Det är ännu varmare idag, det måste vara över tjugo grader. Ovanligt för
att vara i Sarek, men vi är förstås inte i Sarek. Jag måste med bussen
från Vakkatovare 18.50, så vi kan inte sitta och slöa med vyn mot Sarek.
Vi lämnar vår torra plats, solen kommer åt och den har
hunnit torka upp. Marken i övrigt är blöt av smältvatten. Vi går så mycket
vi kan på snöfälten. Snöfälten blandas med ängar med gräs och smörblom.
Våren är här, sommaren annonser sig. En äng är helt gul av blommande
smörblom, med Akka i bakgrunden är det vackert som en kvinna.
Vi håller oss på tusen meters nivån i riktning mot en höjd på 1054 meter, som
är utan namn på kartan. Det finns ändå ett toppröse som vi bättrar på.
Vi skulle haft skidor med oss, på höjdens sluttning är ett flera
kilometer långt snöfält som sträcker sig fram till den lilla sjön i dalen nordöst om höjden.
I öster framträder fjället Nieras. Snöfältet slutar vid sjön, som
ligger in dal där solen ännu inte lyckats smälta all snö och is.
Bäcken, Lapsejåkkå, transporterar mycket vatten men den
är grund och bred, den är inget hinder. Efter sjön är snöfälten färre och
mindre, efterhand som vi går ner på lägre höjd. Vi stannar på en vacker äng
vid Lapsejåkkå. Det är dags att skiljas. Min vän slår upp tältet,
för att i morgon fortsätta mot Nieras. Jag ger mig av mot Kungsleden, som är
några kilometer bort. Jag går på sköna ängar, passerar en del bäckar varav en är
djup. Jag får ta en liten omväg för att ta mig över. Efter en timme är
jag framme på Kungsleden. Jag följer leden söderut mot Vakkotavare. Stigen
ner till Vakkatovare går brant ner genom björkskog. Det måste vara
halt när det regnar. Idag är det sol och jag kan njuta av den
vidsträckta vyn. En bäck följer mig ner. Jag skyndar på
stegen den sista biten, jag får inte missa bussen. Jag kommer fram i tid.
Stugan är tom, jag sätter mig och vilar de minuter som återstår
till dess bussen kommer. Jag är åter i Ritsem. I morgon flyger jag hem.
|
Rájvotjåhkå

Varátjåhkkå

Österut

|