http://vandra.mior.se/sarek/2001/?lang=se
Sarek 2001
Suorva - Vuosskelvagge - Guhkesvagge - Ruohtesvagge - Guohpervagge - Njierek - Padjelantaleden - Änonjalme, 124 km

Dag1: 21 augusti, Suorva - Jiertajavrre, 2 km

Det är över midnatt och jag kan inte somna. Något saknas. Jag tittar efter katten som så här dags brukar sova i mina knäveck. Men inatt är hon ute och jagar. Det finns bara en sak att göra. Jag öppnar dörren och ropar på henne. Hon kommer snart fram från ingenstans i mörkret, och hon undrar vad det är som är så viktigt. Jag berättar om mitt sömnproblem, och hon föreslår själv att komma in trots att det är en så fin natt för jakt. När jag vaknar klockan fyra har hon gett sig av. Jag hatar dessa tidiga mornar. Jag lämpar in min ryggsäck i bilen och kör de tre milen till flygplatsen på morgontomma vägar. Jag parkerar bilen på långtidsparkeringen. Min vän väntar vid gaten där planet till Arlanda flyger kvart över sex. På Arlanda byter vi plan till Gällivare där vi landar elva. Flygplatsen är en bit utanför Gällivare och det går ingen buss in. Man får antingen gå eller åka taxi. Vi ringer efter en taxi. Vi lyckas med att av misstag beställa två. I Gällivare lämnar vi ryggsäckarna på taxistationen och vandrar runt i samhället.

Det är inte tillåtet att ta med bränsle på flyget, därför måste vi hitta någon som säljer rödsprit. Efter en del frågande hamnar vi i färgbutiken vid hörnan Lasarettsgatan och Storgatan. På Storgatan är också en kinesrestaurang där vi äter lunch. Vi strosar tillbaka till järnvägsstationen där vi väntar på bussen till Ritsem, busshållplatsen är precis utanför stationen. Några minuter innan bussen ska komma, kommer en frontlastare och lyfter bort busskuren! Efter lite efterforskning upptäcker vi att busshållplatsen är flyttad hundra meter bort. Vi hinner dit innan bussen försvinner. Kvart i sex går vi av bussen vid Suorva, där vi välkomnas av duggregn. Suorva är en vattenkraftsdamm, vi följer grusvägen som går utmed dammen. Det var en gång en storslagen fors, vårt behov av energi ändrade på det. På vägen passerar vi ett nybyggt vindkraftverk. Man vill bygga fler. Varför inte, det kan inte vara mer störande än det redan är här. När vi kommit över passerar vi renfållor i björkskogen, och följer grusvägen så lång det går utmed sjön, letandes efter en tältplats. Där en del bäckar kommer ner hittar vi en lämplig plats. Några mygg håller oss sällskap under kvällsmaten, som vi äter under tiden mörkret faller.

Dag2: 22 augusti, Jiertajavrre - Vuosskeljavrre, 10 km

Det regnar under natten, när vi vaknar vid sju är det mulet och uppehåll. Jag gör en kort utlfykt i skogen för att se om det finns något som blommar, men tyvärr utan att hitta något. Vi packar ihop och går tillbaka på grusvägen fram till renhagarna, här börjar stigen som går genom björkskogen upp på kalfjället. Stigen verkar mer vältrampad i år än förra gången vi gick här 1995. Här och där använder vattnet stigen som bäckfåra. Nylagda mindre broar av runda träribbor ligger över småbäckarna. Renskötarna använder små mopeder, vi antar broarna är för dem. Vi kämpar i uppförsbacken. Vid ett kärr försvinner stigen, vi väljer att gå rakt över kärret. Det är inte ett bra val, det blir djupt och vi måste vända. Men det är för sent, min vän fastnar i gyttjan och ramlar när han försöker vända. Med gemensamma krafter lyckas vi dra upp honom, blöt och brun av gyttja. Han torkar snart. Nu ser vi att stigen går vid sidan om kärret. Framför oss i stigens förlängning är sockertoppen Slugga. Bakom oss kan vi mellan björkarna se sjön. Efterhand blir björskogen glesare.

Där stigen lämnar björkarna och gÃ¥r ut pÃ¥ kalfjället försvinner den. Här lämnar vi den och vandrar genom den sista strimlan av björkskog upp pÃ¥ slänten till Vuosskelvagge. Vi gÃ¥r över en del smala strimlor av blockmarker, i övrigt är det hedmarker. Österut är en vidsträckt utsikt mot sjön Bietsavrre. Efterhand blir det mer stenigt, men fortsatt lättgÃ¥nget. Vi gÃ¥r över kullen med höjden 1016. FrÃ¥n kullen har vi 360 graders utsikt, i norr och söder begränsade av fjäll. I söder dominerar Skanatjåhkkå, framför är den vertikala väggen i Gäbnasjgåhpe. Nedanför är nÃ¥gra smÃ¥sjöar. I norr dominerar Hallji, även där nÃ¥gra smÃ¥sjöar. Västerut, framÃ¥t för oss, är större sjöar med Vuosskeljavrre som den närmsta. LÃ¥ngt bort skymtar Ahkka. Vi gÃ¥r nerför höjden bort mot östra änden av Vuosskeljávrre. Där bäcken som är tillflödet österifrÃ¥n är en grusstrand som andra tycks ha använt som tältplats. Vi tycker den är för utsatt för vatten och vind, istället hittar vi en gräsplätt pÃ¥ en nÃ¥got mer skyddad plats. Det är dock vindstilla, fjällen speglar sig i vattenytan. Vi stör spegelbilden genom att ta ett bad.

