Bjällerups kyrka

Skåneleden
Nord-Syd

Genarp - Dörröd
21 april 2002

Anslutande etapper:
Blentarp - Dörröd


Jag är på väg till Grönland. Under många år har jag studerat kartan, drömt mig bort, fantiserat om möjliga vandringsvägar, och tänkt att i år ska det bli av. Men det har alltid kommit något i vägen. Idag när jag vaknade slog det mig att jag inte har något akut att göra. När dessutom morgondimman lättade och vårsolen började värma, tillagade jag två vändstekta ägg, bredde kaviar på två smörgåsar, la på äggen, och dekorerade med purjolök. En lagom matsäck för en vandring till Grönland tänkte jag. Det är nu dags att köra iväg till det tänkta baslägret i Genarp. Jag säger hej till den sovande katten, hon reagerar med att kisa med ena ögat. Jag ska vandra till Grönland upplyser jag henne om, hon reagerar med att stänga ögot och somna om. Jag följer min uppgjorda färdväg, genom staden, förbi Hasslanda flygplats, vidare till Stora Råby, och sedan på den slingrande vägen förbi Bjällerup. I Bjällerup stannar jag till, jag samlar på foton av skånska kyrkor, och Bjällerup saknas i samlingen. Bjällerup består, förutom av kyrkan, av några gårdar. Färden fortsätter därefter förbi Kyrkheddinge, och sedan på landsvägen förbi Esarp till Genarp. Jag ställer bilen på parkeringen vid idrottsplatsen.

Vädret är fint, många har liksom jag tagit tillfället att ta sig hit och njuta av den spirande våren. Några ungdomar står med sina mountain bikes, beredda att ge sig iväg på stigarna i skogen. På gräsmattan vid ruinen efter den gamla kvarnen från 1600-talet står ett litet bås. Då och dår droppar dit några personer, det är tipspromenad. Jag ger mig upp på slänten på andra sidan Höje å. Ån glittrar i solskenet, vitsipporna vänder sina vita kragar mot solen. Träden har fått sina musöron, det är en skir grönska. Jag står där en stund och beundrar prakten, sedan ger jag mig iväg på gångstigen till Häckeberga fälad. I en glänta sitter ett stort gäng scouter och har lunch. Där stigen möter fäladen står en vägvisare, Lund 24 km. Kan man vandra längs Höje å till Lund? Det måste undersökas vid ett annat tillfälle. En svag vind leker med fjolårslöven på ungbokarna, det låter som tusentals små skallror. Gångstigen följer fäladen, ekar sträcker sina grenar efter ljuset, och välver sig över stigen in på fäladen. Solen gassar från en nästan molnfri himmel. Koltrasten hälsar mig med sin sång, abrupt avbruten av en fasans galande. Stigen överger fäladen och kommer in i en nyutslagen lärkträdsdunge, solstrålarna leker i det klargröna. Swishhh!!! Mountain bike gänget far förbi. Får man verkligen cykla här, undrar jag tyst? De är redan långt borta. Vad jag vet får man inte cykla på stigarna där Skåneleden går fram. Jag ägnar mig åt att fotografera ljuset i dungen. Knappt har jag lyckats slita mig bort därifrån, innan jag stannar till igen vid ett stråk av björkar i granskogen. De står i stram givakt, i tålmodig väntan på en order. Jag skriker högt: Lediga!!  Ingen reaktion, det är nog inte jag som har befälet tänker jag. Jag gör ett nytt försök: Jag tar befälet! Lediga! Ingen reaktion, jag inser att jag inte den rätte att leda styrkorna, och lämnar dem i sin stillhet.

Där stigen lämnar skogen, och återigen ansluter till fäladen, är den sönderkörd av skogsmaskiner. Jag viker av in på vägen bort till lägerplatsen Allmänningen. Strax innan lägerplatsen går en skogsväg österut. Det är visserligen inte Skåneleden, men det är en genväg som ansluter till leden i närheten av Dörröds fälad, så jag går in på den. Vägen följer gränslinjen mellan en granskogsklädd kulle  till höger och ett vindfälle till vänster. Därute står några övergivna träd och ser ut över förödelsen. En bäck ringlar sig förvirrat fram i det öppnade landskapet. En ekorre hoppar elegant mellan grantopparna. Omgivningarna byts plötsligt ut, granskogen flyttar över vägen, och ersätts av en lövskogsprydd sänka. Det gliser av grönt därnere, en porlande bäck förhöjer stämningen, som ökar ytterliggare ett snäpp av en längs vägen fladdrande citronfjäril. Det sjunger av vårglädje om fåglarna. Vägen svänger nittio grader, och där stöter jag på leden igen. Jag följer den in på stigen mot Dörröds fälad.

