Andrarums kyrka

Skåneleden Österlen Knösagården - Alunverket 2 maj 2010

Anslutande etapper: Knösagården - Heingetorp Alunverket - Hallamölla Alunverket

Halv nio ställer jag bilen på parkeringen till Heinge strövområde. Lyften är kylig, men solen skiner och värmer snart. Går grusvägen norrut förbi fält, hagar, och en bäckdalgång. Fåglarna sjunger in våren, en fasan skrämmer slag på mig. Vitsipporna blommar i dungen innan Knösagården. Efter Knösagården är en stig genom skog. Passerar en glad bäck med blommande kabbleka, Invid stigen blommar svalörten. Stigen tar mig förbi ung björk, ung gran, lärkträd, och fram till en gräsväg. Efter hundra meter kommer jag ut på en skogsväg kantad av lärk- och granplantering. På ena sidan av vägen är planteringen inhägnad. I vägens mittsträng tittar en styvmorsviol upp på mig. En glada glider förbi och ser ner på mig. Ett gåsapar gör en överflygning och skriker ner en hälsning. Jag pekas in på en stig i en skog. Men sedan? Ser mig om, inga markeringar och ingen tydlig stig. Kanske det där är en stig? Beslutar så. Fallna träd ligger över min stig. Till höger om mig, nedanför sluttningen, är en bäck. Det är otillgängligt att ta sig ner. Jag har gått i rätt riktning, hittar ledmarkeringar. Nåja, det var ingen fara, skogsdungen är inte så stor. Är snart ute på en landsväg, som jag korsar för att gå in på en grusväg.

I söder är en fälad. Norr om vägen är en insynsskyddad dalgång, träd och buskar skymmer. En halvt murken bänk med lika murket bord har ingen utsikt över dalgången. Undrar varför den finns här, den har nog sett bättre dagar, och kanske utsikt. Skrot förfular en vägkorsning. Min väg svänger ner mot dalen, och jag får en vy över dalgången. Vägen korsar dalen, som här är öppen med en bäck som stilla tar sig fram på fältet. Vägen för mig in i en granskog. Myrstackar kantar vägen. I öster skymtar dalgången mellan trädstammarna. Passerar ett hus. Det har skogats, det ligger virkesupplag med både gran- och lövträd. Lövträdssly ligger i en stor hög för sig. Det prasslar till, ett rådjur dansar graciöst iväg. Vid en skånelänga kommer jag ut mellan fält och hagar, enstaka träd vakar över vägen. I väster syns Andrarums kyrka på en låg höjd. Vid en hage till en gård måste jag stanna. I hagen går får. Det är alltid lika trevligt att stå och bräka med dem. Fina djur. Går vidare, för att åter stanna, lönnen blommar. Korsar en landsväg,  omgiven av en vacker allé, som leder till Christinehofs slott i väster. Leden korsar vägen, en stätta klättras över in till betesmark.

Efter hagen kommer jag in i lövskog. En ledvisare ligger ner och pekar rakt ner i marken. Dit vill jag inte än. Men vart ska jag istället? Ser inga markeringar, min syn börjar bli sämre. Följer en stig österut enligt min skåneledskarta, den går  längs kanten till en sluttning i norr. Får kliva över fallna träd. Ah, ledmarkeringarna dyker upp igen. Men stigen blir sämre. Kommer till en damm, stigen är knappt en stig. Ett fallet träd tvingar in mig i ett björnbärssnår. Kasar nerför slänten mot dammen. Gäss skränar och lyfter. Kommer fram till ett stängsel som spärrar leden. Jag är framme vid Andrarum alunverk. Måste kliva över en mur och runda verket. Det är avspärrat p.g.a. rasrisk står det på en skylt. Konstigt att spärra leden på det viset. Detta är ett stycke skånsk industrihistoria. Här utvanns alun ur skiffer med start 1637 och fram till 1912. En arbetssam och till slut inte särskilt lönande procedur. Alun användes till färgning, garvning, och limning av papper, läser jag på informationsskylten. Lär också fungerat som medicin mot allt möjligt. Stenmurar och slagghögar är vad som finns kvar. En skåneledsskylt pekar till Heinge, men inte varifrån jag kom. Leden är nog omlagd.

På vägen intill parar sig två paddor. Hannen har det bra, honan bär honom på ryggen. Hm, ser mig om, men ser ingen hona som kan bära mig tillbaka till bilen. Jag får gå själv. Tar landsvägen till Andrarums kyrka. Vägen kantas av en vacker allé. Tofsvipor far omkring över fälten. Kyrkan ligger på en låg höjd, och är ovanligt nog öppen. Det ska vara dop om tio minuter. Jag får lov att gå en snabb runda i kyrkan, som stammar från 1100-talet. Finns en del med fina väggmålningar. Tänder ett ljus. Dopsällskapet anländer, jag smälter dåligt in med min vandrarmundering så jag smyger ut. Tar in på skogsvägen Bortre Ismistan. Gässen är kvar och skriker åter en hälsning.