Södra Rörums kyrka

Skåneleden
Ås-Ås

Bjeveröd - Dansbanan
26 maj 2002

Anslutande etapper:
Tullskogs väg - Bjeveröd
Ekerödsrasten - Dansbanan


När man kommer körande från Hörby, och passerat Södra Rörums kyrka, går en smal väg in till vänster mot Ludvigsborg. Jag svänger in på den, och efter ytterliggare några kilometer kommer man till Bjevröds fiskedamm. Jag kör in på parkeringsplatsen och ställer bilen. Regnet hänger i luften, men man har lovat uppehåll under dagen. Det har hunnit bli lunchdags, så jag sätter mig vid ett bord invid dammen och plockar fram min matsäck. Egentligen skulle man ha fiskat lunchen. Runt dammen står flera fiskare och svingar sina fiskespö. Ingen verkar ha någon fiskelycka, det var klokt av mig att ta med matsäcken. Som om jag skulle kunna fiska. Jag tycker alldeles för synd om fisken. En gång i min barndom fick jag en gädda på mitt lilla metspö. Tyvärr, eller var det lyckligtvis, slet sig gäddan. Mitt pinniga metspö var för aborre och knappt det. Till och med masken på kroken tyckte jag synd om, så den fick mina föräldrar sätta dit. Några små barn springer runt med håv och spann. En stolt mor fotograferar storfiskarna. När jag har ätit färdigt har jag fortfarande inte sett att någon fått napp.

Söder om dammen går en stig in i granskogen. De orange ledmarkeringarna leder mig in på den. Till vänster har man Kvesarumsåns sänka, där är det fuktigt och lummigt. Granskogen slutar abrupt vid en kal kulle. Längs stigen växer teveronika, även kallad mormors glasögon. Jag kommer ihåg att vi som barn kallade något för farmors glasögon, men inte vad. Kanske samma? Stigen svänger ner i sänkan till en bro över ån. Jag tar fram kameran för en bild., då jag upptäcker att jag tappat linsskyddet. Man ska inte skräpa ner, så jag går långsamt tillbaka med blicken mot marken och letar efter det. Plötsligt står jag nos mot nos med en hund. Den blir mer förskräckt än jag. Enligt matte och hennes son som följer en bit efter, är han rädd för män med glasögon. Tydligen ser jag rätt snäll ut ändå, för den nosar snart vänligt på mig. Jag får till och med en liten vift på svansen. Till min glädje har de hittat mitt linsskydd. Jag tackar dem, och vi följs åt bort till bron. Sonen ska prova fiskelyckan i ån istället för i dammen, de har tidigare fått bra fångst i ån. Det är stilla och fridfullt. Vattnet porlar förbi under bron, den lummiga lövskogen ger en magisk inramning. Längs ån går en fiskestig, som jag tidigare gått delar av. Det är en intressant vandring längs ån.

Leden fortsätter däremot upp på en kalhuggen kulle, till vänster begränsat av en mörk vägg av granskog. På stigen strävar flitiga myror. Det springer till synes helt planlöst. Om man tittar från ovan på samma sätt på oss människor, så skulle nog intrycket vara det samma. I det fallet kanske ofta sant, myrsamhället fungerar säkert bättre. Jag gör mitt bästa för att undvika och trampa på dem, och undrar om någon kommer att sakna de stackare som ändå hamnar under mina terrorfötter. Jag ser att några myrar bär bort en del av mina oskyldiga offer. De hör nog inte eller förstår mitt förlåt. Lite bedrövad lämnar jag mitt dåd, och kommer fram till en liten väg, som vid ett kärr är förstärkt med småsten. Jag tröstar mig ögonfröjden av smörblom och skogsnäva, och min sinnestämning stiger ännu med vid synen av den vackra skogsstjärnan. Små ekplantor försöker finna sitt liv under alla storvuxna träd. På vägens mittsträng av gräs tittar skogsviolen upp på mig. Som om den säger till mig att inte ta det så allvarligt med myrslakten, livet är sådant. Jag stryker dess blomma som tack för trösten.

