Jag kör genom ett omväxlande landskap, vägen till Brännestad är en smal slingrande grusväg. På vägen hit har jag kört småvägar och besökt Långaröds och Huaröds kyrkor. Vid bägge kyrkorna har besökare och kyrkvaktmästare misstänksamt sett på när jag letat fotovinklar och känt på dörrar. I Brännestad kör jag in på en smal körväg ner till parkeringen vid Fjällmossen. Solen skiner, det är 6-7 grader varmt, ett behagligt väder för en promenad. Jag ställer bilen på parkeringen, som i övrigt är helt tom, och går över stättan till en blöt vägstig, som är fortsättningen på körvägen. I en spegelblank vattensamling speglar sig träd och gräs. På andra sidan stigen är ett fält med kor. Stigen går genom en enefälad. Det är inte mycket som visar att Skåneleden går fram här, en avbruten ledpinne ligger och skräpar. Jag går genom en målerisk bokdunge, de brunröda höstlöven slungar sin färg mot mig. En vägvisare pekar ut riktningen till fågeltornet som står 500 meter längre bort. Fjällmossen är känt för sina orrspel på våren, då det förutom stigen till fågeltornet är tillträdesförbud. Nu är det höst.

Det är inget som visar vart leden tar vägen, förutom en antydan till stig över enefäladen till vänster och att kartan säger att leden  ska gå ungefär där. Det är en blöt stig så att gå i stövlar var rätt val. På en ensam björk är en svag ledmarkering. När jag kommer fram till en stätta lyfter en flock duvor, sura över att ha blivit störda i sin middagsslummer. På andra sidan stättan, som för övrigt har halkskydd, är en kort sträcka på en stig genom granskog med inslag av björk. Stigen tangerar ett fält, vid vars spets är en grusväg. En igenvuxen lada ser dyster ut. En fågel kraxar, kor svarar med vilt råmande. Inne i skogen brakar det till, och ett osynligt väsen ger sig av. Leden rundar fältets spets, varefter jag kommer fram till gallergrind in mot en gräsväg som fortsätter genom en mörk grandunge. Det är helt uppbökat på vägen, kanske det är vildsvin som varit här? Det gör det knöggligt att gå. Det enda ljudet som hörs är vingslagen av en stor fågel. Jag kommer ut på ett granplantage med mycket björksly. Det är något som låter!? Det är min mage som knorrar efter mat. Ett jakttorn blir min matplats.

När magen är nöjd fortsätter jag vidare på en körväg förbi en grandunge, körvägen ansluter till en skogsväg. Vägarna har namn som Nya vägen och Långa vägen. I korsningen där jag viker av på Långa vägen står också där ett jakttorn, det finns även en ledmarkering som det annars har varit dåligt med. Vägen går förbi stora öppna ytor av kalhyggen. Det måste vara bra jaktmarker, överallt syns jakttorn. Här och där bryter grandungar av, någon lövdunge piggar upp. En lärkträdsplantering och en mindre damm kantar vägen. Långa vägen slutar vid en vägbom mot en annan skogsväg. Jag går en kort sträcka genom en granskog, vid vägkanten ligger en imponerande myrstack. Det är inte mycket liv jag sett, även myrstacken har stängt inför vintern.

Vandringen har inte bjudit på mycket höstfärger, men nu när jag närmar mig Abullaberga tar lövskogen över. Det gnistrar av höst i solskenet. Ur fem små rör rinner vatten ner i en bäck. Jag kommer fram till en vägkorsning, jag antar man ska till höger, det finns inget som visar vägen. Höstfärgerna sprakar. Äntligen ser jag liv, två hästar i en hage bakom ett buskage ser förbluffade på mig. På en snårig stig lämnar leden vägen och går fram till landsvägen mellan Önneköp och Huaröd. Leden fortsätter på andra sidan, även om inget tyder på det. Det verkara inte vara en populär del av Skåneleden. För mig är det dags att återvända till bilen. Så jag vänder på klacken och börjar gå tillbaka. Jag går upp på en kulle och sitter en stund för att njuta av höstens fägring.

Jag går tillbaka samma väg jag kom. Jag är nyfiken på de fem rören jag såg tidigare, och slår mig fram genom högt gräs och kommer fram till en vacker damm. Den är spegelblank, hösten speglar sig i ytan. Jag återgår till vägen, och är snart tillbaka vid Fjällmossen. På stättan till stigen mot fågeltornet står varning för tjuren. Jag vet inte om djuren som går därinner är tjurar, men jag vågar inte chansa. Jag ska ändå inte till tornet, utan följer stängslet västerut, går över en annan stätta och kommer ut på kanten av den norra mossen. Jag går genom björkdunge och kommer sedan ut på ett gungfly. Jag spanar ut över det öppna landskapet, det måste vara vackert när all ljung blommar. Jag klafser tillbaka och slår mig ner vid bokdungen. Tar fram kaffe och en croissant, som jag köpte i kvartersbageriet därhemma. Under vandringens gång har den omvandlats till en kanelbulle. Störde jag anden i mossen, och detta är hämnden?

Klockan har hunnit bli fyra när jag kör småvägarna förbi Harphult, Svensköp, och Råby in till Hörby där jag hälsar på en bekant innan jag kör hem.