Dag3: 23 augusti, Vuosskeljavrre - Lulep Gassavarasj, 15 km

En bekväm tältplats har gett en natt med god sömn. Solen visar upp sig mellan molnbankarna. Det mesta av molnen uppehÃ¥ller sig borta vid Áhkká, det är ditÃ¥t vi ska idag. Halv tio korsar vi bäcken och fortsätter längs sydsidan av sjön. Vi har en kylig svalkande motvind. Det är ganska stenigt, här och där blockmark som sträcker sig frÃ¥n sjön och högt upp pÃ¥ sluttningen. Vi har börjat vinna höjd för att gÃ¥ upp i passet mellan Tjårok och TjievratjÃ¥hkkÃ¥. Det hade kanske varit enklare att gÃ¥ vid sjön, men sÃ¥ här pÃ¥ hÃ¥ll ser allting smÃ¥tt ut. Där vi gÃ¥r blir det mer och mer av sten. Vi klagar inte alltför mycket, det är ändÃ¥ rätt lättvandrat pÃ¥ stenarna. Det kunde ha regnat som gjort stenarna hala. När vi säger detta rusar en regnskur förbi utan förvarning, och alltför kort för att vi ska hinna fÃ¥ pÃ¥ regnställ. Blött blir det men det torkar snabbt. Där vi stÃ¥r har vi en bra vy över Átjeksjöarna. Det mesta av marken är stentäckt men det gÃ¥r ofta att gÃ¥ runtom det värsta. Där bäcken kommer ner frÃ¥n SkanátjÃ¥hkkÃ¥ stÃ¥r ett tält, en person stÃ¥r utanför. Vi vinkar till varandra. Bäcken rinner pÃ¥ en stenbädd ner till sammanflödet med bäcken frÃ¥n sjön 1074. Bäcken är grund och bara att stövla över. Söder om sjön 1074 är det ett blött gräsbevuxet omrÃ¥de. Vi korsar över gräset och tar sedan lunch.

Styrkta av lunchen strävar vi oss uppför sluttningen till passet mellan Tjårok och Tjievratjåhkkå. Vi kommer upp pÃ¥ en platÃ¥ där det är en relativt lättvandrad hed. I gattet mellan Tjårok och Tjievravárásj syns sjön 1040 och därbortom östra delen av Gássaláhko. LÃ¥ngt bort skymtar Áhkkájávrre. Den sista biten upp till sadeln mellan Tjievravárásj och namnlösa punkten 1274 fÃ¥r vi klättra pÃ¥ stora stenar utlagda som en jättes trappa. Häruppe är tvÃ¥ smÃ¥ vattensamlingar. PÃ¥ andra sidan passerar personerna frÃ¥n tältet vi tidigare sÃ¥g. Vi tar paus för att njuta av vyn mot Gássaláhko och Áhkká. Sluttningen ner till Oarjep Tjievrájávrre är mestadels lättvandrade fjällängar. NÃ¥gra fÃ¥r steniga partier och en del dvärgbjörk. Innan sjön passerar vi ett mindre kärr sedan är vi framme vid utflödet ur sjön. Det är stenigt runt och i bäcken, och den är rätt bred. Det är inte djupt, men den steniga botten gör det halt. Vi kommer över utan problem strax efter utflödet. Fortsätter genom ett kärr, förbi en liten sjö. PÃ¥ södra sidan av Lulep Gássavárásj är strimlor av blockmark, vi följer en av dem ner till en bäck. Bäcken är djup och bred. Vi följer den uppströms, den blir grundare och smalare. Vid dess ursprung hittar vi en fin tältplats. Bäcken är fortfarande sÃ¥ pass sÃ¥ vi kan ta ett sorts bad. Under kvällen sitter vi i solskenet och äter middag med topparna i SarektjÃ¥hkkÃ¥ och de vita glaciärerna framför oss.

