Simrishamns kyrka.

Skåneleden
Österlen

Simrishamn - Brantevik
9 september 2004

Anslutande etapper:
Skillinge - Brantevik
Simrishamn - Vik


Busstationen är åter vid stationsbyggnaden i Simrishamn. Den har vid mina senast besök funnits på olika platser. Vägen ner till havet är sig lik. Havet ser man inte så mycket av, hamn- och industribyggnader skymmer utsikten. Vid korsningen med Hamnvägen tar jag höger för att följa leden till Brantevik. Det är en död och tråkig väg förbi industrier. Det enda livet jag ser är en ensam joggare. Jag lämnar snart industrierna bakom mig, havet dyker upp till vänster, och i en hage till höger ligger kor och idisslar. Jag går på en cykelstig utmed vägen, mellan mig och havet är ett område som kallas Skansen. Därinne betar kor bland fornminnen. Jag missar att man kan komma in och gå i hagen. Vid Simrislund passar jag därför på att gå in och gå en kort runda. Det finns hel del klipphällar, de är kanske på dem som fornminnena finns, men jag ser inget speciellt.

Jag återvänder och fortsätter genom Simrislund. Vid Simrislund fanns förr en ekskog, den kalhöggs för att bli till fartyg. Byn har en trevlig men livlös bygata, med havet brusande i öster. En ung tjej på cykel hälsar till min förvåning rart på mig. Det blir åter en cykelstig. Jag kommer fram till en rastplats. På andra sidan vägen är ett stenbrott där det ska finnas en berghäll med hällristningar. Jag har fått för mig att den finns en bit in, så jag trotsar förbudskyltarna och går in. En man kommer ut ur ett skjul, jag frågar honom försynt var hällen finns. Han skrattar åt mig och pekar, Där! Mitt för näsan där jag gick in, dessutom är där en skylt "Yxornas häll". Generad lommar jag tillbaka.

På hällen finns flera tydliga ristningar, yxor, båtar, skålgropar, en man med yxa och med ett praktstånd. Dåtidens pornografi? Det finns också en ristning av yngre datum "1877 CF", ett älskande par? Tillsammans med alla dessa fantastiska konstverk sitter jag en stund och ser ut över havet. Där Simrislund slutar går leden ner på en vägen, svänger förbi några hus, och över en stätta till en hage utmed havet. Mitt i står en litet hus, kanske en fiskebod. Stranden är grovkornig grus, med en del större stenar. Några ensamma träd står vid stranden. Jag går genom hagen och kommer fram till ett stängsel. Tillsammans med tre kor läser jag på en skylt att jag kommit fram till naturreservatet Simris strandängar, med extremrikkärr, sandstenshällar med böljemärken. Det låter intressant. På reservatsgränsen är en stenhäll vid havskanten. När jag närmar mig lyfter ett tiotal måsar, som flyger ut och lägger sig på havet. Klipporna är fulla med träck. Reservatet är en smal remsa mellan havet och vägen mellan Simrishamn och Brantevik. Vid vägen ser jag en parkeringsskylt, så man kan ta bilen hit.

Jag går på måfå över de frodiga ängarna, på det fuktigaste stället hittar jag en spång. En gulsporre trotsar den antågande hösten. Ett hundratal havsfåglar lyfter och flyttar sig hundra meter ut till havs. Jag har kommit fram till sandstensböljorna, det ser precis ut som de småvågar man kan se i sanden vid strandkanten av en sandstrand. Fascinerande. Hällen är täckt med fågelbajs. Jag sätter mig på en sten som är någorlunda normal, och tar fram lunchen. Jag känner mig iakttagen och ser mig om, en ko på ängen och ett människohuvud bakom ett buskage tittar på mig. Huvudet försvinner snabbt. Kon står ogenerad kvar och glor på mig. Till slut sliter jag mig från böljorna och går bort till platsen där ett huvud tittat fram mellan buskarna. Bakom buskarna är en cykelbana, huvudet hade nog bara cyklat förbi.

Cykelbanor är tråkiga att gå på, istället söker jag mig ner till kustlinjen. Där är det besvärlig benknäckarterräng, med stora stenar och gropar. Det blir till att gå på cykelbanan i alla fall. Det är inte så långt till Brantevik, dit cykelbanan går genom en skog. Stranden blir till sandstrand, skönt att kunna lämna cykelbanan. En mur av vresros  skymmer husen som ligger på rad på andra sidan av cykelbanan. Stranden ligger öde, det är bara jag och havet. Fotspår i sanden påminner om annat liv. Vågorna rullar rogivande in. Lää...äänge ligger jag i solskenet och njuter. Verkligheten gör sig påmind, en trut flyger förbi i riktning mot hamnen. Ett tecken på att fortsätta.

På en gräsmatta mot havet sitter fyra personer på solstolar och ser ut bort mot horisonten En katt smyger mot dem. Inne i byn känner jag igen ett hus, "Lapphörnan". En bod som säljer allt möjligt, förr kunde man övernatta där. Jag och min flickvän för många år sedan gjorde det, hon fick en loppa så vi döpte om det till "Lopphörnan". Det är så länge sedan så det är preskiberat. I byn finns också en välkänd bykrog, som tyvärr håller stängt på eftermiddagen. Jag går upp i byn och tittar på vandrarhemmet öppnat 1999. Ser fint ut. I hamnen ligger ett segelfartyg, "Hoppet", som seglar i turisttrafik utmed kusten. Skeppet byggdes enligt äldre modell av entusiaster. Brantevik var under en period en sjöfartsmetropol, det finns ett sjöfartsmuseum i byn som är stängt för säsongen. En fiskare sysslar med sin båt, jag frågar om det går att köpa fisk: Ingen fisk, turistsäsongen är slut. En bod visar sig vara en fiskrestaurang, givetvis stängd för säsongen. Det är en stund till bussen, så jag går till Hamngården för en kaffe: "KONFERENS PÅGÅR. STÖR EJ!".  Den eftersläntrande turisten har inget att hämta, han tar bussen hem.

Simrislund.

Stranden.

Strandängar.

Böljor.

Från söder.

Strand i Brantevik.

Brantevik.