Knäbäckshus kapell

Skåneleden del 4 Vik - Kivik 10 juli 2002

Anslutande etapper: Simrishamn - Vik

Jag lämnar byn och går utmed havet. Stranden består av småsten som vågarna slipat släta. Vågorna sköljer över dem, och lämnar glittrande i alla färger i solskenet, innan vågorna återvänder. Det måste inspirera många konstnärer, liksom drivveden i alla former som kastats upp på stranden. Stenarna jämrar sig för varje steg jag tar. Ljudet av vågorna som regelbundet bryts mot stranden är rogivande. Ett ungt par med ryggsäckar kommer gående mot mig. Hon går en bit bakom honom, har de blivit ovänner? Han hälser, men hon verkar inte se mig. En bäck ringlar fram över stranden för att få friheten i havet. Det blir nu en behaglig sandstrand. Naturens krafter äter sig obenhörligt in i skogen, i rasbranterna har backsvalorna byggt sina bon. Det är en febril aktivitet. På sina ställen är strandremsan så smal att jag måste invänta att vågorna dragit sig tillbaka. En raserad trätappa hänger sorgset ner över branten, längre fram finns en bastant trappa av stål. Stranden fylls med solbadande människor. Jag har nu kommit fram till Knäbäckshus.

Jag går uppför trappan som finns vid ett raserat fort från andra världskriget. Knäbäckshus är en by som flyttades när militären ville ha ett skjutfält där byn ursprungligen låg vid Ravlunda. Jag går en runda i byn, som består av en bygata och ett litet kapell, tillägnat St Nikolai, med utsikt mot havet. På en skylt varnas det för virvlar i vattnet, kanske är det därför ingen badar? Jag fortsätter längs stranden. Plötsligt ligger en stor hund och stirrar på mig, en bit längre bort ligger en stor randig katt. De ligger blickstilla och bara tittar på mig. Som om de vore av sten. Det är de också, speciellt katten är fint målad. Trevligt med strandkonst. Jag går bakom ett tätt omslingrat par, han med en handduk om huvudet som skydd mot solen, ovan dem reser sig Stenshuvud. Kreativiteten flödar på stranden, vid en liten å har någon skapat en intressant installation med kvistar. Jag är nu framme på stranden nedanför Stenshuvud och viker av mot det Natrurum som ligger uppför backen.

På ängen utanför Naturumet växer en blomma, samma sort som helt frivilligt har flyttat in i min gräsmatta. Till min glädje finns en skylt som berättar om vad som växer på ängen, bl.a. min blomma: backnejlika! Efter att ha stärkt mig med en glass, följer jag den vältrampade stigen som går upp till huvudet. På vägen upp lär jag mig vid en torvälta är, en grop i vilken man blandar torv och vatten. Sedan trampade en oxe det hela till en gröt, som torkades och kunde användas till bränsle. Stenshuvud är trehövdad, södra, östra, och norra huvudet. Alla huvudena lyser med sin kala flint, i övrigt är Sten skäggig med skog. Norra huvudet är det bästa, med dalgångar och vidsträckt utsikt. Enligt kartan är det 97 meter över havet. Tyvärr skymmer soldiset det mesta, så jag lämnar Sten och går neråt på stigen till Hällevik. På stigen ligger många mosade skalbaggar, jag gör mitt bästa för att inte utöka antalet. På det brantaste stället finns en lång trätrappa. Folk pustar på väg uppåt, en liten hund drar ivrigt. Nedanför trappan är det lite stenskravel men snart  kommer jag ut på en större stig. Området mot Kivik är känt för sina äppelodlingar, och även träd dör. En äng fungerar visst som kyrkogård, här står många döda träd. Stigen fortsätter genom en rakstammad granskog, och slutar vid landsvägen till Kivik.

Jag är törstig och smiter in på Kiviks musteri. Här är det en livlig kommers. Det är fullt i restaurangen, så jag nöjer mig med en burk astrakancider i försäljningen och börjar vadringen längs landsvägen. Levande äppelodlingar kantar den trafikerade vägen. Man tittar konstigt på mig där jag går vid vägkanten och dricker min astrakancider. Den är riktigt god. Vilken tradig väg! Intressant blir det vid Ängakåsen. Ute på fältet finns ett gravfält, med ett större skepp och en rund stensättning. Charolaiskorna som ligger inne i stensättningen tittar förstrött på mig när jag går runt och studerar gravfältet. Några hundra meter närmre Kivik ligger den mer berömda Bredarörsgraven, mer känd som Kiviksgraven. En stor stensamling med en liten gravkammare. Närmast pliktskyldigast betalar jag inträde, går runt uppe på högen och tittar in i kammaren med sina resta flata stenar med figurer på. Därefter köper jag en kopp kaffe i Sågmöllan. För några år sedan var jag här på cykelsemester, solen höll på att gå ner, jag var ensam, och ett åskväder tornade upp sig. Det var en skrämmande känsla. Idag skiner solen. Jag dricker ur kaffet och går bort till busshållplatsen vid värdshuset.