Röddinge kyrka

Skåneleden
Österlen

Fyledalen - Vanstad
15 april 2004

Anslutande etapper:
Väg 13 - Fyledalen
Vanstad - Heingetorp


Var är vi nu? Sjöbo. Var är vi nu? Röddinge. Bussen är full med skolbarn, och läraren försöker  lära dem ortnamnen vi passerar. I Röddinge går jag av. Röddinge är en liten by på kanten till Fyledalen. Högst upp vakar den romanska kyrkan från 1100-talet över sina bybor. Rök och damm, bygatan vårstädas från grus efter vintern av väsnande maskin. I utkanten av byn går en smal grusväg ner till dalen. Inne i lövskogen till höger om vägen gallras det för fullt. Vägen, som är belagd med småsten, svänger och följer den öppna och flacka dalbottnen.  Invid vägen rinner en glad bäck. Vägen förvandlas till att vara en stig. Två rådjur studsar elegant fram mellan träden och försvinner uppför slänten. Svalört och vitsippor blommar, fåglarna har fått vårkänslor. I denna del är Fyledalen bred och dominerad av betesmarker. Jag tar en paus ute i gräset tillsammans med solstrålar, violer, och svalört. På håll hälsar en fasan.

Jag tackar för mig, och fortsätter genom en mörk grandunge. Mycket kvitter hörs från skogen. Stigen blir bredare, nästan som en väg. Vid en knotig bok kommer liljekonvaljer upp. Stigen avviker från dalen och går nu helt genom skog. Två kråkor i en glänta tävlar om att skrika okvädingsord till mig. I en björkdunge har man gallrat och lagt ut alla träden över stigen, det liknar mest en hinderbana. När jag klarat av hinderbanan stöter jag på grusvägen från Röddinge som efter ett tag passerar förbi ett kvartsverk.  Jag går fram till kanten av  kvartsbrottet. Sanden är kritvit, längst ner är en mörkblå vattensamling. Som ett smycke på vit hud. Efter ytterliggare  några hundra meter är jag framme vid vägen som går upp ur dalen, och här är jag också på Skåneleden mot mitt mål Vanstad.

En gammal pil blickar ut över den platta norra deln av Fyledalen. Vägen slingrar sig uppför dalsidan, invid vägen finns en källa, "Vitabäckskällan", som jag inte hört talas om den tidigare, men det borde finnas någon historia om den? Halvvägs upp ur dalen går en smal väg upp till Vitabäcks vindskydd, som ligger inbäddad i den ännu inte utslagna lövskogen. Jag går upp i backen mittemot vindskyddet och sätter mig på en stubbe och äter min lunch. En citronfjäril vinglar runt, och duvor kuttrar förälskat. När jag ätit färdigt går jag ner till landsvägen igen, snart lämnar skogen över till ett åkerlandskap. En lärka hälsar mig välkommen. Vägen slutar vid riskväg 11, där det finns en busshållplats. Hästhovar skiner som små solar i vägkanten. En långtradare, med betoning på lång, far förbi i hög fart. Suget efter den får mig nästan att slungas omkull, håll i hatten! Visst är det hemskt att gå på stora vägen, även korta sträckor som denna. Jag drar en suck av lättnad när jag går ner på grusvägen vid Floen.

Ovanför fälten dansar två glador med varandra. Min passage av en gård uppmärksammas ljudligt av en hund. Efter gården är en lövskog, gladorna lämnar scenen och seglar iväg över trädtopparna. Vägen går vidare genom en granskog, där det är svalt och skönt. Ljuv fågelsång sipprar fram mellan trädstammarna. Synd att jag inget kan om fågelsång. Men lärkan kan jag. Där skogen tar slut och åkrarna tar vid, möts jag av lärkornas kör. Den följer mig när jag går förbi Ivarstorp, den tar en sista  drill till farväl när jag viker av  till vänster och går in på en mindre grusväg.

Jag är omgiven av åker- och betesmarker. Väger kröker vid ett litet men charmigt hus, ett stråk av bokar skjuter bort från huset. På åkrarna är det våraktiviteter. Utmed vägen löper ett stengärde, gräset vid vägkanten mot stengärdet är nyligen avbränt. Längre bort ser jag bonden lämna sin traktor och sätter fyr på ett nytt ställe. Efter elden passerar vägen en mindre våtmark och förbi ett hus vid en korsning. Framför mig slingrar sig vägen långt i fjärran, förbi hagar och åkrar. Vid nästa korsning ligger hus som verkar obebodda, de ser lite förfallna ut. Från en gård kommer en kvinna körande med hästsläp, hon vinkar glatt till mig. Frånsett växtligheten vid gården är det ett öppet landskap. I öster skymtar kyrktornet i Vanstad. En ensam tofsvipa spatserar på det nyharvade fältet. Vid Vanstadtorp går man några tiotal meter på landsvägen mot Vanstad, för att sedan gå in på en smal grusväg.

Grusvägen övergår till att bli en stig, som går upp på en skogsbevuxen ås. Nere till höger är en tjärn, därbortom syns Vanstad. Än så länge skyms inte utsikten västerut över åkrarna av trädens löv.  Efter att klättrat över ett stängsel på en stätta står jag på en öppen plats med en stor rest sten. Den är utmärkt att ha som ryggstöd för en kopp kaffe. Det är nog detta som är Broås stenen, eller Broås käring som den också kallas. Runtom finns många exemplar av koblädda vulgaris., nedanför slänten är en hage med hästar. Jag lämnar min soliga men något vindpinade plats, klättrar över ytterliggare en stätta och kommer ner vid ett uthus till en gård och en smal grusväg som går fram till landsvägen mellan Tolånga och Vanstad. På åkrarna sprutas det något, en katt flyr in till det rosa huset som ligger vid korsningen.

Jag lämnar nu leden och följer vägen in till Vanstad och busshållplatsen som finns vid kyrkan mitt i byn. Det är stund till dess bussen kommer, under tiden försöker jag hitta flädern där enligt sägnen snapphanar ska ligga begravda. Hittar ingen, istället går jag och hälsar på hos fåren i hagen i utkanten av byn. Mittemot kyrkan är "Folkskolan"- idag är det troligen en förskola, det verkar så på aktiviteterna. Bussen kommer, den är nästan helt full med skolelever. De droppar av efter hand som bussen närmar sig Sjöbo.

Fyledalen, norrut

Vägen upp

Floen

Ivarstorp

Vårbruk

Österut

Vilostenen