Dag4: 24 augusti, Lulep Gassavarasj - Ruohtesvagge (Nijak), 16 km

Vi vaknar till en av de sällsynta dagar dÃ¥ solen skiner frÃ¥n en nästan klarblÃ¥ himmel. Det finns inga moln pÃ¥ Áhkká och Sarektjåhkkå. En morgon att sitta en stund, vara lat, och njuta av ögonblicket. Till slut mÃ¥ste vi ge oss av, och följer bäcken upp till kärret som är dess ursprung. Vi gÃ¥r rakt över kärret till en torrare plats. Vi följer sluttningen av Gássavárásj till dess vi ser renvaktarstugan. I söder är en stor slätt, troligen ett delta för bäckarna frÃ¥n Suottasjjiegna vid snösmältningen. Nu är det plant, torrt, och bekvämt att gÃ¥ pÃ¥. Vi korsar den och gÃ¥r upp pÃ¥ den gräsbevuxna sluttningen mot Suottasjjiegna med syfte att vinna höjd. Vi har ännu inte bestämt om vi är lata och gÃ¥r runt Niják eller inte lata och gÃ¥ genom Nijákvágge. Det visar sig att Suottasjågåsj är ett hinder. Den är strid och djup, den inbjuder inte till att vadas här uppe idag. Vi bestämmer oss för att vara lata och gÃ¥r ner till slätten igen där bäcken är utspridd i flera armar och lätt att vada. Vi fortsätter mot sadelpunkten vid höjden Suottasjvárátja. FrÃ¥n höjden är en fin vy ut över Gássaláhko med dess myller av smÃ¥sjöar. En fin plats för lunch.

Vi latar oss i solskenet, tiden gÃ¥r. Vi är sÃ¥ lata sÃ¥ vi tar en middagslur, och sedan en fotoexkursion. Vi blir ännu latare och bestämmer oss för att ta det lugnt och gÃ¥ runt Niják. Trots att sommaren snart ska gÃ¥ över i höst är det en del som blommar, t.ex, smörblom, fjällfibbla, och ormrot är rikligt förekommande. Vid bäcken frÃ¥n en liten glaciär växer fjälltimotej. Den vita polarullen brer ut sig som en snölega. Under Niják är spÃ¥r av lämmel. SmÃ¥vägar i gräset löper hit och dit i ett oordnat mönster. Vägarna är tungt använda, vi nästan trampar pÃ¥ de smÃ¥ söta varelserna där de springer framför vÃ¥ra fötter. De skriker argt Ã¥t oss "HÃ¥ll er undan frÃ¥n vÃ¥ra vägar!!". "Ursäkta" svarar vi, men dÃ¥ har de redan sprungit ner i nÃ¥gon hÃ¥la. Vi kan titta upp igen, och kan dÃ¥ se Gisuris som det dominerande fjället framför oss. PÃ¥ ängar rundar vi Niják och kommer in i Ruohtesvagge. Runda lÃ¥ga Ã¥sar, med smÃ¥ bäckar som blodÃ¥dror mellan dem, sträcker sig ner i dalgÃ¥ngen. Solen närmar sig horisonten i Sierggavágge. LÃ¥nga skuggar skapas. Vi stannar pÃ¥ en gräsmatta med en bäck och en stor sten. Nedanför oss är nÃ¥gra smÃ¥ sjöar. LÃ¥vdak mÃ¥las ljusrött av den nedÃ¥tgÃ¥ende solen. FÃ¥gelskrän hörs frÃ¥n sjöarna. Kylan kommer krypande. I norr vaktar Áhkká, vi kan tryckt stänga om oss i tältet.

Dag5: 25 augusti, Ruohtesvagge (Nijak) - Skarja, 18 km

Jag sitter pÃ¥ klipporna där Guohperjåhkå kastar sig ner mot selet nedanför klipporna. Vattnet dÃ¥nar. Selet sträcker sig mot Skarja och nÃ¥gon kilometer bort. Solen har för nÃ¥gra minuter sedan försvunnit bakom fjällen i Guohpervágge bakom mig. Skuggorna har blivit lÃ¥nga och solstrÃ¥larna gÃ¥r parellellt med sluttningen pÃ¥ Oalgásj. Det har varit en lÃ¥ng och intressant dag. Vädret är alltid viktigt när man är ute bland fjällen, fast man fÃ¥r acceptera vad det än blir. Väderprognosen pÃ¥ morgonen gjordes med att titta ut frÃ¥n tältet nedanför Niják i Ruohtesvágge.

Prognosen är växlande molnighet, med höga moln, och uppehÃ¥ll. Fjälltopparna är molnfria. Ruohtesvágge är en lättvandrad dalgÃ¥ng, med fina gräshedar. Vid bäcken frÃ¥n Nijákvágge är en bred stenränna, som berättar att bäcken kan vara mer vÃ¥ldsam är den snälla rännil som den är idag. Vi fortsätter mot höjden Ruohtesvárásj, med en flat topp hundra meter över omgivningen. 1987 var jag uppe pÃ¥ den och vet att man har bra vyer över dalgÃ¥ngen. Öster om höjden, där bäcken frÃ¥n sjön börjar sin färd norrut, är en del kärr. Dessa undviker vi genom att i god tid gÃ¥ ner till bäcken och över den innan höjden. Här hittar vi stigen som gÃ¥r genom hela dalgÃ¥ngen. Den passerar mellan höjden och sjön. Efter höjden visar sig glaciären Oarjep Ruohtesjiegna mellan Ruohtestjåhkkå och Gasskatjåhkkå. Vi möter en ung man som ilar framÃ¥t utan att varken se pÃ¥ oss eller säga "Hej". Han vill nog vara ensam om "vildmarken".

