Genarp kyrka
Skåneleden
del 2

Genarp - Sturup
18 oktober  2001

Anslutande etapper:

Knivsåsen - Genarp
Genarp - Dörröd
Häckeberga
Holmeja - Sturup

Solen skiner, naturen har öppnat färglådan, tagit fram penseln och börjat måla höstfärgerna. Jag hastar i väg till bussen till Staffanstorp, för att där byta till bussen Genarp. Strax innan Staffanstorp har penseldraget plötsligt stannat, dimman ligger tät. Jag hoppas att höstens  inspiration ska återkomma, och tar min planerade buss till Genarp. I Genarp går jag in på konditoriet och köper en kaka till mitt medhavda kaffe. Uppe på en lyktstolpe skriker en råka ut sitt misnöje mot dimman. På parkeringen vid idrottsplatsen står en ensam bil, i övrigt är det helt tomt. Höstfärger i dimma är inte så tokigt det heller, färgerna framhävs av det diffusa ljuset. Vilket också bekräftas av omgivningarna vid bron över Höje å. Mycket vatten flyter under den lövbeströdda bron. Jag går över bron, och fortsätter på en mjuk stig genom bokskog. En stengärdsgård markerar gränsen mot skogen.

Till vänster har jag den öppna fäladen, därute dansar älvorna runt i en virvlande dans. Där stigen viker söderut in i skogen, sätter jag mig ner på en sten för att beundra dansen och avvakta slutscenen. En kopp kaffe och min kaka slinker ner under tiden. Dimman fastnar i trädgrenarna, klumpar ihop sig till en vattendroppe, som droppar ner i mitt kaffe. Ovanför mig hackar någon på trädet, än mer våldsamt låter det när någon på andra sidan fältet startar en motorsåg. Abrupt slutar älvorna sin dans, och försvinner. Kanske med planet som just lyft från Sturup, och som nu passerar högt däruppe. Jag packar ihop, när plötsligt några skott smäller. Det är jakttider, och jag önskar skogens alla väsen lycka till, medan jag vandrar vidare på stigen utmed bokskogen. 

Efter att ha passerat en granbacke,. kommer jag fram till smala gångbron över Höje å. Jag står en stund och tittar ner på det vattnet som flyter därunder på väg mot friheten i Öresund, förhoppningsvis utan att plocka upp för mycket föroreningar på vägen. Dessutom undrar jag vart leden tar vägen på andra sidan bron. Jag ser ingen stig och inga markeringar. Villrådig traskar jag runt och rör om i höstfärgerna. Till slut följer jag ån medströms, och tänka sig, gömd och begraven i kullfallna granar står en hänvisningspil. Glad i hågen följer jag pilens riktning, förbi granar och lövträd. En låda står intill stigen, jag bättrar på statistiken om antalet vandrare på leden genom sätta mitt namn på listan. Lukten av ruttnande växter fyller min näsa, lukten kommer från ett mindre kärr, trevligt utlagd i skogen.

Vägen till Häckeberga passeras, och jag hamnar framför ett viltstängsel. Det verkar nyuppfört, en stätta gör att man kan ta sig över, och hamnar därefter på en stenig och blöt stig i en risig bokskog. Solen bryter så smått genom dimman, och börjar torka upp markerna. Passerar en sumpliknande skog, för att åter ansluta till viltstängslet, som nu avgränsar till en granskog. Går över på en stätta, in i en bokskogsbevuxen backe ner till Risens naturreservat. Ett litet våtmarksområde, och oas i kulturlandskapet. Markerna betas, idag går ett antal häster intill stigen. De ignorerar mig helt, jag blir nästan förolämpad av deras ointresse. Jag strosar runt bland kärr och enebuskar. Är det inte blodrot som fortfarande blommar? Daggstänkta spindelnät håller ihop enebuskarna, som annars tycks spreta iväg lite hur som helst. På håll ser jag ett rådjur, det har redan sett mig och försvinner snabbt. En ensam björk är helt klädd med bladguld, kontrasten mot färgern runtom är slående. Trots våtmarkerna går stigen på torr mark, frånsett över ett tjugo meter brett kärr, men där har man spångat. I kärret växer kaveldun, som i kombination med gräs och andra växter i olika stadier av höst, visar att hösten är en vacker årstid. Synd att den följs av en grå och trist skånsk vinter.

Risen lämnas på en stätta, över till en gräsbevuxen liten skogsväg. Vid en öppen björkdunge passeras en annan skogsväg, och man fortsätter på en stig som också verkar användas som ridspår. Mellan några granar silar solstrålarna fram, en ljusstråle lyser upp den allt mer utspädda dimman., det ger ett trollskt intryck.Duns, Aj, Duns! Någon kastar grankottar på mig. Jag tycker mig höra ett dovt bullrande skratt. Det är säkert trollen, så jag skyndar på mina steg. På håll hör jag en bil på landsvägen bakom granarna. Även trollen har skaffat bil? Jag sätter mig på en stubbe, tar fram delar av lunchpaketet och väntar på att de vilda djuren ska dyka fram ur skogsgyttret. Plötsligt blir det helt stilla, inte ett ljud hörs. Tystnaden är dyrbar, jag njuter. Ingenting händer, lunchen är uppäten, och något besviken fortsätter jag på min stig utmed vägen. Något djur kunde väl ha visat sig.

