Fulltofta kyrka

Skåneleden del 3 Ekerödsrasten - Dansbanan 23 juni 2001

Anslutande etapper: Bjevröd - Dansbanan Dansbanan - Hörby

Ekerödsrasten är en rastplats längs E22an, strax norr om Hörby. Här finns en restaurang, motell, och en köttbutik med försäljning av lokalt kött. Klockan är kvart över tre på eftermiddagen när jag blir avsläppt på parkeringsplatsen. Jag följer E22an de hundra meterna upp till grusvägen där skåneleden tangerar vägen. Jag går över färisten, det är viltrika trakter och E22an är här inhägnad med viltstängsel, och avtagsvägarna är utrustade med färister. Det enda vilda jag ser är en sädesärla, som glatt vippar iväg. Senast jag var här var det vinter, och ett tunt lager av nysnö hade lagt sig. Det var vackert som en tavla, med den vita orörda nysnön på vägen och de bruna bladen som hängde kvar på ungbokarna. Idag är det sommar, grönt, lummigt, och en behaglig temperatur. Stigen man snart viker av på in i skogen är mjuk och skön att gå på.

I skogen växer skogskovall, jag tror att det inte ängskovall eftersom det är skog den växer i. Jag passerar en uttorkad bäck, och ett vackert bestånd med ormbunkar. Ovanför trädkronorna hörs ljudet av stora fågelvingar, men det täta bladverket hindrar mig från att se källan av ljudet. Det är småkuperat genom skogen fram till en kraftledning, den lilla gula blodroten lyser upp stigen och leder den tillbaka in i skogen. En bäck som fortfarande transporterar lite vatten passeras på några plankor. En plats för ett lömskt bakhåll, en arme av flugor överfaller mig. De kommer att plåga mig under mycket av resten av vandringen. Tre vandrare passerar under tystnad åt motsatt håll. Stigen går upp på en ås, om man nu kan kalla en meters upphöjning för en ås. Åsen slutar vid Ekeröds lägerplats, trevligt belägen i skogsbrynet och med utsikt över fälten mot Ekeröds gård.

Vatten finns en bit bort på en smörblomsklädd traktorväg. Jag blir lite fundersam här, det finns även markeringar in på en något igenvuxen stig genom en tät skog. Enligt kartan är det där leden går, så jag dyker in mörkret. Här växer stinknäva, vitmåra och en sorts stjärnblomma. Det är de blommor jag tror mig känna igen. Jag hamnar på en öppen plats, där markeringar och stig är borta. Vilsen ser jag mig om och letar efter något livstecken från dem. Borta är jag inte, vägen till Södra Rörum går bara ett femtiotal meter bort. Enligt kartan ska stigen fortsätta genom dungen rakt fram, ser svårframkomligt ut. Jag funderar ett ögonblick på om jag ska följa vägen istället, leden korsar den längre fram. Nej minsann, jag går rakt fram in i gräset i dungen.

Det är sankt med högt gräs, och det blir blött om fötterna. På en stam finns något som man med mycket god vilja kan tolka som en markering. Jag fortsätter, och får plötsligt en bättre stig förbi granar med ledmarkeringar, fast de är förstås något otydliga. Jag kommer ut på det lövskogsbevuxna gravfältet Ekeröd, som består av ett antal större domarringar, och andra resta stenar. En bit bort passerar en skogsväg. Det är lugnt och stilla, då en ny våg av attackflugor anfaller. Jag slår mig fram genom svärmen, bort till skogsvägen. Man går bara en kort sträcka på grusvägen, innan man kommer fram till och fortsätter på den asfalterade vägen till Södra Rörum. Fram till byn Mannarp omges vägen av granskog. Byn består av några gårdar och öppna hagmarker. Vägen slingrar sig behagfullt genom landskapet. Vinden har större spelrum, och flugorna som förföljt mig blåser bort. En svala patrullerar över fälten. Vid en gård svänger man vänster in på en traktorväg.

I en hage med smörblom och hundkex går en sällskaplig häst. Längre fram passeras en enefälad med inslag av ek. Bakom mig stretar ett par på i uppförsbacken. Leden överger vägen, och korsar fäladen bort till en ung gran- och lövskog. Sedan bär det utför på en behaglig stig genom bokskog. Jag är nu inne i Fulltofta strövområde, och leden ansluter till det röda Sjömossen spåret. Förbi Stora Åkarp går man på en traktorväg. Stora Åkarp var förr en gård, som är nämnd redan på medeltiden. I bäcken intill fanns det en kvarn. Jag försöker hitta resterna efter anläggningen, men min snabba arkeologiska undersökning ger inget resultat. Efter att ha gått ytterliggare en bit ser jag en avspärrning inne i granskogen. Fast fornlämning står det, kanske ska man avverka skogen och då får man inte skada fornlämningar. Vad det är för fornlämning står det inte.

