Jag har vandrat genom Njåtjosvagge två gånger, 1982
och 1990. Jag har 1991 stått på den låga kullen
Kåbrek och sett ut över dalgången. Från toppen
av Vassjapakte, min enda riktiga topptur gjord 2003, har man en
magnifik utsikt över dalgången.
28 augusti 1982, Alkajaure -
Luottojåkkå, 21 km
Det är fortfarande varmt i stugan. Är det från den
falnade elden, eller kan
det vara solen? Det är solen! Vi tvättar oss själva och
lite kläder i sjön, kläderna
lägger vi på tork på taket till stugan. De torkar
snabbt i solskenet. Vi
samlar död vide och lägger in det i stugan för
nästa besökare.
Vi ger oss iväg och följer västsidan av Alep
Sarvesjåkkå,
lättgånget och vi
passerar snart Rissajåkkå som idag är en rännil.
Det är
bara att traska över. Vid Tjågnåriskaite tar vi
riktning mot
Njåtjosvagge. Det är en svag uppförsbacke, lite
brantare när vi
följer den nästan tomma bäcken
Tjågnårisjåkkå
upp mot Njåtjosvagge.
Vid sjöarna Tjågnårisjauratj and Skiejakjauratj
går vi på
gräsängar öster om dem. Från krönet till den
V-formade dalen Njåtjosvagge
är en utsikt över dalen med sina tre blågröna
sjöar, utsikten är värd en paus.
Njåtjosvagge sägs vara en av Sareks vackraste dalar, vi
säger inte
emot. Östra dalsidan är relativt lättvandrad, men
på några ställen
är det mycket stenskravel. Den västra sidan verkar brantare
och
stenigare. Vi tar den östra sidan och går utmed sjöarna
Alep, Kaska,
och till slut Lulep Njåtjosjaure. Fjället Tsatsa ser ut som
en
chokoladpyramid med vita gräddsträngar längs sidorna.
Förutom stenskravel här och där är det bra att
gå här.
Efter sjöarna öppnar dalen sig, jåkken från
sjöarna faller i ett fint vattenfall.
Vi beslutar oss för att följa jåkken, vilket visar sig
vara ett
dåligt beslut. Det är mycket blött, sankt, och vide.
Det är sannolikt
bättre att gå högre upp. Vi tar oss upp till bron
över Luottojåkkå.
Solen förbereder sig för nattvilan, och vi gör detsamma
vid bron.
29 augusti 1982,
Luottojåkkå - Säkokjåkkå, 18 km
Från bron är det en delvis synlig, delvis osynlig stig
genom
vegetationen, som består av vide och lågvuxen björk.
Tappar man
bort stigen så får man slå sig fram eller gå
upp ovanför trädgränsen.
Vi håller oss till stigen. Vid Njåtjosstugan, som är
låst, möter vi
för andra gången under vandringen mänskliga varelser.
Vid
stugan är det ett vadställe över den förenade
bäcken från
Skaitatj-jåkkå och Palkat-jåkkå.
Det är grunt och vi går lätt över.
Vegetationen fortsätter några kilometer. Vi går lite
högre upp
men inte alltför högt. Man vill inte vid
Ruopsokjåkkå
hamna vid en ravin. Det är npg bättre att vada
Ruopsokjåkkå
nere i deltat. Här uppe är det relativt brant ner till
vattnet,
som forsar fram och det är rätt djupt. Vattnet är
dessutom kallt.
Vi tar av oss och vadar försiktigt över.
Efter vadet börjar stigningen upp till Säkok, en stigning
på 5-600 meter.
Belöningen är utsikten tillbaka mot Njåtjosvagge.
På Säkok är det lite stenigt, men ändå
lättgånget, och det är inte mycket
växtlighet. Vi går av någon anledning fel,
istället för som vi tänkt Tjeurajaure, hamnar vi
vid branten mot södra Njåtjosvagge. Märkligt eftersom
det är bra väder och inte
svårnavigerat. Det är inget dåligt byte,
det är tidvis fin utsikt. Vi passerar över flera vackra
ängar med smörblom.
