Sjörups kyrka

Skåneleden Österlen Nybrostrand - Kåseberga 17 juli 2001

Anslutande etapper: Ystad - Nybrostrand Sandhammaren - Kåseberga

Jag står vid busshållplatsen Nybrostrand Östra, och är i valet och kvalet. Det finns två vägar att gå till Kåseberga. Den ena längs stranden genom Kabusa skjutfält, den andra längs landsvägen. De bägge möts halvvägs. Utmed gränsen mot skjutfältet står skyltar med texten: beträdes på egen risk. Men jag tror nog att landsvägen är farligare, för övrigt har militären inga skjutövningar i juli.Om de nu har det överhuvudtaget, efter alla regementsnedläggningar finns inte många regementen kvar i Skåne. Risken på fältet är nog snarast odetonerad ammunition. Jag utmanar ödet och väljer landsvägen, som också är den markerade leden. Strandalternativet får vänta till en annan gång. Markeringen ner till stranden är väl gömd i det höga gräset vid vägen.

Jag traskar över vägen , och blir nästan överkörd direkt. Var kom den bilen från? Är det verkligen 130 på den här vägen? Skulle nog ha valt stranden, men beslutet ligger fast. En cyklist passerar i mer normal fart, en sädesärla vippar förbi. I horisonten i öster skymtar Hammars backar, där bortom ligger målet Kåseberga. Det är lyckligtvis bara en kort sträcka på denna trafikerade väg. Strax innan vägen mot Kåseberga ligger Kabusa gården. Två små kanoner spretar mot skyn. In mot land böljar åkerlandskapet, mot havet vidderna över Kabusa skjutfält med några träd här och där. Rakt fram går landsvägen. Där vägen passerar Kabusaån står en skylt som upplyser om att det inte är några skjutövningar i juli. Stilla flyter Kabusaån.

Syrsorna spelar, lärkan i skyn slår sin drill, humlorna surrar i vägrenen, solen gassar, och bilarna bullrar och luktar illa. Bråttom har de, vägen är smal och jag tvingas ner i vägrenen när det är mötande trafik. Bland fibblor och tistlar, hundkex och ängssyra. Fjärilarna virvlar runt mig i sitt sökande. Invid staketet mot betesmarken växer ett stort bestånd Baldersbrå. Den marknära gåsörten skiner ikapp med solen. Här växer en johannesört, och där fjällglim. Nej, förlåt smällglim. Snarlika till namnet men helt olika. Fjällglim liten och rosa och växer i fjällen, smällglim hög med pungblommor och en vit kysk mun. Jag är i Skåne och inte i fjällen ännu. Men lite fjällikt är det med hedarna på Hammars backar i sikte. Bilarna fortsätter att susa förbi, de märker mig nog inte ens. Förutom en äldre man som sakta kör förbi, glatt vinkande åt den underliga figuren som kryper runt i vägkanten.

Efter att närmare ha studerat gåsört, gulviol, och palsternacka, kryper jag upp på vägen och fortsätter min vandring. Minsann en kärringtand. Betesmarken avlöses av ett vetefält. Över fälten vid horisonten syns tornen på Ingelstorps och Valleberga kyrkor. På andra sidan vägen, jag går förstås på vänster sida, löper ett långsmalt skogsbestånd av tall, med inslag av björk och fläder. Ett rågfält dyker upp. Vem vajade rågen? Manshög vajade rågen. Det var då det, nu är den kort. De långa stråna på rågen nickar vänligt åt mig när jag går förbi. Ett kornfält bilder en intressant komposition med backarna och himlen i bakgrunden. En kvinna tittar misstänksamt på mig när jag tar en bild av mitt motiv, kanske en spion? Det är ju ändå militärt område. I Hammars by står en skylt att här finns rum att hyra för resenären. På en annan skylt i en annan trädgård står att här bor det nygifta. Det bubblar av lycka, stora såpbubblor stiger mot skyn, ackompanjerat av barnskratt.

