Sarek - Njoatsosvágge ( Njåtjosvagge )

Jag har vandrat genom Njåtjosvagge två gånger, 1982 och 1990. Jag har 1991 stått på den låga kullen Kåbrek och sett ut över dalgången. Från toppen av Vassjapakte, min enda riktiga topptur gjord 2003, har man en magnifik utsikt över dalgången.

28 augusti 1982, Alkajaure - Luottojåkkå, 21 km
Det är fortfarande varmt i stugan. Är det från den falnade elden, eller kan det vara solen? Det är solen! Vi tvättar oss själva och lite kläder i sjön, kläderna lägger vi på tork på taket till stugan. De torkar snabbt i solskenet. Vi samlar död vide och lägger in det i stugan för nästa besökare. Vi ger oss iväg och följer västsidan av Alep Sarvesjåkkå, lättgånget och vi passerar snart Rissajåkkå som idag är en rännil. Det är bara att traska över. Vid Tjågnåriskaite tar vi riktning mot Njåtjosvagge. Det är en svag uppförsbacke, lite brantare när vi följer den nästan tomma bäcken Tjågnårisjåkkå upp mot Njåtjosvagge. Vid sjöarna Tjågnårisjauratj and Skiejakjauratj går vi på gräsängar öster om dem. Från krönet till den V-formade dalen Njåtjosvagge är en utsikt över dalen med sina tre blågröna sjöar, utsikten är värd en paus.

Njåtjosvagge sägs vara en av Sareks vackraste dalar, vi säger inte emot. Östra dalsidan är relativt lättvandrad, men på några ställen är det mycket stenskravel. Den västra sidan verkar brantare och stenigare. Vi tar den östra sidan och går utmed sjöarna Alep, Kaska, och till slut Lulep Njåtjosjaure. Fjället Tsatsa ser ut som en chokoladpyramid med vita gräddsträngar längs sidorna. Förutom stenskravel här och där är det bra att gå här. Efter sjöarna öppnar dalen sig, jåkken från sjöarna faller i ett fint vattenfall. Vi beslutar oss för att följa jåkken, vilket visar sig vara ett dåligt beslut. Det är mycket blött, sankt, och vide. Det är sannolikt bättre att gå högre upp. Vi tar oss upp till bron över Luottojåkkå. Solen förbereder sig för nattvilan, och vi gör detsamma vid bron.

29 augusti 1982, Luottojåkkå - Säkokjåkkå, 18 km
Från bron är det en delvis synlig, delvis osynlig stig genom vegetationen, som består av vide och lågvuxen björk. Tappar man bort stigen så får man slå sig fram eller gå upp ovanför trädgränsen. Vi håller oss till stigen. Vid Njåtjosstugan, som är låst, möter vi för andra gången under vandringen mänskliga varelser. Vid stugan är det ett vadställe över den förenade bäcken från Skaitatj-jåkkå och Palkat-jåkkå. Det är grunt och vi går lätt över. Vegetationen fortsätter några kilometer. Vi går lite högre upp men inte alltför högt. Man vill inte vid Ruopsokjåkkå hamna vid en ravin. Det är npg bättre att vada Ruopsokjåkkå nere i deltat. Här uppe är det relativt brant ner till vattnet, som forsar fram och det är rätt djupt. Vattnet är dessutom kallt. Vi tar av oss och vadar försiktigt över.

Efter vadet börjar stigningen upp till Säkok, en stigning på 5-600 meter. Belöningen är utsikten tillbaka mot Njåtjosvagge. På Säkok är det lite stenigt, men ändå lättgånget, och det är inte mycket växtlighet. Vi går av någon anledning fel, istället för som vi tänkt Tjeurajaure, hamnar vi vid branten mot södra Njåtjosvagge. Märkligt eftersom det är bra väder och inte svårnavigerat. Det är inget dåligt byte, det är tidvis fin utsikt. Vi passerar över flera vackra ängar med smörblom. Vid Säkokjåkkå blir det stopp. Jåkken är vattenfylld och det strömmar rätt bra. Det är dags att slå läger, och det är bättre att vada på morgonen. Då är det mindre med vatten och man är mer alert.

26 augusti 1990, Alkajaure - Njåtjosvagge, 19 km
Först solsken, sedan är det ombytligt väder, från duggregn till ett lätt strilande. Vi följer Alep Sarvesjåkkå, och tar en paus på ett ställe där den har skurit ner sig i en ravin. Rissajåkkå är ett lätt stövelvad. Hela tiden är det lättvandrat på gräs. Vi lämnar Sarvesjåkkå där den kommer från Sarvesvagge. Vädret gör att vi går upp mot Njåtjosvagge, vi hade funderingar på att gå genom Jeknavagge. Vid de små sjöarna Tjågnårisjauratj och Skiejakjauratj är det några fina gräsytor. När vi kommer upp på krönet  mot Njåtjosvagge  är det en fantastisk vy mot de långsträckta sjöarna i övre Njåtjosvagge, och med de branta fjällsidorna. Det är en vacker dalgång. Regnskyar drar genom dalen. Tsatsa ser ut som en chokladtopp med rännilar av grädde. Det är bara sex grader varmt och en isande vind drar fram. Vi följer den östra sidan av dalen, den naturliga sidan om man ska via Säkok till Kvikkjokk. Den västra sidan lär också vara mer svårgången. På vår sida är det bitvis stenigt, nästan blockmark på sina ställen, halt och sörjigt efter regnandet. Men det är ändå mestadels relativt lättgånget. Små bäckar faller graciöst längs fjällsidorna. Efter sjöarna är ett mäktigt vattenfall. Där nedanför är en fin gräsplätt. Vi kasar ner på en snölega till foten av vattenfallet. Gräsmattan är mjuk och skön, där slär vi upp tältet. Med dånet från fallet äter vi makrill i tomatsås.