Fulltoftaområdet är fullt av minnen från förr, det är inte så länge sedan det fanns bebyggelse. Jag kommer till ett av resterna från den tiden, en anonym husgrund. Granskogen därefter är fantastisk. Det är sällan man ser en planterad granskog som kan kalla vacker. Denna är gles, ljuset faller in mellan granarna, och det finns därför lite grönt på marken. Många va träden är numrerade, jag hoppas att det inte betyder att de ska avverkas. Det vore synd. Där jag går på grusvägen genom skogen kan jag höra ljuvlig fågelsång. På en skylt står: "Gå Skåneleden, må bättre". Just nu kan jag inte må mycket bättre. Jag lämnar vägen och går in på en stig, det är en stenig, bitvis blöt stig, som leder genom en lövskog till Hanakällan.Förra gången jag var vid Hanakällan drack jag av vattnet, kanske det var därför min mage gjorde uppror den gången. Oannonserat rann det bara ur mig. I dag aktar jag mig för att göra om det, fast det sägs att vattnet är drickbart. Jag tar i stället en munfull ur min egen vattenflaska.

Efter Hanakällan är ett område som vad jag vet fälldes i december stormen 1999, och som håller på att ockuperas av lövsly. Leden går en omväg runtom, så jag genar bort dit leden dyker in i den kvarvarande skogen. Blodrot lyser gul på marken. Därute är det kvävande kvavt. På krönet, innan man återvänder in i granskogen kommer en uppfriskande vindpust. Det är bara ett smalt bälte av granskog, sedan går man genom en bokskog, därinne finns ett litet kärt kärr, även här växer skogsstjärnan. Efter att ha passerat en grusväg, är man inne granskogen vid Hjällen. Jag är inte speciellt intresserad av att bestiga berg, men denna kulle på cirka 150 meter över havet, ska jag upp på. I sällskap med några mygg, som plötsligt dyker upp, överger jag stigen, kryssar mellan granarna till högsta punkten. Här går berget i dagen, och sista biten är det lite brantare. Jag kämpar mig upp på toppen. Utsikten är en besvikelse, inget att prata om. Toppen är en öppen gräsbevuxen plats, omgiven av buskage och lövträd. Men så är det i en skog. En myrstack ligger där som ett toppröse. Jag börjar packa upp min kaffekorg, just då börjar det regna. Det är inget kul att sitta här i regnet, så jag packar ner igen. Typiskt, det är som i fjällen. Har man planerat en topptur, nog så är det mulet och regn.

Jag går fram till klipporna på ena sidan, och tittar ner för stupet, tar mod till mig och klättrar ner. Det är bara en meter ner, men det ger ändå en känsla av att vara bergsklättrare. Var är nu mitt regnställ? Eftersom man lovat uppehållsväder så ligger det där hemma. Jag letar i ryggsäcken och hittar ett gammal hopfällbart spretigt rött paraply. Som en nyutslagen ros vandrar jag vidare i regnet genom skogen. Med "singing in the rain" i huvudet dansar jag fram på stigen, genom lövsalar, fram till skogsvägen till dansbanan. I ett TV program nyligen tog man upp försäkringsbedrägerier i samband med bilbränder. Märkligt nog står det på dansbanans rasplats en utbrunnen bil. En illustration till programmet? Försiktigt tittar jag in i bilen, beredd på att få se ett förkolnat lik. Men bilen är lyckligtvis tom. Trädet intill har fått sin stam ordentligt svedd, men det blev ingen skogsbrand av det. Skåneleden fortsätter vidare mot Ekerödsrasten, men jag ska tillbaka till Bjevröd, och fortsätter på det vita spåret, en knagglig stig genom snårskog. Det blir bättre efter en stund när man kommer till en liten skranglig bro som leder in en bokskog. F-n, nu har jag tappat kamerans linsskydd igen. Svärande går jag tillbaka och letar. Denna gång behöver jag ingen hjälp att hitta det, där ligger det mitt på stigen.

