Gödelövs kyrka

Skåneleden Nord-Syd Knivsåsen - Genarp 7 maj 2001

Anslutande etapper: Skryllerundan Veberöd - Romeleklint Häckeberga

Det är vår, och äntligen har man tid att kunna ta en utflykt i naturen.Solen skiner på mig där jag jag plockar upp kameran ur rygssäcken på busshållplatsen vid Knivsåsen. Knivsåsen är ett naturskönt område med ett gammalt stenbrott, som har blivit omgjort till en populär badsjö. Stenbrottet ligger på norra sidan av vägen, och mitt mål idag ligger söderut. Mina steg styr därför in på en smal asfalterad väg förbi några hus och hästhagar, innan den avslutas som en gång- och cykeltunnel under riksväg 11 mot Sjöbo. En något blöt stig leder genom en skogsdunge till en enefälad, som är prydd med vitsippor, backsippor och björnbärssnår. Jag står en stund och njuter av solsken och fågelsång.

Efter fäladen följer leden kanten av ett öppet fält, några påskliljor skiner ikapp med solen. Enstaka vårlökar tittar också fram, innan man svänger vänster ut på en smal grusväg. Söder om vägen är det ett riskområde, skjutbana! Där leden överger vägen för en mindre gräsbevuxen väg, ligger en hög med sten. Sten är uppenbarligen stöldbegärligt, på en skylt har någon klagat på att stenar försvinner. Gräsvägen smalnar så småningom av till en stig genom en lövskog med bristningsfärdiga knoppar. Det gör inte ont när de brister, en underbar tid på året. Granarna har inga knoppar. Efter ett backkrön öppnar det sig och man kan se bort mot byn Björnstorp. Innan byn passeras en skogsdunge.

Genom byn gick förr en järnväg, spåren ligger kvar men det är länge sedan det gick några tåg. Istället kan man hyra en cykeldressin, och trampa bort genom landskapet till Veberöd. Bil och landsväg har konkurrerat ut tåget, även leden tar vägen genom byn, förbi ett vägarbete och därefter mot Södra Ugglarp. På fälten utmed vägen börjar växtligheten spira. Bygdegården Norra Ugglarp passeras, och därefter en granplantering, som är hjälpligt dold bakom en smal ridå av lövträd. Från gårdeni Södra Ugglarp hör jag årets första gräsklippare. Vid vägkorsningen tar man vänster, till höger är vägen till Björnstorps slott, kantad av en nyplanterad alle. Efter korsningen går leden på en grusväg söderut mot Romelestugan, men jag fortsätter bortom gården där ett större stenskepp ligger. Det är ett av Skånes största, rentav näst största efter Kåseberga. Här är det ingen turistström, och inga kontroversiella tolkningar. En grav.

Jag överger skeppet, och tar vägen mot Romelestugan. Det lyser vitt inne i snårskogen, när vägen gjort en vänstersväng skymtar Ugglarpssjön. I vassen ute på en liten ö ligger en svan och ruvar, oberörd av den utskällning två hundar består mig med. Här vaktar vi, säger de. I hönsgården längre bort stämmer man glatt in i konserten. Det låter inte vackert, så jag ger bara en kort applåd och skyndar vidare uppför en backe, och in på en stig omgiven av öppet fält och skog. Det skimrar av grönt bland träden, på marken är det vitt. Stigen slutar vid vägen upp till Romelestugan. En vägbom hindrar trafik upp till stugan, istället får man ställa bilen och vandra den sista biten uppför  backen.

Vid Romelestugan kan man hyra för natten eller ta en fika. Fast öppet tiderna är väldigt begränsade, endast söndagar. Jag hade för mig ett det fanns ett vandrarhem, men det verkar inte vara fallet längre. Altanen med utsikt över slätten norröver är bara till för betalande gäster, och lydigt drar jag mig istället bort till ett bord bland enarna på toppen av kullen. I sällskap med humlor och till fågelsång äter jag min dellunch 1. Det är lugnt och stilla. En bit bort ligger rastplatsen, med utsikt över ett kalhygge. Hela sluttningen är helt kal, det ser inte klokt ut. En vägvisare säger mig att det är en mil kvar till Genarp. Stigen slingrar sig mellan stubbarna, utför sluttningen till skogsvägen därnere. Där vägen svänger höger, tar leden vänster in på en stig. Även här har granskogen rasat.