En hund dyker upp med sina människor i släptåg, den viftar glatt med svansen och drar vidare. Det är lite uppförsbacke och jag svettas, hjärtat slår lite fortare. Konditionen är inte den bästa, och snart är det dags för Lundaloppet, en mil genom Lunds centrala delar. Det är en tradition sedan 1986 att springa just det loppet. Det var värst vad det är risigt av nedhuggna småträd och grenar inne i lövskogen, det ser skräpigt ut, men det ska väl gallras och återbördas till jorden. På andra sidan stigen står granen tät, fast med någon lucka. Leden gör en liten avstickare in på Dörröds fälad där den delar på sig. Just här är fäladen öppen med några spridda träd. Där stigen delar sig står en stolpe, en gång fanns det vägvisare på den, men någon har haft roligt och brutit av visarna. Man får tänka sig att det norrut är till Kullatorpet, och sydost till Dörröd. Eftersom jag ska till Grönland tar jag av till Dörröd. Fem herrar kommer över stättan från Dörrödshållet, och stannar till vid den visarlösa stolpen. Höger eller vänster är valet? Jag försvinner in i granskogen varifrån de kom, och går på en skön stig kantad av stora myrstackar, vilka än så länge inte visar någon större aktivitet. Efter att ha passerat ett krön, öppnar sig skogen mot ett kalhygge. Stigen går längs hygget, nedför backen, och in i en lövskog. På en gräsäng finns en eldstad, intill finns ett mindre våtmarksområde med vackert solbelysta gröna grästuvor i vattnet. Vitsippor pryder marken runtomkring. Stigen slutar vid ett hus med en fotbollsplan. En skylt talar om att jag kommit till Malmö frisksportklubbs lokal.

Härifrån fortsätter leden på en grusväg, men först ska jag ha lunch vid lägerplatsen Bilarp. Den ligger på backen ovanför fotbollsplanen, vackert belägen i en bokdunge, med utsikt över frisksportarna. Vatten finns att hämta i en brunn med lock på, men jag undersöker det inte närmre. Det är säkert inte drickbart utan att koka det först. Klockan visar att det är hög tid för lunch. På bänken framför eldstaden har någon lämnat godis som smält i solen, och gjort bänken något kladdig. Jag gör rent så jag får plats, och griper in på mina smörgåsar. Kvirr, kvirr, hör jag till höger om mig. En bofink står på marken, knappt synlig bland de bruna löven, och tittar bedjande på mig. Det där ser gott ut säger han. Jag fattar vinken, och delar med mig av min lunch. Vart ska du frågar bofinken när jag reser mig för att vandra vidare. Till Grönland svarar jag. Du är inte klok, men tack för lunchen. Kvirr, kvirr, och han flyger iväg. Jag ger mig iväg på grusvägen mot Dörröd. Skogen ger efterhand plats för öppna fält, men det är ändå lummigt runt vägen, vägrenen är täckt med en matta av vitsippor. Norrut kan jag nästan se bort till Grönland. Grusvägen ersätts av en asfalterad väg. En skylt varnar för höns på vägen. Oroligt ser jag mig om, inne bland buskarna ser jag några höns sprätta runt. De ser rätt fredliga ut, så jag vågar passera med stor försiktighet. Det går bra, det enda som händer är att en tupp gal på avstånd, men då har jag nästan passerat. För säkerhets skull ökar jag takten, och snart står jag på landsvägen förbi Dörröd. En liten by med några spridda hus längs vägen. Jag följer landsvägen norrut, dvs överger leden, fram till en avtagsväg till Glada Ankan. Jag har bara gått 500 m längs landsvägen, men är redan trött på den, så jag lämnar den med glädje. Grönland skymtar lockande i norr bortom fälten. En skogsklädd ås och några gårdar.

