Simrishamn kyrka

Skåneleden del 4 Simrishamn - Vik 13 augusti 2003

Anslutande etapper: Vik - Kivik Simrishamn - Brantevik

Sedan jag var senast i Simrishamn har man fått en stor busstation, belägen strax väster om järnvägsstationen. För att komma till leden, som går nere vid havet, går man förbi stationshuset och sedan utmed en park. Jag tar vänster norrut på leden, och kommer fram till hamnen. Härifrån går båten till Bornholm, men just nu är det folktomt. Jag drömmer om en god fiskmiddag på restaurang Maritime mittemot hamnen, men det stannar vid en dröm. Det är för tidigt för en middag. Jag lämnar hamnen och kommer fram till strandpromenaden. Jag står en stund och studerar båtarna i småbåtshamnen, båt är inget jag drömmer om. Leden fortsätter på "badstigen" mot Tobisvik, trots namnet på stigen är det inte många badande. På stenarna en bit från stranden vilar sjöfåglar. I övrigt är det enstaka flanörer, solbadare, och cyklister det enda av liv jag ser. Jag går längs en å på en bitvis asfalterad cykelstig. Vid Tobisviksbadet finns en utebassäng, det betyder väl att havet normalt är kallt. Efter badet ligger en stor campingplats. På campingen står några få tält, men husvagnar är det mängder av. Folk flyr staden för en annan sorts stad. Mittemot är ån och en damm, där man håller på att rensa kanterna. När jag passerat förbi campingen går jag över en bred remsa av gräs och kommer fram till en fin sandstrand. På stranden finns en kvinna med barn. Kvinnan håller på att byta om, och står naken vänd bort från mig. Gud visste vad han gjorde när han skapade kvinnan. Jag kan inte låta bli att titta på denna tavla: naken kvinna vid hav. Jag går en bit bort och byter om, och sneglar under tiden bort mot kvinnan. Manskroppen är inte så vacker, hon sysslar med annat. Jag går ner i vattnet, det är lös sand och det blir snabbt djupt. Vattnet har en behaglig temperatur och jag tar en simtur på några meter innan jag går upp.

Därefter samlar jag ihop min tillhörigheter och går barfota i vattenbrynet bort till Vårhallarna, vilket är en intressant klippformation. I en lagun badar barn, på klipporna sitter folk och solbadar.  Solen är tunt beslöjad, annars är det rätt klart. Jag vänder, enligt dagens tradition, baken mot några damer och byter till torrt. Ingen reaktion här heller. Jag tröstar mig med att min medhavda lunch är utsökt med denna vackra plats som extra krydda. På stranden efter klipporna varnas det för starka strömmar i vattnet, det är inte heller någon bra badstrand. Jag går på en stig en bit från stranden. Nästa udde är snarlik Vårhallarna men har minde klippor. Ett Per-Albin fort bevakar kusten. Den sandiga stigen fortsätter förbi uttorkade nyponbuskar, de torra löven rasslar kusligt i den svaga vinden. Trots torkan är det mycket nypon, jag ser några kvinnor som går och plockar.

Det är ingen fin strand längre, utan havskusten är rätt så stenig. Långt bort visar Stenshuvud upp sig. Stigen passerar över småsten, en konstruktion som måste vara gjord av människohand. En liten mur avgränsar stigen, jag kan inte ens gissa vad det är. Det blir åter en sandstig som passerar genom en lövskog, och därefter förbi en äppleodling. Halv ett går jag genom en hage, en grind och är framme i Baskemölla. Vid hagen står ett stenhus: Kråsebo, som är en hundraårig ålabod. Jag går ut på piren i hamnen. Det är ingen aktivitet, båtar ligger ensamma och tysta. Hela byn har stiltje, jag möter inget liv under min tid i byn. Jag viker av på en stig utmed havet, här finns det liv. Några ungdomar badar i en liten vik. Efter en kort vandring går stigen in i en lövskogsdunge, en bäck passeras enkelt på en bro. Jag klättrar över en stätta och befinner mig i en hage med björnbärssnår, där sluttningen inåt land är skogsbevuxen. Jag har kommit till Tjörnedala strövområde. En man kommer vandrande åt motsatt håll. Längs havet växer en ekdunge. Ute på stenar i vattnet vilar en koloni med gråtrutar. Fram med kameran, och årets bild flyger genast iväg. Besviken strosar jag över de öppna markerna, passerar en torrlagd bäckfåra och går genom en skogsdunge.

På andra sidan dungen är en fin sandstrand, på dynerna växer nypon, troligen vresros. Stigen går en bit från stranden, förbi en hage och en äppelodling. Rävarumporna har burrat upp sina fluffiga fröställningar. Stranden blir klippig, en skylt upplyser om att området är strandskyddat och att det är eldningsförbud. Jag går ut på klipporna, någonstans ska det finnas en formation som heter "Prästens badkar". En äldre kvinna är på väg ut på klipporna för att sola, jag frågar henne och får ett svävande svar: någonstans därborta. På vägen till "därborta" passerar jag en kvinna, två män, och ett antal smycken. De är fullt upptagna med att fotografera grannlåten, till sin hjälp har de reflektorer och en blomdusch. Undrar om smyckena är äkta? Jag tröttnar snart på att leta efter "därborta", istället sätter jag mig på en klippkant och njuter.

Nöjd promenerar jag på klipporna till Vik, med Stenshuvud i blickfånget. Jag får gå en krokig väg för att undvika skrevor, vattensamlingar, och solbadande människor. I hamnen finns en liten kiosk, den fanns inte här förra året, hoppas att den överlever. Av en vacker kvinna köper jag en glass. Under tiden jag äter vandrar kvinnan ut på hamnpiren tillsammans med flicka, troligen dottern. En målerisk komposition: kvinnan med sommarhatt, flickan, hamnen, och Stenshuvud i bakgrunden. Glassen är slut och jag vandrar på smågatorna förbi idylliska små hus upp till landsvägen, där bussen till Simrishamn plockar upp mig.