Högestads kyrka

Skåneleden
Österlen

Sandhammaren - Kåseberga
5 augusti 1999

Anslutande etapper:
Nybrostrand - Kåseberga
Sandhammaren - Mälarhusen


I Sövestad, norr om Ystad, går en väg österut till Högestad, en liten trevlig och välhållen by med ett litet 1600-tals slott. Det är på gränsen till att kunna kallas ett slott, snarare en större gård. Bussen passerar Sövestad utan att stanna. I Ystad byter jag till bussen mot Skillinge.

Det är inte alltid lätt att veta var hållplatsen är där man ska gå av bussen. Jag bad busschauffören säga till när vi närmar oss Sandhammaren, men det är lätt att glömma. Det är bättre att fråga andra passagerare som vet, jag och några till kunde därför lyckligen gå av vid rätt hållplats, en skylt vid vägen ner till Sandhammaren. Innan man kommer fram till själva Sandhammaren går Skåneleden in i skogen västerut mot Kåseberga. I början på en skogsväg, det rätta ordet är snarare en sandväg. Området är mestadels en tallskog som växer på sand. Skogen är planterad under de senaste århundradena som erosionsskydd.

Sandvägen övergår till en sandstig, som leder fram till en vacker hage. Här är det mer lövskog. Längs stigen växer några hallonsnår, märkligt nog är det inte renplockat. Jag stannar och låter mig väl smaka av hallonen. De är små, men smaken är söt och god. Belåten fortsätter jag till bron över Tyge å, ån är ganska igenvuxen. Efter att ha passerat en väg är man  i dalgången nedanför Backåkra, återigen på en sandstig. Det är som att gå på en sandstrand. Här växer några små,  knubbiga och krokiga ekar, ekkratta. Svalorna flyger lågt, betyder inte det regn? Det skulle behövas, det är snustorrt. På håll ser jag några hus, i en trädgård står en vacker kvinna och pratar med sin hund. Hon är väl(o)klädd för dagen, det är soligt och varmt. Jag försöker låta bli att titta. Längs stigen växer vacker ljung.

Efter en kort sträcka kommer jag ut i en glänta. Jaha, vart tar man vägen här? En stig till vänster, en framåt, och en tredje till höger. Inga markeringar om vilken stig man ska välja. Efter att ha konsulterat kartan är jag säker på att man ska ta stigen till höger uppför backen mot Backåkra. Mycket riktigt, en bit upp skymtar jag en gammal markering på ett träd. Man lämnar skogen och kommer ut på betade marker. En bit upp på backen finns ett arrangemang, "meditationsplatsen". En låg mur med stenar bildar en cirkel, innanför finns en större sten med ordet PAX ristat. En plats att meditera på. Utsikten mot havet är magnifik. Dag Hammarskjöld, den svenske FN generalsekreteraren,  ägde Backåkra gård för att tillbringa sin ålders höst på. Tyvärr omkom han i en flygolycka (var det en olycka?) i Kongo. Svenska Turistföreningen driver i gården ett  museum över hans liv och verk. Tyvärr är det öppet enbart på eftermiddagar, klockan är nu bara 11 på förmiddagen och jag har inte tid att vänta till eftermiddagen. För den som behöver övernatta finns ett vandrarhem uppe mot landsvägen, och en campingplats nere vid havet.

Jag återvänder till leden, som för mig över betesmarken till en väg i den norra utkanten av Löderups strandbad. Någon markering som visar vägen till campingplatsen ser jag inte. Efter en kort bit på vägen som går genom samhället ner till stranden, och efter det man passerat en relativt nybyggd stugby, tar man västerut på en mindre väg under sluttningen av Strandbadsåsen. Mot havet ligger en mängd frititshus. Nedför åssluttningen kommer två barn släpandes på resväskor. Först tycker jag det är märkligt, men till min förvåning ser jag att det finns hus på sluttningen. Till hälften ingrävda, till hälften väl dolda i grönska. En  familj cyklar förbi, minstingen vinglar till och faller. Tjut och vrål, men det slutar lyckligt. Jag kommer fram till havet. Den egentliga badstranden ligger inne i samhället, och här är jag för mig själv. Här är botten aningen stenig, men det är ingen större olägenhet. Vattnet är varmt, och jag ser inget av algblomningen som annars är ett problem just nu vid Skånes sydkust. Helt ensam är jag inte, en hund gör mig plötsligt sällskap. Först då märker jag att det finns fler på stranden, dolda bakom några båtar.

Fram till Kåseberga följer man stranden, med sluttningen av Kåsebergaåsen tätt inpå. Stranden är täckt med vackert rundslipade knytnävsstora stenar. Det är vackert, och jag går långsamt och bara njuter. Njuter av solen gör ett par som slagit sig ner lite undanskymt, de har tagit på sig den praktiska klädseln för dagen, dvs ingenting. Det är inte bara jag som tycker stenarna är vackra,  på stranden går några personer och samlar sten. Längs stranden finns några bunkrar som byggdes för landets försvar under andra världskriget. Ett litet konstverk gjort av drivved, klätt med en lampskärm, och med en sten som huvud, pekar med en knotig och spretig arm ut mot havet.

Vid Kåseberga tar leden sig uppför åsen på en trappa, även om man just idag kan ta sig torrskodd längs stranden. Kåseberga är känt för två saker, Ales stenar och fisk. För mig gäller idag fisken, Ales stenar får vänta till en annan gång. Jag går ner till fiskehamnen. Det är fullt med folk, och det är livlig kommers i fiskbodarna. Näsan känner doften av rökt fisk, magen skriker efter mat, och ögonen söker bland delikatesserna. De kommer överens om att en ålburgare, en sillburgare, och en öl skulle smaka gott. Jag slår mig ner på en bänk, under skuggan av en parasoll, och hugger in. Fisk är det godaste jag vet. Mätt och belåten är det dags att passa bussen, men först köper jag rökt torsk för att ta med mig hem.

Hagen

Dalgången

Meditationsplatsen

Strandbackarna

Stenstrand

Kåseberga