Äntligen får jag lämna vägen, in på en grusväg förbi några idylliska hus, och slutligen uppför backarna, utmed gränsen till skjutfältet. På en knappt synlig stig, omgiven av elstängsel och taggtråd. Uppe på krönet betar kor, vackert tecknade mot havet i bakgrunden, där några segelbåtar lojt tar sig fram i den relativt svaga vinden. Inåt land har jag en fantastisk utsikt över slättlandskapet. En gammal hänvisningspil pekar in över elstängslet mot kullarna, men jag har tänkt mig en strandpromenad. Det är brant ner mot stranden, bitvis måste jag ta hjälp med händerna. Sanden är lös och det är svårt att gå, den svalkande vinden högre upp är här nere som bortblåst, vilket gör det varmt och svettigt. När stranden spärras av taggtråd, med vaktande kor på andra sidan, ger jag mig upp på backarna igen. Ett klokt beslut, det är vidunderligt att gå här uppe. Svalkande vind, skön betad gräsmatta, och en vidunderlig utsikt. Jag kryssar mellan utblommade gullvivor, vars fröställningar vajar i vinden. På sina ställen får man klättra över stättor. Den plana ytan bryts av en djup sänka, på slänten ner växer en mängd blåklockor. Upp igen, långt där nere på stranden ligger en flock kor och glor på mig. Detta är betesmarker, och det är bitvis som att gå på en golfgreen. Till och med tistlarna är lågvuxna. Ute på havet lyfter några sjöfåglar, de är för långt borta för att jag ska kunna se vilken fågel det är.

Jag klättrar över en stätta, en ensam ledmarkering står på en höjd. På sluttningen in mot land övas det starter med hanggliders. Spring, spring, spring, och upp och så ner i backen. Kul verkar de ha. I en hage intill står en häst och tittar förundrat på. Leden fortsätter mellan branten mot havet och ett betfält, fram till en bred gräsmatta. Betfältet kantas av blommande vallmo. I rasbranten mot havet finns en mängd svalbon. Fåglarna är i febril aktivitet. Vid en stätta stöter jag på två par och en hund. De är på väg tillbaka till Hammar efter att ha köpt fisk i Kåseberga. De undrar om de får släppa hunden, så att den får hälsa på mig. Javisst, tycker jag, det går bra. Hundar har jag alltid kommit bra överens med. Pyttsan, den är helt ointresserad av mig, och springer istället fram till kanten och skäller på havet. Skallet bärs bort av vinden.

Från stättan ser man Ales stenar, detta berömda och omdiskuterade stenskepp. Det är mycket folk, ungar klänger och klättrar på stenarna. Ett par herrar går runt, tittar och pekar, menar att det där är sådant som bara de ser och förstår, och inte vanligt folk. Är de ute efter att hitta ytterliggare en förklaring till skeppets ursprung? En officiell guide från Riksantikavrieämbetet försöker ge vetenskapens syn på saken. En privatguide har sedan länge ansett sig besitta sanningen att det är en kalender, som han beskriver med plancher vid ingången till området. Forskarna är historieförfalskare anser han. Stön! Sådana tvärsäkra påstående om en så osäker sak tyder på fanatism, och inte på seriös forskning. All fanatism är av ondo. Det råder rena guidekriget. Orkar inte längre, blir trött på att folk, och går istället och tittar på gulmåran som växer i gräset.

Magen kurrar, och leder mig nerför stigen till Kåseberga hamn. Det är mycket folk här också, köendes vid alla sorters utbud av fisk. Efter lång väntan får jag min stekta spättafile med potatismos, som jag sittandes på en sten äter på stranden, tillsammans med flugor och trutar. Något besviken blir vi på spättan allihop. Känner mig mör, är nog inte i bästa form. Nästa vandring ska bli i fjällen, så jag bestämmer mig för att plågas på gym de närmaste veckorna.