En ljus björkskog, gyttrig ungskog, lite gran, och jag passerar en kärraktig lövskog när ett skott smäller i min närhet. Jag hejdar mig i sista stund från att slänga mig raklång i kärret, istället förflyttas jag snabbt in en lövtunnel. I andra änden finns en skogsväg med resliga bokar. Efter hundra meter på vägen,.visas man in i en mörk granskog, där stammarna strävar spikrakt uppåt. Rakare än jag någonsin slagit i en spik. Det blir ljusare när man lämnar granet för en lövskog, i vilken det på ett stort område växer ormbunkar, som har klätt sig i sin finaste bruna höstskrud. Jag går på ett lövgolv nerför en backe, sedan hit och dit på olika stigar. Jag blir yr i vandrarhatten, och vet knappt var jag är. Vid en till hälften raserar grandunge ligger en mängd grenar på och utmed stigen, skräpigt. Jag är nästan ute på vägen, när man försvinner in i ett buskage på en kladdig uppriden stig. En ny blixtvisit vid vägen, och in i en tät och mörk  ungskog. Slutligen bestämmer sig stigen för att korsa vägen.

På andra sidan går man på en skogsväg, med stora hjulsår efter tunga maskiner, det är ganska så uppkört. Närmast vägen är det lövskog, men därbakom skymtas tall och gran. Det luktar gott om virkesupplagen utmed vägen. Alldeles vid vägkanten står en ek med en krage av ormbunkar. Vid den lilla sjön innan Nötabo tar vägen slut.Förr såg man knappt sjön för alla träd som skymde den, dessutom var det inhägnat. Nu ligger staketet ner på marken, och träden är borta, så nu kan jag lätt gå den korta biten till sjön. Marken är täckt med granris, ser inte så snyggt ut, i gengäld kan man njuta av sjön. Bort till fälten vid Nötabo går man på en stig. På fälten går kor och betar, senast fanns det hästar här. En traktorväg går från gården upp till grusvägen.

På fältet intill grusvägen ligger en ensam ko och idisslar, bakom står en ensam ek. Jag förnimmer en stark äppledoft, invid vägen växer ett äppleträd. Det har tappat en stor gren, som ligger under trädet. En knotig ek vaktar ingången till där vägen omsluts av lövskog. I en svacka står skylten, Glamberga 1 km. Den pekar in en på en smalspårig grusväg. Nästan omedelbart lämnar man skogen, och kommer ut bland fälten. Vid ett hus står en mängd skrotbilar, de ser i varje fall ut som det. Framför mig breder ett böljande landskap ut sig. Över en träddunge kommer ett flygplan in för landning på Sturup.Av vägen har det nu blivit en stig, även använd av svarta sniglar, som jag i sista stund undviker att trampa på. Nu är jag snart framme vid vindskyddet Glamberga, men först ska ett kärr och en göl passeras. Vindskyddet ligger i en skogsdunge, med en sankmark med högt gräs nedanför, som är en utlöpare från gölen. Inne i vindskyddet ligger ett kilo ris. Jag tar en kombinerad lunch (utan ris) och kaffepaus, klockan är halv över lunch, och halv i kaffe. Det finns ved, men vatten ser jag inget, dock står det en pump norr om dungen. Jag är för lat för att gå dit och prova den.

Jag vandrar vidare västerut, först på en traktorväg, sedan åter en smalspårig grusväg. I söder syns flygledartornet på Sturup, även banan skymtar från ett krön. Ett plan kommer in för landning, jag kan känna luftdraget efter det. Vid ett gult hus korsas en väg, på andra sidan ligger en sorts skånelänga med en ful tillbyggnad. Dessa uterum. Längre fram ligger stuteri Björkhaga, jag kan inte låta bli att bekanta mig med hästen i hagen. Ett porträtt? Javisst. Det ligger ytterliggare några hus utmed vägen, blandat rivningsobjekt och trevliga. Här vaktar vi! skäller några fyrbenta individer. Vägen slutar, en stig tar mig förbi en grandunge, och fram till ett fält med tre hästar, som galopperar mot mig för en närmare studie. På en kulle tecknar sig träden dekorativt mot himlen.

Så kommer jag ut på grusvägen där leden fortsätter västerut mot Torup, medan anslutningsleden till Sturup går söderut. Så jag tar söderut på en smal grusväg. I en liten vattensamling står en död björkstam, en intressant komposition med speglingen i vattenytan. Uppe i luften ryttlar en fågel, den är för lång bort för att se vilken det är. En ny, men större grusväg, går ner till Sturup, en ren transportsträcka. Jag går in på Sturup, något misstänksamma blickar följer den "vildmarksklädde" vandraren på dess väg till kafeterian. Jag har precis missat bussen, och måste vänta på nästa. En polis dyker upp framför mig. Ser jag så konstig ut så jag blir arresterad  hinner jag tänka, innan han tar sin beställda pyttipanna. Min nästa tanke är en undran varför man inte serverar blodpudding. Denna delikatess som en större leverantör ska upphöra producera. På vägen hem köper jag upp butikens lager av blodpudding.

Bron över Höje å
Spången på Risen
Spikrakt
Sjön vid Nötabo
Dungen vid Glamberga
Möte med häst

Ulf Mjörnmark, 4 januari 2002