Vi fortsätter pÃ¥ stigen, som vid bäckfÃ¥rorna frÃ¥n glaciären sprids ut och försvinner. Vid den hÃ¥r tiden pÃ¥ Ã¥ret brukar fÃ¥rorna inte vara sÃ¥ svÃ¥ra att ta sig över. Idag är bara en av fÃ¥rorna strid och bred. PÃ¥ andra sidan konvergerar det till en stig igen. Hed och kärr avlöser varandra. Kärren är upptrampade och dyiga. Vi möter tvÃ¥ äldre män, de ser oss och säger "Hej". I dalgÃ¥ngens mitt bildar SmájllajÃ¥hkÃ¥ ett deltalandskap, pÃ¥ andra sidan bilder fjällen en brant vägg. Efter svängen vid BoajsátjÃ¥hkkÃ¥ kommer Oalgásj i blickfÃ¥nget i söder. Vi möter tvÃ¥ unga män, det ilar förbi utan att se pÃ¥ oss eller säga "Hej". De vill nog vara ensamma om "vildmarken". Stigen leder oss ner till jÃ¥hken som nu har blivit forsande och vild. Där MihkájÃ¥hkÃ¥ möter SmájllajÃ¥hkÃ¥ fÃ¥r vi en glimt av Mihkájiegna, och bakom den Stortoppen och Sydtoppen. Vädret är fantastiskt, solsken och 18 grader. SmájllajÃ¥hkÃ¥ fÃ¥r mer styrka av MihkájÃ¥hkÃ¥ och faller med kraft fram genom en ravin ner till övre Rapadalen. Skarja är en centralpunkt i Sarek, här är en bro över ravinen. Utan bron skulle det vara svÃ¥rt att ta sig över SmájllajÃ¥hkÃ¥. Vid den lÃ¥sta Mikkastugan är en soldriven nödtelefon. MÃ¥nga hittar sin tältplats häromkring, just nu är det tomt. Vi vill ha en mer avskild tältplats, vi vet att det finns en fin plats vid fallen i Guohperjåhkå nÃ¥gon kilometer västerut, som vi använt tidigare. Att gÃ¥ mot Guohpervágge gör man bäst uppe pÃ¥ sluttningen, där finns bitvis en stig. Längre ner är det vide och längst ner ett blött sele. Vi tappar snart bort stigen och hamnar bland sten och vide. HäruppifrÃ¥n kan vi se fallen med Skårvatjåhkå som bakgrund. Vi kämpar oss fram bland sten och vide till gräsmattan där Guohperjåhkå ramlar ner.

Jag sitter pÃ¥ klipporna med den nedgÃ¥ende solen bakom mig. Nedanför mig faller vattnet ner mot slätten och fortsätter en vindlande resa. Fjällen vid Basstavágge fÃ¥r njuta av de sista solstrÃ¥larna.

Dag6: 26 augusti, Skarja - Lulep LÃ¥vdakruvtasj (Guohpervagge), 16 km

Det droppar blod, blodet kommer frÃ¥n tvÃ¥ smÃ¥ hÃ¥l pÃ¥ mitt lÃ¥ngfinger, fingerspetsen har en onaturligt röd färg. Som om nÃ¥gon bitit mig. Jag har har inte märkt nÃ¥got, och kan inte komma ihÃ¥g nÃ¥gon incident frÃ¥n frukosten pÃ¥ klipporna. Bästa rengöringen är att lÃ¥ta det blöda, och sedan tvätta med friskt vatten. Efter proceduren är vi reda att möta dagen. Solen är fortfarande med oss, men höga slöjmoln varnar för dÃ¥ligt väder. Inget att göra Ã¥t, dÃ¥ligt väder är en del av Sarek. Till att börja med följer vi bäcken uppströms, först utmed forsande vatten sedan mer stillsamt, till sist gör vide att vi väljer att gÃ¥ högre upp. Hela tiden pÃ¥ den norra sidan. Det är som att gÃ¥ i en park, mestadels skönt gräs att gÃ¥ pÃ¥. Vi kommer snart till Álggavágges mynning. Man kan inte se in i dalgÃ¥ngen, för det sluttningen upp för hög. ÁhkátjÃ¥hkÃ¥ blickar ner pÃ¥ oss, och liksom vi kan den se nÃ¥gra personer som vadar bäcken frÃ¥n Álggavágge, GálmmejÃ¥hkÃ¥. När de kommer över vadar de tillbaka, proceduren upprepas. De mÃ¥ste träna att vada en forsande bäck. Ser vi uppÃ¥t kan vi se att solen gÃ¥tt i moln. En stark vind har uppstÃ¥tt, lyckligtvis en medvind. Min vän har en klocka som ocksÃ¥ mäter lufttrycket, det ser fortfarande stabilt ut. Vi passerar en nästan uttorkat bäck, omgiven av grus. Här blommar flera exemplar av den vackra stjärnbräckan. Bäcken frÃ¥n Sjielmájiegna är uppdelad i flera fÃ¥rar ut över en grusbädd. Vi gÃ¥r pÃ¥ plan gräsbevuxen mark fram till dalgÃ¥ngens högsta punkt, vattendelaren.