Vid Säkokjåkkå blir det stopp. Jåkken är
vattenfylld och det strömmar rätt bra.
Det är dags att slå läger, och det är bättre
att vada på morgonen.
Då är det mindre med vatten och man är mer alert.
26 augusti 1990, Alkajaure -
Njåtjosvagge, 19 km
Först solsken, sedan är det ombytligt väder,
från
duggregn till ett lätt strilande. Vi följer Alep
Sarvesjåkkå, och tar en paus på ett ställe
där den har skurit ner sig i en ravin. Rissajåkkå
är ett lätt stövelvad. Hela tiden är det
lättvandrat på gräs. Vi lämnar
Sarvesjåkkå där den kommer från Sarvesvagge.
Vädret gör att vi går upp mot Njåtjosvagge, vi
hade funderingar på att gå genom Jeknavagge. Vid de
små sjöarna Tjågnårisjauratj och Skiejakjauratj
är det några fina gräsytor. När vi kommer upp
på krönet mot Njåtjosvagge är det en
fantastisk vy mot de långsträckta sjöarna i övre
Njåtjosvagge, och med de branta fjällsidorna. Det är en
vacker dalgång. Regnskyar drar genom dalen. Tsatsa ser ut som en
chokladtopp med rännilar av grädde. Det är bara sex
grader varmt och en isande vind drar fram. Vi följer den
östra sidan av dalen, den naturliga sidan om man ska via
Säkok till Kvikkjokk. Den västra sidan lär också
vara mer svårgången. På vår sida är det
bitvis stenigt, nästan blockmark på sina ställen, halt
och sörjigt efter regnandet. Men det är ändå
mestadels relativt lättgånget. Små bäckar faller
graciöst längs fjällsidorna. Efter sjöarna är
ett mäktigt vattenfall. Där nedanför är en fin
gräsplätt. Vi kasar ner på en snölega till foten
av vattenfallet. Gräsmattan är mjuk och skön, där
slär vi upp tältet. Med
dånet från fallet äter vi makrill i tomatsås.
27 augusti 1990, Njåtjosvagge -
Ruopsokjåkkå, 9 km
Vi vaknar till strålande solsken, och det är
någorlunda varmt. Ett bra tillfälle att ta ett bad
nedanför vattentfallet. Vi går upp i höjd för att
undvika kärren nere vid jåkken. Det är
lättgånget fram till bron över Luottojåkkå.
Aj då, bron har rasat. Vi följer jåkken ner genom
videt till dess delta där vi lätt tar oss över, det
är inte så mycket vatten. Vi letar upp stigen från
bron igen och det blir en lätt vandring till Njåtjosstugan.
Vi vadar jåkken vid stugan, jåkken är här lugn
och fin. Därefter följer vi en stig genom frodig
björkskog. Efter en stund tappar vi bort stigen och vi står
i en tät vegetation. Vi kämpar oss upp genom skogen till
kalfjället. Där är det återigen en lätt
vandring fram till Ruopsokjåkkå. Eftersom vi gått
relativt högt upp på sluttningen hamnar vi vid en plats
där jåkken är nerskuren i en ravin. Vi följer
jåkken nedströms till en plats där vi kan ta oss ner
och vi får ett enkelt stövelvad. Vi tältar i
höjd med en renvaktarstuga. Middagen idag består av
vitlöksfrästa musslor och makaroner.
3 augusti 2003, Vassjapakte
Spänt tittar vi upp mot Vassjabakte. Själva
toppen syns inte härifrån, men runt andra toppar ligger moln
som små bomullstussar. I övrigt är det höga tunna
moln. Bomullstussarna försvinner nog under dagen, och för
första
gången under alla besöken i fjällen blir en topptur av.