En annan sak jag ska leta efter är ett gravröse som ska finnas någonstans längs det vita spåret här i närheten. Jag går över en grusväg, spanar in i skogen, men ser inget förrän precis innan nästa grusväg. 20 meter in till höger ser jag en skylt, det måste vara röset som är skyltat. Mycket riktigt, där ligger det. Lite insjunken, antagligen någon som plundrat graven, men ändå synlig. Om stenar kunde berätta. De har legat här länge, mossan har haft god tid på sig att klä på dem. Jag respekterar den dödes boning, även om den har flyttat, och sätter mig på en naturlig stensamling under en tät bok. Här sitter jag i skydd för regnet och njuter av eftermiddagskaffet. F-n, vad jag svär i dag, men det får man göra när man glömt hälla mjölk i kaffet. När det börjar droppa från lövverket är det dags att ge sig av. Jag väljer att följa grusvägarna. Efter en kort stund passerar jag ännu en husgrund, ett arbetartorp som brukades fram till 1908. På södra sidan om vägen ska det finnas rester av en jordkällare. Jag hittar den lätt, men jag blir dyblöt om fötterna. Regnet har upphört, men gräset är blött. Jag klafsar vidare på vägen.

Längre fram passeras Gamla Stavröd, ett före detta frälsehemman, som 1932 ödelades av blixten. Jag ser inga rester av gården, bara en större gräsbevuxen plats. En skylt varnar för explosivt arbete, men jag vare sig ser eller hör någon aktivitet, vilket gör att jag vågar gå vidare. Min cirkel börjar slutas, jag kommer åter till granskogen. En bit in bland granarna står en skylt som säger att det är en observationsyta för miljöövervakning under en längre period i en ostörd miljö. Ostörd? Kanske det, här växer i varje fall en stor björnmossematta. Björnmossa är en av de få mossor jag kan namnet på och känner igen. I stället för att gå tillbaka på leden, följer jag grusvägen till Bjevröds kvarn. Granskogen ger plats för en lummig lövskog, vägen kantas av små stengärden dekorerade med mossa, blåbärsris och blommande liljekonvaljer. På ett inhägnat hygge finns stenhögar, som kan vara rester av torp. I en vattensamling huserar svärdsliljor. Vid Bjevröds kvarn blir jag förvirrad. Det finns skyltar med Privat område, Varning för hunden, Obehöriga äga ej tillträde. Mitt i detta finns en pil som menar att här kan törstiga skåneledsvandrare hämta vatten. Vågar man det? Från dammen väller vattnet över en fördämning ner i Kvesarumsån. Det är stämningsfullt, men känns ogästvänligt med alla dessa skyltar. Slår man sig fram genom skogen ner till ån, hamnar man på fiskestigen som går längs ån. Jag går vidare på vägen, bort till några hagar med enstaka träd och betande får. När jag var här för några veckor sedan var träden i full blom, nu är de överblommade. Här möter jag åter leden, och följer den genom en av hagarna bort mot fiskedammen. Däremellan ligger vindskyddet, inbäddat bland träden mellan hagen och ängen innan dammen. Vindskyddet är upptaget av ett större sällskap, och jag frågar om jag får ta en bild. Hälften flyttar sig och vill inte vara med. När jag var här senast, dagen då träden blommade, var vindskyddet helt nerskräpat. I dag ser det välvårdat ut. Ängen innan fiskedammen är full av smörblom och hundkex. Vid dammarna är det tomt, det är bara min bil kvar. På kvällen ber meteorologen om ursäkt, regnvädret skulle ha missat Skåne.

Prolog.
En dag i juni 2004 går jag åter fiskestigen utmed Kvesarumsån. Förra gången jag gick fiskestigen var den visserligane spångad men smal, och regnet gjorde den såphal. Man har nu gjort den framkomlig även för rullstolar och barnvagnar. Bred och fin, med avsatser vid bra fiskeplatser. Man har också lagt om Skåneleden så att den strax efter vindskyddet viker ner mot ån och följer den sedan på fiskestigen, istället för som tidigare går uppe granskogen.

Bjevrödsdammen

Kvesarumsån

Granskogen

Mot toppen av Hjällen

Den lilla skrangliga bron

Gravröset

Fiskestigen (2004)