Kan du fotografera oss? Hör jag en flickröst säga. Jag tar ögonen från Grönland, och vänder mig om. Tre pigga små flickor och en glad hund sitter med en saftkorg i gräset. Intill är en avverkad energiskog, flisen ligger i en stor hög. De fyra ser se så trevliga ut, så jag tar mer än gärna en bild av dem. Jag lovar också att skicka den till dem. De fortsätter sitt saftkalas, och jag min vandring. Vid vägskälet till Grönland ligger några hus, här är det liv. Allehanda djur strövar runt, getter och höns, hund och påfågel. Efter husen börjar en namnlös bokbevuxen ås, som dess förste utforskare döper jag den till Grönlandsåsen. Beslutsamt går jag upp på krönet av åsen, en inte alltför ansträngande bestigning. Uppe på krönet stöter jag på en stig som går längs åsen, besviket konstaterar jag att jag inte är den förste här. Men stigen är skön att gå på. Ett stängsel tvingar till slut ner stigen från åsen, för att bli till en smal grusväg omgiven av granplanteringar. Vakttorn kantar vägen till höger om den, så det var nog säkrast att stigen lämnade åsen. Jag smyger mig fram, trots att tornen verkar obemannade.

Enligt kartan ska det finnas en stig västerut mot Dörröds fälad. Den ska börja där skogen till höger slutar, där fälten tar vid. Någon stig ser jag inte till, däremot ser det ut som om en stridsvagn kört rakt genom ungskogen. Kan det vara stigen? Vakttorn och stridsvagn! Det här verkar farligt, men jag fattar ett djärvt beslut och går in på stridsvagnsgatan. Efter några hundra meter kommer jag fram till ett viltstängsel, på andra sidan ligger en kal kulle. Man kan komma dit över på en stätta,  jag spanar efter tecken på en stig på andra sidan, men ser inga. På min sida är det nyplanterade lövträd. Jag funderar ett ögonblick på att vända om och gå på vägarna, men skam den som ger sig. Jag följer stängslet, det löper ju i den riktningen jag vill. Stängslet viker norrut, så gör jag. Inne bland träden till vänster skymtar jag något som liknar en stig. Mycket riktigt, på trädstammarna finns röda ploppar målade. Jag är framme vid Dörröds fälad, som här är skogbevuxen med bland annat hassel. Norra delen av fäladen hålls öppen, och dit kommer jag in på en stätta. Man tycks nyligen ha röjt mer, det ser inte riktigt klokt ut. Men det ska väl se bättre ut med tiden. Jag följer stigen uppför en sluttning ut på en enefälad. Här slår jag mig ner och tar fram mitt eftermiddagskaffe. Jag sitter och njuter av solskenet och omgivningen.

Jag reser till slut på mig, och fortsätter ut på grusvägen till turistföreningens stuga Kullatorpet. Förr var det omgivet av mörk granskog, efter stormen 1999 ser det som om något smällt en bomb här. Endast torpet står kvar. Det är söndag och därför är det öppet. Jag slår mig ner med dagens värdpar, och köper en äppelmust och en orienteringskarta över området. På köpet får jag en guidning genom torpet, som sköts ideellt. Torpet som saknar el, kan bokas av grupper för övernattning. Ett av rummet har gjorts om till sovsal, i övrigt är det möblerat med möbler av den gamla stilen. Senast torper var bebott var 1939. Jag tackar för guidningen och ger mig av på leden tillbaka till Genarp. Stigen vid husen längre fram är kladdig, hjulspår efter cyklar gör den ännu sämre. Därefter upp och ner på Järnhatten, en liten kulle med utsikt norrut. Från Järnhatten följer en mindre grusväg, kantad av grönska och blommande harsyra. Det luktar gott från ett virkesupplag. Jag är snart framme vid Häckeberga fälad, där jag tidigare idag vek av från leden. Ett soldis ligger över fäladen. Cirkeln är sluten, jag är tillbaka på parkeringen, där mountain bike cyklisterna packar ihop.

Om en utflykt till Häckeberga fälad.

I givakt

Sidbytet

Våtmarken

Vy norrut

Grönlandsåsen

Dörröds fälad