Blentarp kyrka

Skåneleden del 2 Blentarp - Dörröd 22 juni 2003

Anslutande etapper: Genarp - Dörröd - Genarp Blentarp - Sövde

Kyrkan i Blentarp gör att jag tänker på häxor. Det höga svarta tornet tycker jag liknar en häxas hatt. Jag har kört på småvägar genom Häckeberga och har ställt bilen på parkeringen till Blentarps kyrka. Det är också parkering för något som verkar vara en skola av något slag. Jag lämnar kyrkan och följer vägen genom villasamhället. Det är en stilla söndagsmorgon, "handlarn" i butiken har precis öppnat. Jag möter flera som är på väg dit, alla säger hej till en vandrare. Leden tar av på Kagebjers väg. En äldre man med två hundar stannar till för att låta hundarna hälsa på mig. De nosar en stund och drar sedan vidare. Vägen blir till en smal grusväg, som efterhand blir mer stigaktig genom en björk- och tallskog. Tallarna jämrar sig när vinden tar tag i kronorna, på sina ställen är det urksogslikt och trollskt. Jag hör entonig fågelsång av för mig okänd artist, synd att man inte är ornitolog. Fågeln är svart, mer hinner jag inte se av den.

Jag kommer fram till ett stängsel med en svängdörr, det måste vara vilthägnet vid Simontorp. Leden följer på en sandig stig stängslet, på vilket det klänger nästan utslagen kaprifol. Lupiner, smörblom, och fibbla blommar utmed stigen. På andra sidan stängslet är en ljus och ungdomlig ekskog. En rönn har lagt sig att vila. Stigen gör en kringgående rörelse in i en bokskogsslänt och en frodig bäckdalgång. Det är fridfullt och mycket fågelsång. Stigen ansluter till stängslet igen vid en damm, och här är stängslet vackert dekorerat med blommande nyponrosor. Det är bara ett tiotal meter till stigen som brant går uppför backen till ett före detta vindskydd, som brann för ett antal år sedan. En eldstad finns kvar, en björk har knäckts och lagt sig över eldstaden. I övrigt är det en del tall som växer på den sandiga marken. Utsikten är också över ett grustag. Vill man övernatta gäller det att ha tält med sig, men vattnet är enligt en skylt otjänligt. Närmsta vattenposten är vid museet i Lilla Rödde.

Jag fortsätter på stigen och stöter på två kvinnor som drar vildkaprifol(?) för att sätta i sina trädgårdar, jag tycker nog att de är vackrare där de står. Min stig lämnar av mig på en grusväg, med fält på ena sidan och tall på andra. Snart bär det in på en liten gräsbevuxen stig genom skogen. I den glesa skogen gliser ett gudomligt ljus från ett vackert gräs. Jag kommer fram till Lilla Rödde museum, ett hembygdsmuseum i en gammal gård. Öppet söndagar 13-16 står det. Det är söndag men bara halv tolv, kanske hinner jag tillbaka innan de stänger. Jag fortsätter västerut på en grusväg. En låååång svag uppförsbacke förbi hygge, gran, och lövdungar, men mest är det fält utmed vägen. Österut har jag till slut en storslagen utsikt. Otrevliga moln hotar i kanten. Gåsört, blåklint, och baldersbrå tror jag mig känna igen i kanten till havre- och betfält. Jag passerar Röddeholms gård, på raksträckan efter gården är ett gäng killar med en racermoppe, gruset sprätter när den far iväg. Vägen kröker igen, efter en hästgård växer en energiskog. Det ser rätt tråkigt ut. Man måste gå en kort sträcka på en asfaltsväg fram till avtaget till Humlarödshus fälad. Biten är rätt trevlig med en bäckdalgång som sällskap.

Jag viker av på grusvägen mot fäladen, som på en svag uppförsbacke leder mig förbi rågfält. En skata driver med en katt, som bara en skata kan. Katten är måttligt förtjust över uppmärksamheten. Fäladen är ett naturreservat med enebuskar, nypon, smörblom, och kärringtand. Leden går längs ett stängsel i den östra kanten av fäladen. En fasan och en katt passerar obekymrade min väg. Ett par är ute och botaniserar, hon mer än han, vid en blomma. När de går kan jag höra att de inte känt igen den. Jag går fram och tittar på blomman. Jag har bekanta som bor vid en väg med blommans namn, Nattviol. Därför har jag lärt mig den. Förgätmigejen kan jag också. Efter att klättrat över på en stätta går stigen i en strimla av lövskog mellan golfbanan till vänster och granskogen på andra sidan stängslet. I en grusbunke står två män och försöker förtvivlat slå sig upp på gräset. Det luktar gott av fläder. Stigen viker nittio grader vänster, fortfarande följer den golfbanan men nu genom lågvuxen skog. I en björkdunge hoppar jag på stenar över ett sankt område. Det står en stätta utan anslutande staket, men jag klättrar över den ända.och kommer in i en vacker björkskog med inslag av en. Det bär uppåt, det öppnar sig och det bjuds på en storslagen utsikt norröver.

Den fortsatta vandringen till golfklubben är trevlig genom först enebuskage och sedan en bokskog. När jag kommer ut vid golfklubben kommer en ström av människor stretandes med sina golfkärror. Här finns Romele kro, cafe och restaurant och givetvis fina gräsmattor. Leden går rakt över en gräsmatta, över parkeringen, och ut på grusvägen från golfbanan. Där får jag gå en kort sträcka, sedan visas jag av på en gräsväg som till slut omvandlas till en djungelstig. Blött och djävligt är det, och det går bara nerför. Jag inser att det funnits några markeringar på ett tag, så jag vänder. Bakom en lövridå skymtar en orange färgkladd. Man ska in i snårskogen. Bitvis är det spångat genom sörja, en kraftig bok har fallit och lagt sig rakt över stigen, det blir till att klättra över den. Humleblomster piggar upp mig med sin uppenbarelse. Jag passerar genom en hästhage, hästarna ser nyfiket på mig. Det är nog inte många vandrare som passerar här. I änden av hagen prunkar det av teveronika, klöver, smörblom, hundkex, och ängssyra. Åter är det en knagglig stig genom frodig skog, jag slår mig fram genom ett hallonsnår. Till slut är jag ute på vägen igen.

Från backen ner mot landsvägen i Dörröd är en fin utsikt. Invid vägen ligger ett rött "pepparkakshus", var är Hans och Greta? Vid landsvägen vänder jag och går tillbaka. Jag behöver en paus och slår mig ner invid en hage för att ta en kopp kaffe. Jag hör ett ljudligt bräkande och plötsligt står en flock får och tittar ut mig, men det är bara trevligt med kaffegäster. Nu hittar jag rätt vid djungelstigen. Vid utsikten norrut tar jag lunch, högt upp seglar en glada elegant. Solen visar sig, och man mår bra. Jag har lite brått för att hinna till Lilla Rödde museum. Gården brukades sist av två systrar, och mycket är som de lämnade det. Nu underhålls den av Färs hembygdsförening. För 25 kronor får jag en personlig guidning av två äldre män, som visar mig inredning, vävnader, redskap som gjorts och använts på gården. Jag avslutar med en stilla stund i trädgården.

Tallarna i skogen innan Blentarp jämrar sig fortfarande, och den entoniga fågeln är kvar.