Detta är början av GuohperjÃ¥hkÃ¥, här väljer vattnet frÃ¥n Vattendelarglaciären väg antingen öster eller västerut. Ett stort deltalandskap breder ut sig framför oss. NÃ¥gon kilometer västerut är toppen Guohper, där blir dalen trängre och svänger Ã¥t nordväst. Vi tvingas närmre jÃ¥hken, bitvis är vi ute i torrare delar av deltalandskapet, eftersom det är enklare. Vid ett ställe är det Ã¥tervändsgränd, med djupt vatten och kvicksandsliknande mark. Vi mÃ¥ste vända och hitta torrare väg. Efter Guohper är ett lÃ¥ngt stenigt part. Stenarna är tätt packade, ett plant stengolv. Platsen kallas JuovvabÃ¥hke "Platsen med stora stenar i mitten av dalen". Dalen öppnar sig och det mer öppna och mindre alpina Padjelanta börjar skymta. Njahke (1348) är den sista utposten. Innan Njahke är dalgÃ¥ngen Nasasvagge, en trevlig väg västerut till Padjelanta. Runt Guohperjåhkå är flera kärr, som man helst undviker. Vi hamnar Ã¥ter i en Ã¥tervändsgränd, det är för blött och djupa kanaler. Vi väljer att gÃ¥ längre bort frÃ¥n jÃ¥hken. Istället kommer det vatten uppifrÃ¥n, det börjar regna. Vid en liten bäck, inte lÃ¥ngt frÃ¥n Lulep LÃ¥vdakruvtasj är en fin gräsmatta att tälta pÃ¥. BlÃ¥grÃ¥ kyliga moln sveper fram frÃ¥n dalgÃ¥ngen i öster, upplöses, för att samlas igen vid Luvddo i väster. Vi har en snabb tvätt i bäcken. Mitt finger har Ã¥terfÃ¥tt sin normalt bleka färg. Jag har överlevt.

Dag7: 27 augusti, Lulep LÃ¥vdakruvtasj (Guohpervagge) - Njierekjavrre, 13 km

Jag ligger i mörkret och lyssnar pÃ¥ regnet som hamrar pÃ¥ tältet. Regnet fÃ¥r extra styrka av vinden, som fÃ¥r tältet att skaka när den andas. Detta pÃ¥gÃ¥r hela natten. PÃ¥ morgonen lugnar sig vinden, men regnet fortsätter envist. Molnen leker lÃ¥ngt ner pÃ¥ fjällsidorna, i väster kan vi se den suddiga konturen av Luvddo. När jag hämtar vatten till frukosten kan jag se hur vÃ¥r lilla bäck har blivit en vÃ¥ldsam fors. Jag överdriver lite men nog är den en jätte jämfört med igÃ¥r. Vi äter frukost, det regnar, vi tar en topplur, det regnar, vi läser, det regnar, vi tar en tupplur, det regnar, vi äter lunch, det regnar. Vid tvÃ¥ ger vi upp och bryter vÃ¥r regel att inte börja i regn. Vi ger oss av, det regnar. Bäcken som igÃ¥r spann som en katt, ryter idag som ett lejon. Molnen lättar för ett ögonblick för att lÃ¥ta oss se fjällsidorna en sista gÃ¥ng. Bäcken Gasska LÃ¥vdakruvtásj sprider sig i flera fÃ¥ror av vilka flera är rejält fyllda. Vi knyter ihop regnbyxorna runt stövlarna och vadar över. Vi gÃ¥r i regn utmed kanten till en vÃ¥tmark. Det är blött men lättframkomligt.

Guohperjåhkå byter namn till Låvdakjåhkå som meandrar sig fram. Vid sjön Låvdakjavrasj tar vi norrut, och söker tältplats. Molnen slickar fjällsidorna, men regnet avtar nÃ¥got. Marken är stenig, det är mycket dvärgbjörk, och inte plant nog för oss. Stenarna är hala, min vän halkar och stupar. Lyckligtvis utan skador. Vi fortsätter norrut pÃ¥ hedmark med en mÃ¥ngfald av gullbräckor. Passerar flera pluttsjöar, gÃ¥r i nÃ¥got som verkar vara en gammal flodbädd, gÃ¥r uppför en sluttning till tvÃ¥ smÃ¥ sjöar utan rinnande vatten och tältplats. Vid Skuollavalda tar vi av mot Njierekjávrre. Efter en stund kan vi se sjön, men dimma rullar in och suddar ut den, det blir tidvis lÃ¥gt i tak. Vid en bäck med en damm hittar vi en bra tältplats. Det är hög tid eftersom mörkret börjar falla. En snabb tvätt, mat, och kvällslugnet lägrar sig. Molnsjoken fortsätter rulla förbi, det knäpper lätt pÃ¥ tältduken.