27 augusti 1990, Njåtjosvagge - Ruopsokjåkkå, 9 km
Vi vaknar till strålande solsken, och det är någorlunda varmt. Ett bra tillfälle att ta ett bad nedanför vattentfallet. Vi går upp i höjd för att undvika kärren nere vid jåkken. Det är lättgånget fram till bron över Luottojåkkå. Aj då, bron har rasat. Vi följer jåkken ner genom videt till dess delta där vi lätt tar oss över, det är inte så mycket vatten. Vi letar upp stigen från bron igen och det blir en lätt vandring till Njåtjosstugan. Vi vadar jåkken vid stugan, jåkken är här lugn och fin. Därefter följer vi en stig genom frodig björkskog. Efter en stund tappar vi bort stigen och vi står i en tät vegetation. Vi kämpar oss upp genom skogen till kalfjället. Där är det återigen en lätt vandring fram till Ruopsokjåkkå. Eftersom vi gått relativt högt upp på sluttningen hamnar vi vid en plats där jåkken är nerskuren i en ravin. Vi följer jåkken nedströms till en plats där vi kan ta oss ner och  vi får ett enkelt stövelvad. Vi tältar i höjd med en renvaktarstuga. Middagen idag består av vitlöksfrästa musslor och makaroner.

3 augusti 2003, Vassjapakte
Spänt tittar vi upp mot Vassjabakte. Själva toppen syns inte härifrån, men runt andra toppar ligger moln som små bomullstussar. I övrigt är det höga tunna moln. Bomullstussarna försvinner nog under dagen, och för första gången under alla besöken i fjällen blir en topptur av. Det är en behaglig temperatur, av gårdagens kollaps känner jag inget. Från Vassjabaktes topp på 1735 meter över havet förväntar vi oss en storlsagen utsikt över Njoatsosvagge och dess omgivningar. Dagstursäcken packas med kompass, karta, regnställ, godis, kex, vattenflaska, varm tröja, kamera med extra film och extra batteri. Vi börjar med att gå mot höjden 1310, för att sedan vika av upp mot toppen. Det är lite längre än att gå rakt upp, men det ser mindre brant ut. Upp till 1310 är det en behaglig vandring på en gräsbevuxen sluttning. Vår sjö Vassjajavratja blir mindre och mindre, vårt tält blir en liten prick. Det är inte helt klart, men diset gör vyerna mer intressanta. Efterhand som vi kommer högre upp blir det kargare. Väl uppe på 1310 är det mest sten, på platån är de lagda som plattor, vilket gör det lätt att gå. Några renar avtecknar sig mot fjällen på andra sidan av Njoatsosvagge.

Toppen av Vassjabakte är dold i ett moln. Där stigningen börjar upp mot toppen rinner en bäck fram över stenarna, vi tar en paus och fyller på med vatten. Sluttningen upp till toppen är blockmark av det lättare slaget, även med våra gummistövlar är det relativt lättgånget. Hundra meter under toppen är det fortfarande moln. Är det lönt att gå upp, undrar jag? Vi fortsätter, nästan uppe känner vi hur en vind sveper den fuktiga luften mot våra ansikten, plötsligt är molnen som bortblåsta. Två timmar tog vandringen. Som seden bjuder lägger vi var sin sten på toppröset. Utsikten är vad vi trodde, magnifik. Vi ser ner på de blågröna sjöarna i Njoatsosvagge. I horisonten i söder är Pårtemassivet, på det här avståndet ser topparna små ut. Tsatsa intill oss gömmer sig blygt bak moln och dis. I grytan mellan oss leker molntussar tafatt. Min vän lägger sig på magen och ser ner över kanten till Njoatsosvagge. Det är rakt ner, säger han. Min svindel hindrar mig från att se ner och jag håller mig på betryggande avstånd. På andra sidan dalgången ser man ut över Tsähkok och Jågnåristjåhkkå. Vi går runt ett tag, stenarna är hala av fukten från molnen, man får gå försiktigt. Vi njuter färdigt och börjar nerfärden.

Vi går nu rakt mot tältet. Det är mycket mer sten längre ner på sluttningen, och brantare än där vi gick upp. Framför oss brer Padjelanta ut sig, begränsat av Kierkevare och Alatjåhkkå. Efter vad jag upplever som en lång stenvandring kommer vi ut på branta gräsängar, översållade med ormrot. Har inte sett dem i sådana mängder förr. När vi kommit ner blir det bad i bäcken och middag. Ett kortvarigt åskväder drar fram i väster, ett svagt muller hörs och några regnstänk når oss med vinden. Min vän påpekar att jag liknar en tecknad figur i en illustration till en artikel  i Scientific American om människans utveckling. En grottmänniska med lurvigt hår, skägg och knölpåk. Jag gör en botanisk exkursion i omgivningen (eller är det för att hitta en kvinna att dra hem) på vår äng. Blåklockar, fibblor, och gullris dominerar. Ett lätt regn över sjön skapar en vacker regnbåge. Luften är klar och frisk. Små flygfän i mängd dansar runt i gräset. Jag står en lång stund och beundrar dem. Även de ett resultat av arternas utveckling, för att under ett försvinnande kort ögonblick i tiden finnas till i denna form och dansa framför mina ögon. För att kanske utvecklas vidare, liksom förhoppningsvis vi själva.

Kommentar:
Njåtjosstugan brändes med avsikt i november 2001, den hade förfallit. Bron över Luottojåkkå fanns inte 1990, vårfloden tog den, och den lär inte byggas upp igen.

Dagböcker: 1982, 1990, 1991, 2003