Det är en behaglig temperatur, av gårdagens kollaps
känner
jag inget. Från Vassjabaktes topp på 1735 meter över
havet
förväntar vi oss en storlsagen utsikt över Njoatsosvagge
och dess omgivningar. Dagstursäcken packas med kompass, karta,
regnställ,
godis, kex, vattenflaska, varm tröja, kamera med extra film och
extra
batteri. Vi börjar med att gå mot höjden 1310, för
att sedan vika av upp mot toppen. Det är lite längre än
att gå rakt upp, men det ser mindre brant ut. Upp till 1310
är
det en behaglig vandring på en gräsbevuxen sluttning.
Vår
sjö Vassjajavratja blir mindre och mindre, vårt tält
blir
en liten prick. Det är inte helt klart, men diset gör vyerna
mer intressanta. Efterhand som vi kommer högre upp blir det
kargare.
Väl uppe på 1310 är det mest sten, på
platån
är de lagda som plattor, vilket gör det lätt att
gå.
Några renar avtecknar sig mot fjällen på andra sidan
av
Njoatsosvagge.
Toppen av Vassjabakte är dold i ett moln. Där
stigningen börjar upp mot toppen rinner en bäck fram
över
stenarna, vi tar en paus och fyller på med vatten. Sluttningen
upp
till toppen är blockmark av det lättare slaget, även med
våra gummistövlar är det relativt
lättgånget.
Hundra meter under toppen är det fortfarande moln. Är det
lönt
att gå upp, undrar jag? Vi fortsätter, nästan uppe
känner
vi hur en vind sveper den fuktiga luften mot våra ansikten,
plötsligt
är molnen som bortblåsta. Två timmar tog vandringen.
Som
seden bjuder lägger vi var sin sten på toppröset.
Utsikten
är vad vi trodde, magnifik. Vi ser ner på de
blågröna
sjöarna i Njoatsosvagge. I horisonten i söder är
Pårtemassivet,
på det här avståndet ser topparna små ut. Tsatsa
intill oss gömmer sig blygt bak moln och dis. I grytan mellan oss
leker molntussar tafatt. Min vän lägger sig på magen
och
ser ner över kanten till Njoatsosvagge. Det är rakt ner,
säger
han. Min svindel hindrar mig från att se ner och jag håller
mig på betryggande avstånd. På andra sidan
dalgången
ser man ut över Tsähkok och
Jågnåristjåhkkå.
Vi går runt ett tag, stenarna är hala av fukten från
molnen,
man får gå försiktigt. Vi njuter färdigt och
börjar
nerfärden.
Vi går nu rakt mot tältet. Det är mycket
mer sten längre ner på sluttningen, och brantare än
där
vi gick upp. Framför oss brer Padjelanta ut sig, begränsat av
Kierkevare och Alatjåhkkå. Efter vad jag upplever som en
lång
stenvandring kommer vi ut på branta gräsängar,
översållade
med ormrot. Har inte sett dem i sådana mängder förr.
När
vi kommit ner blir det bad i bäcken och middag. Ett kortvarigt
åskväder
drar fram i väster, ett svagt muller hörs och några
regnstänk
når oss med vinden. Min vän påpekar att jag liknar en
tecknad figur i en illustration till en artikel i Scientific
American
om människans utveckling. En grottmänniska med lurvigt
hår,
skägg och knölpåk. Jag gör en botanisk exkursion i
omgivningen (eller är det för att hitta en kvinna att dra
hem)
på vår äng. Blåklockar, fibblor, och gullris
dominerar.
Ett lätt regn över sjön skapar en vacker regnbåge.
Luften är klar och frisk. Små flygfän i mängd
dansar
runt i gräset. Jag står en lång stund och beundrar
dem.
Även de ett resultat av arternas utveckling, för att under
ett
försvinnande kort ögonblick i tiden finnas till i denna form
och dansa framför mina ögon. För att kanske utvecklas
vidare,
liksom förhoppningsvis vi själva.
Kommentar:
Njåtjosstugan brändes med avsikt i november 2001, den hade
förfallit.
Bron över Luottojåkkå fanns inte 1990, vårfloden
tog den,
och den lär inte byggas upp igen.
Dagböcker:
1982,
1990,
1991,
2003