Brönnestads kyrka

Skåneleden Nord-Syd Nösdala - Lillsjödal 12 juni 2003

Anslutande etapper: Nösdala - Hässleholm Brönnestad - Dalleröd Lillsjödal - Maglö

Jag avskyr att köra på de stora trafikerade vägarna, utan föredrar småvägarna som slingrar sig fram genom landskapet. Därför kan jag stanna till vid lanthandeln mittemot den imponerande stenkyrkan  i Södra Rörum. Jag väljer ut några inplastade småkakor att ha till mitt medhavda kaffe, och betalar till en trevlig kvinna. Lanthandlarna är en utrotningshotad art i vårt stormarknadsanpassade "effektiva" samhälle. Från Södra Rörum kör jag genom Häglinge och vidare genom Sösdala och därifrån på den smala landsvägen till Brönnestad. Byn består av några utspridda gårdar och hus, och en intressant kyrka. När kyrkan renoverades i början av 1980-talet frilades fantastiska kalkmålningar. Kyrkan saknar torn, istället har den ett separat klockhus byggt i trä. Idag håller man på med att renovera klockhuset som är uppfört på 1490-talet, och parkeringen vid kyrkan är ockuperat av allehanda bråte. En bit bort finns en större parkering där jag ställer bilen, och börjar vandringen längs landsvägen mot Nösdala.

Det är lupintider, vid avtaget mot Sösdala är en slänt full med blommande lupiner. Lupinen kan vara som ett ogräs, men vackert är det så här längs en i övrigt tråkig landsvägsvandring till Nösdala. I en hage som är färgad gul av smörblom betar några hästar. De verkar inte uppskatta smörblommorna. Inne i en snårig dunge håller ett hus på att dra sin sista suck. Ett puttrande ljud närmar sig, en äldre man på en äldre moped tuffar förbi med en låda på pakethållaren. Det doftar 1960-tal. Det känns skönt att lämna vägen ner leden tar av in på Nösdala bygata. Det är en gemytlig by, med ett vackert stengärde längs vägen inne i byn. En mager katt, en sorts anka, och en hönsgård är vad jag ser av liv. På min karta ska det fram till väg 23 vara en mindre väg.Efter en stunds letande hittar jag en hänvisningspil som pekar rakt in i buskaget bakom en gård. "Vägen" visar sig vara helt övervuxen, man kan knappast ens kalla det en stig. Vid väg 23 vänder jag och vandrar tillbaka genom byn. I en trädgård står ett fint solur. En god vän fyller snart femti, och jag har köpt ett litet gammalt solur, inte så stort och fint som detta, det var svårt och dyrt att få tag i ett sådant. Hoppas han blir nöjd ändå. Jag är tillbaka ute på landsvägen.

Från landsvägen, vid skylten Nösdala, avviker "alternativleden" in på en stig i skogen för att spotta ut mig på en liten grusväg. Den för mig förbi hagar, tar mig sedan vänster i en korsning. Man ska undvika alternativleden under jakttider, vid ett hygge står en jaktstuga som en liten påminnelse. Vägen svänger, men leden fortsätter rakt fram på en knappt synbar stig i en björkskog. Blodrot och fågelsång underhåller. Det är omväxlande granskog, lövskog, gläntor, stenig stig, och gräsbevuxen stig. Plötsligt kommer jag ut på en vändplats. Kommer man söderifrån kan det vara svårt att hitta stigen, markeringen som visar vägen är dold i lövverket. Det är dags för en välförtjänt kaffepaus och en av kakorna från Södra Rörum. På avstånd kuttrar en duva.

