Höörs kyrka

Skåneleden del 2/3 Frostavallen - Tullskogs väg 26 augusti 2003

Anslutande etapper: Tullskogs väg - Bjevröd

Örtofta, Ellinge, Skarhult, Stehags kyrkby, har alla fina slott eller kyrkor. Det är därför jag tar småvägarna upp till Frostavallen. Dessutom kommer jag då på den vackra vägen längs Östra Ringsjön, vid Backagården tar jag av mot Höör. Småvägar genom ett vackert landskap som gör bilkörningen till ett nöje. Tjugo minuter i tio parkerar jag på parkeringen till konferens- och turistanläggningen Frostavallen. Jag är helt ensam, så när som på en stor flock duvar som cirklar runt ovanför mig. Suset från vingslagen låter lite skrämmande. Men var är leden? En pil pekar längs vägen, sedan inget. En bit bort på vägen ligger campingen, så jag frågar där, och får en märklig beskrivning:  följ vägen tillbaka och klättra över en låst grind till en väg till vänster som ska gå ner mot sjön. Men jag hittar ingen grind eller väg. På måfå tar jag därför en stig bakom Storstugan, och den leder ner till sjön. Stigen följer kanten av den vackra Vaxsjön, och jag kommer vid en kohage ut på en större stig. Minsann, markeringar! Jag är nu på rätt stig.

Efter kohagen kommer jag fram till staketet som avgränsar Skånes djurpark. Förr fanns här en ingång till djurparken, men den är stängd sedan länge. Stigen går mellan staketet och Vaxsjön som döljs bakom träd, men på ett ställe har man fällt björkarna som ligger kvar på marken. Det ser skräpigt ut, men det är i alla fall sjöutsikt. Leden delar på sig, en går norrut och den andra som jag följer går bort mot Bjävröd 14km. Stigen går genom lövskog och följer envist staketet. Inne i parken kan jag skymta två skygga rådjur. Spindlar har spänt trådar över stigen, jag får hela tiden rensa ansiktet från spindeltråd. Förlåt att jag förstör era byggnadsverk. Stigen svänger österut och skogen öppnar sig till en ljus bokskog. Jag lämnar nu djurparken och går över en landsväg, och fortsätter sedan nerför en backe, över en liten bäck är en liten bro. På marken ligger ett inplastat brev från en kapten Rödskäggom stora skatter. Vandringen går genom en lummig skog och ett småkuperat landskap, stigen slutar vid en grusväg.

En liten bit in från vägen ligger Maglebjär vindskydd. Intill vindskyddet finns en äng, och därbortom ett hus. Antagligen kan man hämta vatten där. Vindskyddet är bebott, och över ängen kommer invånaren med fylld vattenflaska. Han är ute på en flerdagstur, och hans mål är att till slut ha vandrat hela skåneleden på några år. En konkurrent till mig, och han blir nog färdig först. Med min takt tar det 20 år till för mig. Vid avtaget till vindskyddet ligger ett fallfärdigt hus, rep är uppspända och det varnas för ras. Jag smyger försiktigt förbi, fortsätter på grusvägen fram till ett gult hus, synvillan  står det på det. Jag känner till ett annat hus med samma namn, det fick sitt namn av att beställaren tyckte att något var snett. "Det är bara en synvilla" svarade snickaren. Kanske samma snickare?

Mittemot synvillan går leden in på en stig längs en gallrad lövskog. Jag hamnar vid en stabil stätta till en hage med får,  fåren ignorerar mig helt när jag går genom hagen. Stättan på andra sidan hagen suckar ljudligt under min tyngd, den är betydligt äldre än stättan på andra sidan. Därefter guidar en stig mig längs ett stengärde i lövskogen, över en skogsväg, och in i en granskog. Framför mig går en kvinna med hund. Det mullrar bland granarna, i dunklet ser ser jag ett stort monster. Det ena trädet efter det andra kapas och skalas. Hoppas att det bara är gallring och inte en kalavverkning. Vi kommer ut på en skogsväg, som snart delar på sig. Damen med hunden tar den till vänster och jag den andra vägen till höger. Ganska omedelbart pekas jag in på en stig, som för mig genom granplantage och lövskog. Stigen smalnar av, till vänster ser jag små röda stugor, och jag kommer ut på en äng. Runtom ligger sommarhusen utspridda, det verkar vara en idyll. Himlen är blå, fibblor och blåklockor blommar. Det är en bra plats för en paus, och för att njuta av tillvaron.

