Svedala kyrka

Skåneleden
Nord-Syd

Fru Alstadsvägen - Svedala
27 december 2006

Anslutande etapper:
Fjärdingslöv - Fru Alstadsvägen


Den kvinnliga busschauffören vinkar glatt åt mig när hon kör iväg och lämnar mig ensam vid landsvägen. En kall isande västanvind slår emot mig. Det är knappast en ny istid på gång, under denna märkligt milda vinter slås värmerekord på löpande band. Åkerlandskapet norrut bär minnen av den senaste istiden. Söderut ligger Fru Alstad med sin kyrka, slättens Notre Dam. Jag vänder blicken norrut och vandrar iväg på en lerig grusväg. Krossade betor ligger längs vägen. Nuförtiden finns bara Örtofta sockerbruk kvar, och alla betor ska transporteras dit. Boende längs vägarna klagar på trafiken. Åkrarna har förberetts, några ligger naket svarta och nyplöjda, på andra har grödorna börjat titta upp. Bland fälten ligger vattensamlingar, några som reliker från istiden i form av dödisgropar, andra är märgelgravar där man tog märgel till forna tiders jordförbättring. Landskapet sänker och höjer sig med mjuka övergångar. Från ett krön har jag söderut en behaglig utsikt över ett skånskt odlingslandskap med spridda gårdar och hus. Jag passerar en gård med hästhoppningsbana. I en dunge gör jag ett besök av en viss orsak, då plötsligt ett skott smäller av. I sista stund motstår jag instinkten att slänga mig raklång i dyn. Skränande fasaner far upp. Jag skyndar tillbaka till vägen. Framför mig är en brant skogbevuxen sluttning, Ullbergskroken. Ytterliggar en relik från den senaste istiden. Jag viker in på vägen nedanför branten, en vägskylt säger Aggarp 4.

Efter att ha stärkt mig med en smörgås kämpar jag mig mellan träden, björk och gran, upp till krönet av kroken. Där uppe är en traktorväg och åker. Det ska finnas en mölla, men jag ser ingen. Jag kanar ner till vägen igen. När jag passerar en idyllisk hussamling möts jag av kacklande höns i en hönsgård. Jag kacklar tillbaka. Hönsen tystnar och samlas i hörnet närmast mig. De undrar nog vad det där är för en konstig tupp.

Granskogen på slänten ersätts av lövskog. Söderut är det åker- och betesmarker. På höjden som begränsar vyn söderut betar hästar. Där en åker börjar lämnar vägen branten, men en stig viker av in i skogen. Jag följer stigen, kanske man kan gå genom skogen istället för att gå på vägen? Jag vet inte, jag vänder och tar vägen. Vid gården Elinedal är vägen geggig, men efter gården är det asfalterad landsväg. I en hage går två hästar fridfullt och betar, de nickar mot mig. Efter hagen möts vägen och branten igen. Tre rådjur kommer rusande över fälten söderifrån, de studsar snabbt över vägen, och in i skogen. Skott smäller. Jag går in i skogen där rådjuren försvann. En stig går utmed hästhagen. Hade jag fortsatt på stigen tidigare hade jag antagligen kommit fram här. Jag går på stigen till dess jag har gården mittemot mig. Här tar jag lunch. På vägen nedanför passerar en bil med släp. På släpet står en man med ett gevär, och en lysande röd hatt. Jag hukar mig för att göra mig osynlig, man vet aldrig. När det känns säkert lämnar jag mitt gömställe och ger mig ut på vägen igen.

Nu följer en tråkig vandring på landsväg. På håll i i diset i sydost skymtar det nerlagda tegelbruket i Minnesberg. Jag passerar hus och gårdar. Det är populärt med stadsjeepar, det är flera som kör förbi. Utanför en gård är en målning med hästar och katter, "Elinehill - ridlekis". Låter trevligt för barn. Jag blir utskälld av en hund, mänskliga invånare tittar misstänksamt på mig. Västerut är en disig vy över nejden. Ljudet från den trafikerade väg 108 förs till mig med vinden. Vänder jag på huvudet ser jag "Djurens vänner", djurhus, rastgårdar, begravningsplats och allt. Efter djurhuset och en bäckravin går en smal grusväg till höger. Någonstans här ska det växa vild naverlönn. Så här års utan blad känner jag inte igen träden, eller snarare buske/litet träd i fallet naverlönn. Det står några små träd på åkrarna. Kanske kanske. En rovfågel lyfter, och flyger mot landsvägen. Jag följer efter. Det är nybyggda hus längs vägen, förutom ett till synes övergivet hus. Det ser sorgset ut. I nordväst sticker möllan i Aggarp och Svedala kyrka upp över omgivningen.

En glada följer mig när vägen passerar genom en energiskog. Kanske den ser mig som ett byte, men snart inser den då sitt misstag och seglar vidare. I en lucka i trafiken rusar jag över 108an. Ett V-format sträck med gäss flyger västerut över Aggarps mölla. En parkering finns framför den välhållna möllan av holländaretyp, byggd omkring 1900. Vinden idag hade mjölnaren troligen varit nöjd med, men det var länge sedan möllan var aktiv. Min näsa är däremot aktiv, den rinner i vinden. Jag vandrar vidare och kommer till en offerkälla, Aggarps källa, som är överbyggd med trälock. Jag gläntar på locket och tittar ner på det mörka vattnet. Källan är känd sedan drottning Margaretas tid på 1300-talet. Kraften är antagligen slut, och den var dessutom som starkast vid midsommar. Jag avstår från att offra några mynt.

Nästa buss från Svedala går om 17 minuter. Jag ökar på takten för att hinna med den, och kommer snart in i villabebyggelse. En tomte har hängt sig utanför ett fönster. Stackarn, julen måste ha blivit för mycket för honom. När jag passerar järnvägen går bommarna ner, tur att jag hann före. Jag vill inte spendera en timme i Svedala. Vid hörnet av det öde torget, tar jag kurvan på ett ben. Det tog bara tio minuter, det var raskt marcherat. När jag går ombord på bussen ler en ung kvinna mot mig. Det värmer efter en kylig vandring.
Grusvägen

Märgelgrav

Ullbergskroken

Elinedal

Aggarp

Offerkällan