Min vandring fortsätter på skogsvägen mot Lunnahöja. Genom en granåker med raka höga stammar. Det är fler än jag som är ute på vandring, på vägen ser jag spår av troligt rådjur. En ensam stätta står vid vägkanten och ser vilsekommen ut. Innan Lunnahöja går vägen över en vacker hagmark, syrsan spelar, gladan seglar i skyn, flera stora rostiga behållare stör ordningen. Sakta går jag på bygatan genom Lunnahöja, en liten by med några hus längs vägen. På en vägvisare står det Björkeberga, dit ska jag. Vägen är en grusväg, till en början är det uppför, det planar ut när man kommer ut bland fälten. I öster är horisonten långt bort. Vägkanten är dekorerad med gråbo, förgätmigej, kärringtand, prästkrage, fibblor, och lupiner. Ovanför mig ryttlar en lärka. En gammal man cyklar långsamt förbi, han hälsar glatt när han passerar, lämpligt nog vid en markerad mötesplats. Vägen slutar vid landsvägen mellan Sösdala och Brönnestad, som är en smal asfalterad väg, lyckligtvis med lite trafik. Det är ett omväxlande landskap med gårdar, hagar, skogsdungar och fält. I en hage, med lupiner som dekoration i vägkanten, betar en flock får. För den trötte finns det rum att hyra, en skylt pekar in på en väg i Björkeberga. I Björkeberga lämnar man landsvägen och kommer in på en smal grusväg som leder till Björkeberga gård.

Längs vägen blommar hundkex och nyponros. På fälten ligger kor lättjefullt och tuggar om maten, de följer mig med blicken utan att i övrigt röra sig. Vägen går mellan boningshuset och ladugården i Björkeberga gård. Vid ladugården är luften full med svalor, eftersom det är vid en lada så är det väl ladusvalor. Vägen krymper ihop efter gården, den är kantad av öppna fält fram till dess den delar på sig och fortsätter sedan i skog. En kråka skriker oförskämdheter efter mig. Leden fortsätter på vägen till höger som leder till Bäckafall. Intill vägen är ett underbart litet kärr, solen skiner genom lövverket och träden speglar sig i den mörka vattenytan. Vägs ände är vid Bäckafall, och Sösdala scoutkårs stuga, som är vackert belägen vid en forsande bäck och i kanten av en bokskog. Fram till Lillsjödal går jag mestadels genom en rogivande bokskog, en skön stig slingrar sig på små åsar, längs stigen blommar ekorrbären. Halv två är jag framme vid vindskyddet invid dammen i Lillsjödal, på andra sida dammen ligger Akademiska Föreningen vid Lunds universitets röda stuga. Vindskyddet ligger i skydd av bokskog, taket är i dåligt skick och soptunnan är full. Jag tar lunch på farstun till något jag tror är en bastu nedanför den röda stugan, med utsikt över dammen.

När jag ätit färdigt är det dags att återvända, och jag rundar dammen på en klippt gräsgång. Jag följer inte leden utan tar in på en stig som för mig in i en granskog, där solen trollskt strilar ner mellan stammarna. Det är bara en kort bit bland granarna, sedan blir det stig genom lövskog igen, stigen leder till en hage. På en skranglig bro tar jag mig över en stilla bäck. Efter bäcken går jag på en skogsväg förbi en hage med betande kor och bikupor. En fjäril leker med mig och solstrålarna. Jag är snart tillbaka där vägen delar sig, eller från detta hållet går samman. Va, du nu igen! kraxar kråkan. En lärka är mer vänlig och följer mig med sin sång en bit på vägen. När jag kommer fram till husen vid landsvägen skäller en hund förargat på mig, och lärkan ger sig av. Nu återstår landsvägsvandring till Brönnestad. Två unga mopedister puttrar förbi mig, de mopederna kan inte vara trimmade, de orkar knappt uppför backen till avtaget mot Lunnahöja. Landsvägen är huvudspåret på Skåneleden under älgjakten, jag funderar på vad som är farligast: jägarna eller bilarna? Landsvägen är inget vidare att gå på, det bästa är att undvika jakttiden. Närmast vägen växer en ridå av björk, planterad för att dölja granåkrarna bakom. Jag går in på en liten skogsväg för en paus. Det är rena avfallsplatsen, fullt med skräp. Jag vänder ryggen till och studerar istället skogsstjärnorna som växer i vägkanten, och dricker det sista av mitt kaffe.

Halv fyra är jag åter vid Brönnestads kyrka, jag går in och köper några vykort som jag postar på brevlådan i byn. På vägen hem stannar jag åter till i Södra Rörum och köper glass. När jag kommer hem letar jag efter fästingar, och hittar en på vaden. Den förpassas till andra sugmarker.