med ett valvtak. Valvtaket byggdes m.h.a. stöttor, som sedan den ansvarige fick rycka undan när taket var färdigt. Rasade det in då var det den sista "brydestuan" för den personen. Stugan användes sedan till att torka lin, det gällde att elda ordentligt för att få det varmt, och sedan skulle man frånskilja fibrerna i linet. Ett förfärligt slit, och man var välförtjänt av brytgillet som följde. En stätta leder in i en hage, det är blött och jag hoppar på stock och sten, för att undvika att bli blöt om fötterna. I sista sekunder undviker jag att hoppa rakt i en koblädda. När jag tittar upp efter att ha landat på fast mark, ser jag in i ögonen på en mycket förvånad ko. Snabbt ber jag om ursäkt för mitt intrång på dess marker, och vandrar bort till en husruin inne i hagen. Den vaktas av ytterliggare kor, jag känner att jag nu stört tillräckligt, och klättrar över en stätta ut på traktorvägen intill hagen.

Traktorvägen fortsätter en kort bit, där den övergår till en stig genom lövskog, här och där blandat med granplanteringar. Här hittar man många fina julgranar.Stigen slutar vid en skogsväg, där man ska ta till vänster.  Strax innan korsningen till en annan väg, skymtar en husruin inne i snåren. I korsningen svänger jag höger. En stol står under en presenning, som är uppburen av smala granstammar och dekorerad med barrlösa granruskar, och blänger buttert ut över en glänta. En bit längre bort skan man vika av till höger på en runda genom skogen, men ingen markering visar vägen. Jag chansar på något som ser ut som igenvuxen väg. Chansningen går hem, och jag bjuds på en trevlig men kort vandring genom en bokskog, innan jag kommer ut på vägen igen. Vägen passerar återigen förbi omväxlande gran- och lövskog. Syrsorna underhåller mig med sina fiolkompositioner. Vid vägen växer hallonsnår, tyvärr så är hallonen ännu inte mogna.

Återigen bjuds jag på en kort omväg genom skogen på en delvis igenvuxen väg, fram till en korsning där ett ensamt litet hus står. Man tar vägen rakt österut genom granskogen, efter ett tag svänger vägen söderut och man når fram till hagmark vid ena sidan om vägen. På andra sidan har jag bokskog. Det är gott om flugor, ditlockade av korna borta i hagen. Ett rött hus, ett fritidhus vad jag kan se, ligger i en böj på vägen. I trädgården står en figur och räcker ut tungan mot mig. I övrigt är det ingen hemma. Jag räcker ut min tunga tillbaka mot träfiguren. Efter detta utbyte av oförskämdheter skyndar jag iväg, och sätter mig i backen bortom huset. Det är en stenig backe, landskapet påminner mig om nordöstra Småland. En fläktande vind driver bort flugorna som förföljt mig, en citronfjäril flyger från tistel till tistel.

Mättad av min matsäck, överger jag backen och vandrar vidare. Återigen omges vägen av skog, och här och där av virkesupplag. Det luktar gott av nysågad gran, på en lapp kan man läsa att det är stormfällt virke. En trevligt porlande bäck, inbäddad i grönska, leder sitt vatten österut genom den steniga bäckfåran för att släppa det i frihet först när det kommer fram till Östersjön. Min väg fortsätter att slingra sig genom gran- och lövskog, ovetandes om sin destination. Dolda inne i granskogen ligger några stora trollstenar. Tyst smyger jag mig fram till dem, rädd för att väcka eventuella troll. Jag ser inte till några, och återvänder lika tyst till vägen. Invid en mossbelupen stengärdsgård växer en praktfull ormbunke. Solen sprider med hjälp av  trädens lövverk ett diffust ljus över dess blad.

Leden lämnar vägen för att leda en vidare på en stig genom en mörk granskog, och bort till lägerplatsen Rebbetuaröd. Lägerplatsen ligger i en glänta, invid en husgrund. Bakom vindskyddet finns resterna av en jordkällare, där dörren fanns står nu en gran i stram givakt. Vägen frän lägerplatsen är en gammal fädrift, gången där man drev djuren till betesmarkerna. Fädriften mynnar ut vid gården Rebbetuaröd, som förstördes vid en brand. Platsen omgärdas nu av en vacker mur. Som namnet antyder så röjde Ribbe-Tuve marken här. Längs vägen från gården ligger några fritidhus, varav ett en gång var byns skola. Man korsar vägen till Degeberga, och fortsätter på Södra Rebbetuarödsvägen genom skog, och förbi några ödsliga gårdar. Ett rött trähus verkar det vara liv i. Vid en avspärrad väg står en skylt som meddelar att här råder förbud mot att fotografera. Jag läste en gång om en fotograf som var ute och fotograferade kraftledningar, Säpo kom och tog honom till förhör. Därför gömmer jag min kamera och smyger vidare. Strax efter viker man av söderut på en mindre grusväg, förbi en låg lövskog blandat med gran. En stor svart fjäril visar vägen fram till en vändplats.

En bil står parkerard, ute på ett kalhygge syns en man. Efter ett glatt farväl till min fjäril, följer jag en stig in i en lövskog. På några platser är det blött, men det är förnämligt spångat. Stigen slutar vid en kröken av en skogsväg, där man ska svänga söderut längs kanten av 'berget' Hallabjär. Även här finns kala områden och virkesupplag. Hallabjär (194 m.ö.h) ser man inget av från leden. Söder om höjden ändrar skogen karaktär, till att bli en ljus och glad lövskog. Vackert gräs växer i gläntorna. Plötsligt dyker ett öppet fält upp, ditlagt till synes utan anledning. Strax efter gör vägen en skarp böj, som nyligen har rätats ut. Här finns också ett mer vildvuxet fält, det skimrar av ett rödaktigt gräs. Vid en vägkorsning står en skylt som berättar att jag gått på väg 'Nr 31 Tölastad'. Men Tölastad är ju en gård på en annan väg? I korsningen tar jag höger, därefter passerar man som vanligt flera virkesupplag. Denna gång är det flera med grova bokstammar. Den sista bitan innan landsvägen till Agusa går genom en avkopplande bokskog. Jag måste bara stanna och njuta en stund.

Vid landsvägen är det trafikstockning. Flera bilar har stannat på vägen, och folk diskuterar livligt något jag knapp kan uppfatta. Jag gissar att man besökt Agusastugan, som har öppet hus idag, och är osäkra om vilken väg man ska köra hem  Jag följer landsvägen de få hundra meterna till Agusa, Agges hus, och Agusastugan. Agusastugan är som en ögonblicksbild av småbrukarlivet runt 1900. Här bodde Anna Mårtensdotter fram till 1943, och drev ett småbruk med häst, ko, gris, och höns. Det var inte mycket som förändrades under hennes liv, och stugan är bevarad som den var med inredning och redskap. Söder om stugan är en välbevard fädrift. Som sagt, det är idag öppet hus, och jag har bestämt möte med min bekant som skulle på gudstjänsten i Östra Sallerup. Jag är sen, och kaffet är slut, men de är snälla och brygger nytt åt mig. Under tiden får vi en guidad tur genom stugan. Därefter blir det ett efterlängtat och nybryggt kaffe. Min bekant kör mig sedan hemåt på småvägar.