Dag8: 28 augusti, Njierekjavrre - Padjelantaleden (Tsågahavrre), 12 km

Ha den äran, ha den äran, hör jag nÃ¥gon sjunga. Jag vaknar och förväntar mig frukost i sovsäcken. Tystnad, ingen där, och ingen frukost. Natten övergÃ¥r i gryning, jag ser ut över det ödsliga landskapet. Det är mulet, men kullarna kan se ner mig pÃ¥ mig. Därnere blinkar sjön Njierekjávrre mot mig. Var det de som sjöng för mig? Jag vinkar till tack, men frukosten fÃ¥r jag göra själv. Men inte än, det är tidigt sÃ¥ jag kryper ner i sovsäcken igen. Nästa gÃ¥ng jag vaknar är det dagsljus. Det är ett privilegium att ha sovmorgon pÃ¥ födelsedagen. Till slut tvingar nöden en upp. Molnen ser kyliga ut, det är Ã¥tta grader, och vindstilla. Vid elva ger vi oss av och ger oss av i riktning mot Njierekjávrre nere i dalgÃ¥ngen. Jag vet inte om man kan kalla detta en dalgÃ¥ng, det är mer likt en slätt med höjderna Njierik och Luvddo som gränser i norr och söder. I öster är Gisuris, mellan Sjpietjav och Gisuris syns Áhkkás välkända profil. Det är sent i augusti och inte mycket snö är kvar pÃ¥ topparna. Vi följer en nÃ¥stan osynlig stig, verklig eller ej, ner mot och förbi Njierekjávrre. Bäcken frÃ¥n Luvddo är bred men grund. Marken är blöt, vi passerar förbi flera smÃ¥ kärr. En kilometer väster om sjön är ett större kärr, vi gÃ¥r norr om det. Lämmlar springer fram och tillbaka, in och ut ur sina hÃ¥lor. Vi har fullt sjÃ¥ med att undvika att trampa pÃ¥ dem. En blir arg pÃ¥ oss, och skäller ut oss med visade tänder, den skrämmer oss oerhört. Sedan försvinner den ner i en hÃ¥la. Söta smÃ¥ krabater. Där vi korsar stigen, som förr var Padjelantaleden, stannar vi för lunch.

I väster kan vi nu se fjällen bortom sjöarna, sjöarna är ännu inte synliga. Moln hopar sig, vind börjar blÃ¥sa, den för med sig regndroppar. En lokal skur i rum och tid säger vi, och gÃ¥r vidare. Regndropparna blir fler och fler. Vi tar pÃ¥ regnställ, och gÃ¥r vidare i vÃ¥r lokala regnskur, som varar resten av dagen. Vi kommer fram till sluttningen ner mot Padjelantaleden. Därnere skymtar Vuojatädno och sjön Sállohávrre i regndiset. I norr börjar TsÃ¥gahávrre framträda. MÃ¥nga smÃ¥bäckar har vaknat till liv, marken är blöt, dvärgbjörkris och vide täcker marken. Vi följer en bäck nerÃ¥t med förhoppning att hitta en tältplats. Det är för mycket vide och ingen plan fläck. Plötsligt stÃ¥r vi pÃ¥ leden, stirrandes pÃ¥ fyra renar som stirrar tillbaka. Vi fortsätter en bit ner mot TsÃ¥gahávrre. men ingen tältplats. Vi tar leden fram till en bro över en bäck, där sprider vi pÃ¥ oss. PÃ¥ min sida är det blött och obekvämt. Jag ser min vän stÃ¥ pÃ¥ en höjd vid nÃ¥gra björkar och vinka, här! Det är en rätt stor plätt med fin utsikt över TsÃ¥gahávrre. Födelsedagsmiddagen bestÃ¥r av kalops och potatismos. Jag har ocksÃ¥ med mig tvÃ¥ smÃ¥ plastflaskor med konjak, Remy Martin. Vi smuttar pÃ¥ konjaken till ljudet av regnet som faller pÃ¥ tältduken. Min vän skrattar högt, han läser om don Quijotes äventyr.

Dag9: 29 augusti, Padjelantaleden (Tsågahavrre) - Padjelantaleden (Bäck från Ahkka), 16 km