Vid fornlämningen tar leden in på en gräsbevuxen stig, passerar en kraftledningsgata, och in i en mörk lövskog. Mot mig kommer en stavgångare, det är min bekant som lämnade av mig vid Ekerödsrasten och som sedan körde till dansbanan för att gå därifrån. Precis i rätt tid, eftersom vi bägge är kaffesugna. Efter välförtjänt kaffe och kaka, börjar vi vandringen mot dansbanan. Vi passerar över ytterliggare en bred  kraftledningsgata, och sedan längs med gatan och utmed en mossbelupen stengärdesgård mot en granskog. Vi gör vårt bästa för att undvika att trampa ihjäl några av alla de flitiga myror som korsar stigen. Ekorrbäret sticker sturskt upp sin stängel med alla de små vita blommorna. Skogen övergår till lövskog, ängskovall växer utmed stigen. Vi går över en bäck, längs bäcken växer frodiga ormbunkar. Efter en högersväng korsas ett mindre hygge utmed  ett öppet fält. Vi stannar för att beundra utsikten över fätet och vitmåran som tagit hygget i besittning.

Efter det öppna hygget är den lövskog, med mycket sly, som följer en kontrast. Slyskogen öppnar sig och ger plats för några imponerande bokar. Bokskogen slutar vid en liten bäck, över vilket det är en enkel träbro. Efter bron är det som om man ska ge sig in i en grotta, där berget ersatts med träd som böjer sig över stigen. Det känns lite kusligt innan ögonen vant sig vid dunklet inne i grottan. Grottan mynnar ut på en traktorväg, som följs en kort sträcka. En stig leder höger över ett gammalt hygge, som nu är bevuxet med lövsly och gräs. Att vi är rätt visar en barkbit, med resterna av en markering, som ligger på en stubbe. Stigen fortsätter längs en stengärdesgård, bort till ytterliggare ett hygge. Denna gång är det nog vinden som varit framme och fällt skogen. Vi kommer nu in i en granskog, där en och annan skogsstjärnblomma tittar upp. Vid gränsen till lövskogen med lingon- och blåbärsris hörs fågelkvitter.

På spänger går man i utkanten av sjömossen. Sjömossen är en mindre mosse, med öppet vatten i mitten, där man en gång bröt torv. Är det inte ängsull och något som liknar hjortron som växer där? För att se bättre ger jag mig ut en bit på mossen. J-r, jag sjunker ner och blir rejält blöt om fötterna. Vätan tränger grenom joggingskorna, och kyler mina varma fötter. Det är uppfriskande med ett svalkande fotbad. Efter fotbadet i sjömossen går vi på en skön stig genom omväxlande typer av skog, ungskog, granskog, lövskog. Från en kulle ser man ut över en ännu inte helt uppvuxen granplantering. Större granar avlöser, av vilka några stycken har lagt sig i sin sista vila över stigen. Däerefter är det lövskog fram till dansbanan. Klockan har hunnit bli sju när vi kör iväg från parkeringsplatsen. En fasan flaxar iväg.

Det är en söndag i oktober, hösten härjar i naturen. Jag sitter på en sten i en av domarringarna på Ekeröds gravfält, och funderar på hur jag kom hit. Inte idag, utan under vandringen några månader tidigare. Jag hade dykit ut ur skogen österifrån därborta. Jag ser mig om och upptäcker ledmarkeringar från ett helt annat håll, nämligen från skogsvägen intill där jag ställt bilen. Jag följer markeringarna tillbaka till vägen, och därefter en bit bort på vägen. Jag drar slutsatsen att de går längs vägen bort mot Ekeröds lägerplats. Leden gör bara en sväng inom gravfältet. Troligen följde jag en gammal sträckning av leden, istället skulle jag följt den lilla vägen vid lägerplatsen. Borde skaffa en ny karta. Jag går tillbaka till domarringarna, där jag sitter och beundrar de begynnande höstfärgerna under tiden jag äter min matsäck.