Asks kyrka

Skåneleden Ås-Ås Jällabär - Natthall 20 april 2008

Anslutande etapper: Röstånga - Jällabjär S. Hultarp - Natthall

Strax innan Röstånga ligger Asks kyrka, i solskenet är den bländande vit. I Röstånga svänger jag av mot Billinge, strax därefter går en smal grusväg in till vänster. Efter någon kilometers körning är en skylt som pekar in till en parkering vid Jällabjärs naturreservat. På parkeringen står redan flera bilar. Jag parkerar bilen och går bort till vindskyddet som ligger inhägnad mot betesdjur på de omgivande hagmarkerna. Inga andra djur än en flock ungdomar med ledare från Friluftsfrämjandet syns till. De har sina tält i hagen intill, och använder vindskyddet som frukostplats.

Det är vackra hagmarker med enar och en gles skog. Jag följer stigen upp till toppen av Jällabjär. Det är en behagligt vandring genom en skön skog, förbi ett kärr, och över en frodig betesmark. Som vanligt måste jag stanna och njuta av utsikten västerut från betesmaken. Jällabjär var för många miljoner år sedan en aktiv vulkan, idag är det en beskedlig kulle. På toppen är det en lövskog som är vårsmyckad med vitsippor. I en öppning, som verkar nyröjd, har man en utsikt norrut som tar ögat långt bort. På marken är några stockar att sitta på. Att detta varit en vulkan kan jag se strax efter toppen. Till vänster om stigen syns halvmeterhöga sexkantiga basaltpelare. Jag rutschar nerför den lövbeströdda stigen.

Jag saktar in när stigen planar ut, går genom ett lågt stengärde, och in mellan en risig lövskog och en granskog. Vid ett torp viker leden in bland granarna. Granstråket är bara femtio meter brett, därefter tar leden av på en stig med granstråket på ena sidan och en risig lövskog på andra. En talgoxe pratar på, granen slutar, det går nerför utmed ett stengärde. Stigen lämnar stengärdet och tar söderut. Det är mycket ris på marken, stigen tangerar en grandunge, och jag står vid ett kärr. Det är rejält med vatten i det, lyckligtvis är det spångat. Jag balanserar mig över, efter spången är det en skarp högersväng in genom en tät mörk granskog. Stigen blir vattensjuk när den går genom en ung snårig lövskog. Jag börjar bli lite fundersam om var jag är. Min karta säger att leden inte skulle ha svängt efter spången över kärret. Nåja, bäst att lyda markeringarna, det är nya ledmarkeringar på träden. Jag kommer fram till en granskog, in i den, över en nyhuggen gata. Undrar vad som ska dras här? In i granskogen igen. En smal planka ligger som bro över en smal bäck. Den mossbelupna stigen svänger fram och tillbaka mellan träden. Trots en del sten är stigen mjuk och skön att gå på. Stigen mynnar ut på en knölig tvåhjulsliknande skogsväg med färska traktorspår. Det ljusnar, jag blir stående på en grusväg och undrar var jag är?

Jag kastar ett öga på kartan. Det måste vara grusvägen från Röstånga, vägen jag körde in på i morse. Jag tar vänster mot Anderstorp. Vägen tar mig mellan lövskog och fält. En stor sten står uppställd vid en sorts parkeringsficka. Det är en minnessten över slaget i Anderstorp 17 oktober 1677. Striderna stod mellan svenska trupper och snapphanar. Över femtio svenskar stupade och byn Anderstorp brändes. Hemska tider. Stenen restes 2005. Grusvägen slutar vid landsvägen genom Anderstorp. Lärkan sjunger, kalvar bligar på mig, en grå katt stryker förbi. Anderstorp består av några hus och gårdar. Mellan gårdarna är en vägvisare: Eneskogen.