Vakna! Vakna! Är du vaken! Vad är klockan? Midnatt. Vad är det? Det är ju redan imorgon vi ska med flyget! Nej nej, det är i övermorgon, du mÃ¥ste ha drömt. Vi fÃ¥r se pÃ¥ biljetterna när det är dagsljus. Regndroppar faller pÃ¥ tältet vilket det ocksÃ¥ gör när vi vaknar i dagsljus. Biljetterna säger att det är i övermogon flyget gÃ¥r. Vi har massor av tid, och kan ta det lugnt och vänta pÃ¥ att regnet ska avta. Det gör det halv elva, dÃ¥ gÃ¥r vi ner genom strimlan av fjällbjörk och en hel del vide, fram till leden. Det märks att hösten börjar komma, riset pÃ¥ marken börjar skifta färg. Áhkká är draperad i moln. Vid höjden 564, efter nÃ¥gon kilometers vandring, lämnar vi Tsågahavrre bakom oss, istället ändras vyn till Vuojatädno och sjön Guvtjávrre. PÃ¥ lÃ¥nga sträckor är det spÃ¥ngat. Efter ytterliggare nÃ¥gon kilometer passeras pÃ¥ hÃ¥ll samevistet, som är vackert beläget vid sjön. Där kan man fÃ¥ härbärge och transport över sjön. Därefter gÃ¥r man upp pÃ¥ en lÃ¥g fjällbjörkbevuxen Ã¥s, pÃ¥ ena sidan sluttar det brant ner till en bäck. Vi fortsätter över öppen mark fram till Kisurisstugan som ligger omgiven av fjällbjörk. Det är ingen här, ett tält hänger pÃ¥ farstun. Det ser ut att ha reparerats. Vi fortsätter genom en gles björkskog. I öster visar Gisuris sin mörka västra sida. Efter nÃ¥gon kilometer nÃ¥r vi broarna över Sjpietjavjåhkå och Sjnjuvtjudisjåhkå. Det är en kort brant ner till Sjpietjavjåhkåbron. Mellan broarna möts de tre nationalparkerna Sarek, Padjelanta, and Stora Sjöfallet. Tre stora informationsskyltar ger information om parkerna. När vi är halvvägs pÃ¥ Sjnjuvtjudisjåhkåbron kommer tvÃ¥ buttra herrar frÃ¥n andra hÃ¥llet. Det blir trÃ¥ngt pÃ¥ den smala bron.

Lunchen avnjuts bland björkarna invid jÃ¥hken. Här är det frodig björkskog. Vi vandrar upp för branten och kommer upp pÃ¥ en sorts terrass med vyer mot Áhkkajávrre och Vuojatädno. Sedan följer en parkliknade björkskog, här och där färgglada kärr över vilka leden är spÃ¥ngad. Döda träd pÃ¥minner om 1970 talet dÃ¥ det härjade larvangrepp. Vid en paus passerar tvÃ¥ unga raska pojkar i hög fart. Man känner sig gammal. När de tar paus passerar vi dem, vi fortsätter i hög takt för att hÃ¥lla dem bakom oss. Vi känner oss unga pÃ¥ nytt. Vi kommer vagt ihÃ¥g att det finns en fin tältplats med eldstad vid bron över bäcken frÃ¥n Sjnjuvtjudis. När vi kommer dit är det upptaget av en stor hund och dess människor. Vi säger Hej Hej. Bron verkar ny. Vid nästa bro, över bäcken frÃ¥n glaciären pÃ¥ Áhkká är vi ute ur fjällbjörkskogen, här hittar vi en fin plats. Givetvis med spÃ¥r av tidigare tältare. DalgÃ¥ngen mellan Áhkká och Sjnjuvtjudis genererar lÃ¥ga moln som upplöses innan de nÃ¥r oss. För första gÃ¥ngen, vad jag kan komma ihÃ¥g och vet, skräpar jag ner i fjällen. Jag tappar min tandborste i bäcken, den seglar snabbt iväg i sin nyvunna frihet och fösvinner. En armé av bitflugor hämnas och attackerar mig. Jag rengör tänderna med vad som Ã¥terstÃ¥r av konjaken. Jag är trött efter tävlingen med de unga pojkarna, och känner mig gammal. Du skall icke tävla.

Dag10: 30 augusti, Padjelantaleden (Bäck från Ahkka) - Änonjalme, 6 km

I Ã¥r har jag skaffat ett av dessa uppblÃ¥sbara liggunderlag. Hitills har jag sovit gott pÃ¥ det, men inte inatt. Kanske jag blÃ¥st upp det för hÃ¥rt? Jag är trött redan när vi ger oss av till leden. Vi är inte lÃ¥ngt frÃ¥n Vuojatädno, den syns inte än, men den hörs. Den lÃ¥ter mer och mer och till slut kan vi även se den. Den är alltid mäktig att se sÃ¥ här ovanfrÃ¥n. Den dominerar vyn frÃ¥n söder till norr där den slungar sig ut mot Áhkkájávrre. PÃ¥ hÃ¥ll ser bron över den ut som en tunn trÃ¥d. Ner till älven gÃ¥r leden genom björkskog, den sista biten är brant. Som vanligt är det fascinerande att se vattnet forsa fram under bron. PÃ¥ andra sidan är en mindre sidofÃ¥ra som man gÃ¥r över pÃ¥ en träbro. Stigen fortsätter genom fjällbjörkskog till Akkastugan. Det är uppför, lerigt, och stenigt. Vi brukar pausa vid ett litet kärr där vi normalt kan sitta pÃ¥ klippor som ligger ovanför vattenytan. I Ã¥r täcks klipporna med vatten.