Från ängen, i kanten av en mörk granskog, går en knölig stig. När jag efter hundra meter dyker upp på en grusväg möts jag av hundskall från ett hus vid vägen. Varning för hunden upplyser en skylt. Jag känner mig säker, hunden står bakom ett stängsel och den ser snäll ut. Jag kommer fram till vägen genom Sjunnerup. Varför kunde man inte bygga en gångbro över järnvägen? Om jag minns rätt fanns här förr en station, Frostavallen, och en antagligen farlig övergång. Nu måste man gå den oerhört tråkiga omvägen längs landsvägen, och dess bro över järnvägen. Hästarma i en hage tittar medlidsamt på mig. Sjunnerup är långtsräckt med spridda hus längs vägen, några lyxiga andra mycket enkla. Byn avslutas med ett fint litet brunt hus på en kulle, därefter går man på en tråkig väg som mestadels kantas av granskog, fram till den ännu tråkigare landsvägen till Norra Rörum. Fördelen är bron över järnvägen. Hjälp! Jag, en husbil och en lastbil möts. Min räddning är att botanisera i diket. Ljung, rölleka, rallarros, lupiner, och renfana är vad jag hittar där. Det är annars mest skog med avbrott för någon äng. En traktor blir omkörd, jag får söka skydd igen i mitt dike. Det är en stor lättnad när leden tar in på en stig i skogen.

Efter en kort sträcka i kanten av skogen och ett fält, är det en knölig stig genom granskog, på något ställe är det spångat. En träbro tar mig torrskodd över en bredare bäck. Strax innan passagen över väg 23 är ett stort, men överblommat, bestånd av liljekonvalj. Väg 23 är kantad av viltstängsel, för leden finns grindar. Jag missar av någon anledning grinden på andra sidan vägen och får gå tillbaka en bit. Skönt att det är litet trafik. Efter att ha passerat grinden går jag över ett lågt stengärde, och en minimal skogsväg, och följer sedan en knagglig skogsväg genom granskogen. Granskogen avlöses av ung lövskog, och en stigen går uppför en kulle. I en öppning frodas vackert gräs. Plötsligt upphör markeringarna och stigen. Jag går runt i skogen och spanar, det är rätt vackert och skönt att gå runt utan mål så jag gör det ett tag till. Just här växer en del bok, det är också lite fuktigt på sina ställen. Jag går efter utflykten tillbaka till platsen för sista markeringen, och väljer att följa en antydan till stig, en korridor i gräset. Efter ett hundratal meter hittar jag en markering, så det var ett rätt val jag gjorde. Kvart i ett slussas jag ut på Tullskogs väg, min vägs ände i dag. Här vänder jag, markeringarna syns dåligt från vägen så man får ha ögonen med sig.

Jag tar lunch på en sten i skogen, på slänten bakom mig ligger två odlingsrösen. Det prasslar av fåglar bland träden. Förutom ett svagt muller från väg 23 är det tyst i övrigt. Min återvandring är odramatisk. Vid väg 23 har en trafikant varit nödig. Mitt på stigen ligger en stor skit, topapper fladdrar och far i vinden. Flugor har hittat sin lunch. I fårhagen får jag en slick på handen av ett får, trevligt att känna sig välkommen. När jag går längs Vaxsjön hörs glada rop, kanoter far fram på andra sidan. Vid Frostavallen kommer jag fram mellan Storstugan och hotellet. Jag ser inga markeringar som visar en rätt. Duvorna har gett sig av, och ger sig av det gör jag också.