Det är en smal grusväg, "parkering 800 meter" står det på en skylt. Jag passerar en öppen väggrind. Fyra vråkar cirklar runt högt uppe. Höger om vägen är det granskog, till vänster har jag en enefälad. Enefäladen byts ut mot ett fält, bortom fältet är en lövskog, mot fältet är ett vacker stengärde. Vägen ormar sig fram. Granskogen lämnar plats för en eneskog. När jag kommer fram till parkeringen, som är i hörnet av en hage, inser jag att jag missat ledens avtag in i eneskogen. Jag går tillbaka och hittar den knappt synliga stigen in bland enarna. Stigen passerar genom en bokdunge med några gamla och tröttar bokar. De ser värre däran ut än de gjorde för tio år sedan. Stigen går åter in bland de rakryggiga enarna. Även de ser tröttare ut än för tio år sedan. På håll hör jag röster. Stigen är blöt där den går genom en blandlövskog. Två vandrare kryssar mellan torrare partier. Stigen går över vägen och in på en gräsväg. Det är en spännande eneskog, en fin plats för en fikapaus. På vägen passerar ett stort gäng, jag tycker jag känner igen frilufsarna från vindskyddet.

Eneskogen slutar vid ett stengärde som är gränsen mellan ett fält och en hage, som leden passerar genom utmed gärdet. Leden fortsätter därefter på en markväg genom en grandunge, och ut mellan ett fält och en risig lövskog där det prunkar med vitsippor. Strax innan en gård går leden till höger in på en sönderkörd grusmarkskogsväg. Vitsipporna tröstar inne i skogen, där man nyligen fällt granar bland lövträden. En bil står parkerad vid spetsen av ett fält. Efter att ha passerat en kulle med en fin enefälad, tar jag mig över en stätta till en hage. En fantastisk plats möter mig. En stig går in i en vacker bokskog, stora stenblock vaktar ingången. På toppen av ett av dem sitter ett ungt par. De övar bouldering och här finns en del kluriga passager. De undrar om jag vill prova på. Jag som knappt kunde ta mig över stättan!? Nej tack.

Stigen går ner och upp genom skogen. Jag får en vildmarkskänsla när en trumpet hörs uppifrån. Två tranor stiger uppåt och tar norrut. Jag stannar upp och följer dem med kikaren. Vid mitt förra möte med tranor på detta sätt, det var i Skrylle utanför Lund för tre år sedan, gick en muskel av när jag började gå igen. Skadan hindrade mig från att fjällvandra på två år. Försiktigt börjar jag gå, det höll! Kor råmar. Kvart i ett är jag uppe på Natthall för lunch. Lite sur blir jag när jag ser att någon gjort upp eld på klipporna. Ser fult ut. Någon har ristat "SL 1/7 1945" (eller 1948) på klipporna. Undrar vem/varför? Idag hade det varit klotter att göra så, nu är det gammalt och kan ses som ett intressant fornminne. Ett par kommer vandrande från Djupadal, de är här för att se på tranorna. Jag upplyser dem att jag såg dem flyga iväg. Efter att ätit och sett färdigt går jag tillbaka mot Jällabjär.

Flickan håller på att klättra uppför stenen, det ser spänstigt ut. Vid utsikten på Jällabjär tar jag kaffepaus. Paret från Natthall kommer gående. De har fuskat och kört runtom. Allarpsbjär ska vara fint nu säger de. På vägen hem kör jag dit, via Anderstorp. Det är en hel del i blom, men ännu inte ramslöken som växer rikligt här. Jag går till västsidan av höjden. Där är en rejält stenig brant som jag kämpar mig uppför i jakt på basaltpelare. Även Allarpsbjär är en åldrad vulkan.

Fler bilder från Jällabjär finns på min sida:
Skånebilder - Jällabjär
Bild på minnesstenen över slaget i Anderstorp finns på min sida:
Skånebilder - Fornminnen - Anderstorp
Bilder från Allarpsbjär finns på min sida:
Skånebilder - Allarpsbjär