Barkåkra kyrka

Skåneleden
Kust till kust

Skepparkroken - Vejbystrand
20 juli 2007

Anslutande etapper:
Ängelholm - Skepparkroken
Förslöv - Vejbystrand


Tåget är fullt, men jag lyckas få en plats bredvid en äldre man med skepparmössa. En riktigt "krutgubbe", han cyklar långa sträckor bl.a. Ringsjön runt. Men idag ska han till Torekov för att äta. Jag ska med bussen till Barkåkra så vi skiljs i Ängelholm. I god tid innan hållplatsen vid Barkåkra kyrka trycker jag på stoppknappen. "HALLO, jag ska av här!!" ropar jag när chauffören glatt kör förbi hållplatsen. "Oh, förlåt!" ropar hon tillbaka och stannar några hundra meter efter hållplatsen. "Jag kan vända" erbjuder hon, men jag är här för att vandra så de extra hundra meterna spelar ingen roll.

Barkåkra kyrka är en vägkyrka och ska därför vara öppen. När jag kommer fram håller vaktmästaren på att stänga kyrkan, eftersom det ska vara begravning senare idag. Han är vänlig och låter mig ändå komma in. Kistan med den döde och alla blommor är på plats. "Ursäkta att jag stör" säger jag till den avlidne och tänder ett ljus. Många kustnära kyrkor har en modell av ett skepp hängandes, här har man i stället en modell av flygplanet Draken. Det är till minne av flygflottiljen F10 som fanns här, men av olika skäl flyttades till Kallinge i Blekinge. På en vägg hänger en tavla med namnen på de som omkom när ett passagerarplan kraschade 1964. Jag säger tack till vaktmästaren och farväl till den döde och går på landsvägen ner till Skepparkroken.

Trots att det är en varm och solig förmiddag är stranden i Skepparkroken nästan folktom. I byn finns många fina äldre hus, de verkar trevliga och välbehållna. Jag går på vägen förbi piren, i slutet av byn ligger nybyggda villor, de blir kanske gamla och idylliska de också någon gång. Här slutar allmän väg och blir till grusväg. I sydväst skymtar Kullaberg, en svalkande vind drar in från havet. Den steniga stranden kantas av nyponbuskage, åkervindan vindar sig i buskagen. En öppen plats avbryter bebyggelsen. På en kort sträcka är det åter asfaltväg, som bjuder på en avstickare in bland hus och trädgårdar. Leden fortsätter sedan längs kustlinjen på ett cykelstråk.

En pir går ut i havet, barn dyker oförskräckt från den. Jag hör ett gläfs bakom mig, en man med en hund i cykelkorgen cyklar förbi. Hund som ringklocka! Det är välansade trädgårdar, nästan pedantiskt ansade. Villorna slutar vid en tallskog. Där stigen går in i skogen är en pir, på piren är ett par som vänjer sitt spädbarn vid havsvatten. Barnet är tyst så det verkar redan vara van. Ovanför piren är ett rastbord där jag slår mig ner och äter lunch. Ett stort danskt cykelsällskap trampar energiskt uppför backen som går in i skogen. Jag fortsätter på leden som följer kusten. Det är inte bara tall utan även ung ek. Jag kommer ut på en sandig öppen plats med vresros, ett fuktigt parti med vass, och ängar. Det finns också en någorlunda badplats. Vandrarhemmet Magnarps strand är en trevlig villa med trädgård. Vid en småbåtshamn är Cá o Mat, där jag köper en glass. Det är fullt med folk på bänkarna och gräsmattorna.

Bakom matstället är en hästhage. Hästarna ligger och slöar, de lyfter lojt på huvudena när jag passerar förbi dem på min väg genom hagen. Efter hagen kommer jag ut på stora vägen, som går uppför en backe genom villabebyggelse. Jag gör en avstickar in på en sidogata för att hitta Varehög, en bronsåldersgravhög. Den är svår att hitta, men en av grönska väl dold visare leder mig till slut in på rätt gata. I dess ände är en lekplats. En upplysningsskylt beskriver högen, men vad som är högen är svårt att säga. Högt gräs och träd döljer mycket. En stig går upp på toppen av kullen som är trädbevuxen, och därinne är det en del sten. Jag går tillbaka till landsvägen. Stranden är oländig med mycket sten och buskage, så det blir till att gå på vägen.

En kvinna stannar sin bil. "David" ropar hon glatt och rusar mot mig. Hon tvärstannar med ett "Ursäkta jag såg fel" och återvänder till bilen och kör iväg. Synd, jag hade gärna varit David, hon var rätt snygg. Äntligen kan man lämna vägen. En grusstig går fram förbi enebuskar, trift, renfana, ljung, vresros, och annat. Jag tar mig genom grönskan för att gå utmed havet istället, där finns en knölig men dock stig. Enstaka människor sitter och solar. Till slut blir det för besvärligt och jag tvingas upp på grusstigen igen. Stigen slutar vid en parkering. Leden försvinner in på cykelstigend bland tallarna på andra sidan parkeringen, jag går istället ner på badstranden. Jag har kommit fram till Vejbystrand.

En liten flicka undrar vad gör när jag ska ta en bild på stranden. Jag funderar att ha henne med på bilden, men hon är naken så jag skulle väl bli beskylld för att vara pedofil. Det blir en bild utan henne. Som kontrast till barnet är ett helt äldrehem utlagda på solbäddar och utsatta i rullstolar. Alla åldrar kan njuta av sol och hav. En frisbee far genom luften, en hund fångar den elegant. Det är långgrunt, jag får gå ut en bra bit för att kunna doppa mig. En frisbee landar i vattnet, hunden simmar ut och hämtar den. Hoppsan, jag badar visst i hundbadet. Men jag är en möghund så det får jag göra. En hund ylar och drar i kopplet, den vill också vara med men får inte för matte. Jag torkar i solen medan jag går på stranden bort till hamnen. En ledvisare upplyser om att att det är 14 km till Ängelholm och 17 till Torekov. Jag köper en glass och går bort till busshållplatsen. Vejbystrand verkar vara ett lugnt villasamhälle.

Skepparkrokshus

Badpiren

Söderut vid Magnarp

Norrut vid Magnarp

Varehög.

Cykelstigen

Vejbystrand