Vid Akkastugorna gÃ¥r en ensam man mellan stugorna utan att säga "Hej" till oss. Runt stugorna har man skogat och man ser ner till sjön. FrÃ¥n stugorna är det nerför till Änonjalme, stigen är här bättre. Vi kommer fram till kaféet i Änonjalme vid lunch. Kaféet är en träbyggnade med veranda och utsikt mot bÃ¥tbryggan och sjön. Värdinnan serverar rökt röding och glödkaka, sedan kaffe med kaka för 110 SEK. Jag köper smÃ¥ väskar av renskinn som presenter. Vi fÃ¥r höra att stigen till Vuojatädno ska spÃ¥ngas. Fler vandrare anländer, bl.a. ett österrikiskt par med tre siberianhuskies. De hade planerat att gÃ¥ Padjelantaleden, men eftersom hundar inte är tillÃ¥tna i nationalparkerna var de tvungna att vända vid Kisurisstugan. De ska försöka gÃ¥ norrut istället. När bÃ¥ten närmar sig gÃ¥r vi ner till bÃ¥tbryggan. Det är ovanligt mycket vatten i den regulerade sjön, den reglerade bryggan är nästan i sitt högsta läge. Det tar 80 minuter via Vaisaluokta till Ritsem. I Ritsem sneddar vi genom skogen upp till vandrarhemmet, där receptionen har flyttat in i ett eget hus. Vi fÃ¥r vänta en stund innan det öppnar. Det verkar vara den lokala befolkningen som sköter det, mannen verkar ännu inte van vid proceduren. Vi fÃ¥r vÃ¥rt rum, en dusch och rakning sÃ¥ är vi tillbaka till det normala.

Dag11: 31 augusti, Ritsem - Hem, - km

Vid vÃ¥rt förra besök här 1996 gick bussen redan halv Ã¥tta, det har man rättat till sÃ¥ den gÃ¥r kvart i tio. Frukosten bestÃ¥r av rester frÃ¥n vandringen, blandat med lite av varje som vi köpte i receptionen igÃ¥r. I köket är en halvfull flaska med rödsprit, vi tömmer vad vi har kvar i den. Alltid nÃ¥gon som kan fÃ¥ glädje av det. Vi städar rummet, säger farväl till siberian huskies och deras människor, som sovit i deras tält. Den tre timmar lÃ¥nga bussresan till Gällivare känns seg. Bussen stannar överallt, bÃ¥tbryggan, Vakkotavare, Suorva, Stora Sjöfallet, Kebnats, vägkorsningen Gällivare - Jokkmokk. Kan inte pÃ¥minna mig att det hänt förr. Folk gÃ¥r av och pÃ¥, bussen är nästan full. Det första vi gör i Gällivare är att boka en taxi till flygplatsen. Näst viktigast är mat, vi väljer kinesrestaurangen där vi fÃ¥r trevliga bordsgrannar. Kaffe pÃ¥ maten tar vi pÃ¥ Ã…hults kafé, med en vacker ambulansförerska och lika vacker sjuksköterska som bordsgrannar. Resten av tiden ägnar vi oss Ã¥t museet i den gamla centralskolan vid torget. Museet har givetvis ett gammalt klassrum. Där är ocksÃ¥ en konsthall, men utställningen öppnar inte förrän imorgon. "DÃ¥ är vi inte här", vi fÃ¥r komma in och titta. Jag tycker om flera av konstverken av lokala konstnärer, bl.a. Lars Pirak. Jag har en tavla av honom därhemma. Dags att gÃ¥ till taxistationen.

Flygturen till Arlanda är som flygturer brukar, tråkig. Landningen är den mest intressanta delen, det kräver lite känsla att sätta ner planet mjukt. Vi har en timme på Arlanda, tråkig som alla flygplatser. Flygturen från Arlanda är som flygturer brukar, tråkig. Det är mörkt när vi passerar över Skåne på nervägen till Sturup. Ljusen från hus och gatlampor bildar ett intressant mönster. Vi landar i tid på Sturup. Nu har jag ett problem. Var ställde jag bilen? Jag har fullständigt glömt det. Jag går runt på parkeringen i tio minuter innan jag hittar den. Jag kör hem i mörkret, håller hastighetsgränsen, och är uppmärksam. Man vet aldrig när något djur passerar över vägen. Andra bryr sig inte, utan kör om i hög fart. Min katt är lyckligtvis rädd för bilar. Hon är inte hemma när jag öppnar dörren, vilket gör mig lite orolig. Varför oroar jag mig? Jag väntar på att hon ska komma hem, men ingen katt. Jag ropar på henne, men ingen katt kommer fram ur mörkret. Jag går och lägger mig, men kan inte sova. Jag ligger och lyssnar på ljudet från kattdörren. Minuterna går långsamt, så smäller det i kattdörren. Välkommen hem säger hon och går ut i köket för att äta. Sedan hoppar hon upp i sängen, spinner, rullar ihop sig i knävecken, och somnar belåtet. Även jag somnar.

© Mjörnmark, http://www.mior.se/