Efter att ha klättrat in i hagmarker får man en vidsträckt utsikt västerut, fast jag tycker att raden med björkar som avgränsar hagen i öster är mer värd att beundra. Jag kommer ihåg den från tidigare besök, och att jag även då varit fascinerad av den. Bortom björkarna fortsätter stigen genom en lärkträdsskog, varefter man istället får en utsikt österut. Jag kravlar mig över en hoprasad stätta, och kommer ut på ett fält. Dessa hundar, nu skäller de igen. Invid fältet ligger några hus, musik skvalar därifrån. Två flickor målar på ett staket, de säger något till hundarna som tystnar. Musiken fortsätter till deras arbete. Jag är varm, och får lust att ta ett dopp i swimmingpoolen. Tyvärr är där inget vatten, så det får va med ett bad. I en buske sitter en fågel, med grå gässa, brun rygg och bringa, och ett svart band över ögonen. Törnskata gissar jag på, är det inte en rätt tidig återkomst från vinterkvarteret i Afrika frågar jag? Den flyr innan jag hinner få igång kameran.

Framför mig är nu backen upp till Romeleklint, hela 175 meter över havet. Svettigt och kvavt, och stigen går brant uppför på den sten- och rotknaggliga backen. Jag är omgärdad av granskog till höger och till vänster en stengärdesgård med lövskog därbakom. Paret som jag möter har det lättare i sin nedförsbacke. På krönet är ett kalhygge, fult med god utsikt. En hackspett trummar på, och en kvinna samlar ris på hygget. Nu är det jag som har nedförsbacke, genom en halvt fälld granskog. Jag känner en svag violdoft. Fåglarna kvittrar, och vid stigen växer mycket riktigt violer.  En frisk vind sveper fram där jag går på en mjuk stig  längs en granplantage. I gräset växer hästhov. Efter en kort sträck parallelt med en skogsväg, och genom en skogsdunge, kommer jag fram till en vägkorsning. Leden följer vägen till vänster fram till en vacker hage med en göl och vitsippor, där jag leds in på en stig. Ytterliggare en grusväg passeras, passerad blir jag av en lantbrevbärarbil. En häst tittar nyfiket fram bakom ett träd.

Så skönt, jag kommer in i en nyutslagen bokskog. Här tar jag min dellunch 2, och spanar efter djur. Men det syns inga, den enda djurliv som märks är fågelsången, så jag fortsätter vandringen genom bokskogen fram till vägen till Kullatorpet. När jag dyker ut på vägen susar en stor timmerbil förbi, även en bofinkhona susar förbi. Vägen dyker in i en mörk granskog, som har försvunnit vid Kullatorpet. Torpet var förr helt inbäddat i mörk granskog, nu är den borta. Mörkt är det ändå, tjocka moln har lagt sig mot himlen. En något kuslig stämning fladdrar tillsammans med en flaxande spillkråka förbi över gårdsplanen. Torpet är öppet söndagar, och övernattning är möjlig vid helger, upplyser en lapp om. Torpet, som ägs av turistföreningen, är 150 år gammalt och saknar bekvämligheter. Medan jag avnjuter en kopp medhavt kaffe, tittar två äldre damer förbi. Jag går vidare på vägen, torpet försvinner sakta bakom krönet, och rundar husen vid vägs ände på en gyttjig stig. Jag är nu i Häckeberga naturreservat. Stigen slingra sig upp på Järnhatten, med en antydan till utsikt. Vad jag kommer ihåg så är det mer fritt idag än tidigare.

Sedan bär det nerför till en tvåhjulsväg, förbi inhägnade tall- och granplanteringar. Ett trummande hörs från en äldre hög tall. Spillkråkan igen? Det är vikitigt med gamla träd för våra medresenärer på denna planet genom tid och rum. Till vänster har jag en dalgång, vid vägkanten blommar harsyra. Jag tar ett blad som jag tuggar på medan jag går vidare. En ekorre springer över vägen alldeles framför mig, och far upp i ett träd. Där sitter den någon meter upp och stirrar på mig. Även bakom rastplatsen Allmänningen har granet åkt bort. Jag tar en kort paus tillsammans med en bofink, och tittar ut över fäladen framför vindskyddet. Leden fortsätter längs fäladen, genom stråk av gran, tall och björk. Det gliser grönt om björkarna. Ekar välver sina grenar över stigen, letandes efter ljuset ute i fäladen. Sista biten fram till Höje å är genom bokskog. Jag ägnar mig en stund åt att studera ruinerna av Häckeberga kvarn, nämnd i en tysk skrift redan 1624.

Det är lätt att hitta till busshållplatsen i Genarp, det finns ledmarkeringar ända fram där den ligger mitt i byn. Jag hinner precis med bussen 15.45. Före mig är en vacker kvinna. Jag snubblar in i bussen. Så kan det går när man tittar på annat, säger chauffören.