Stigningen upp till Säkok känns, även om sluttningen är lättgången. Däruppe är det tät dimma, och rått med sex grader. Man ser inte mycket, och trots kompassen tappar vi orienteringen. Plöstligt öppnar sig dimman för ett ögonblick och vi ser ner på en brant sluttning med en stor snölega. Vi följer kanten till dess lutningen blir mindre och vi kan ta oss ner. Vi kommer under molnen och ser Tjeurajaure, så vi är på rätt väg igen. Vandringen till Säkokjåkkå är plan och fin. Vi behöver inte vada jåkken, en bastant snöbrygga täcker den.Till Pårek är det en kladdig stig först över en fjällhed, sedan genom fjällbjörkskog. Från sluttningen har vi en vidsträckt utsikt över en mosaik av små sjöar. Stenarna vid vadet vid Pårekjaure ligger under vattenytan och är svåra att se. Jag balanserar osäkert på dem. På spångad stig går vi förbi sjöar och myrar. Det har klarnat upp och vi får en fin promenad. Klockan sex är vi vid sjön med på kartan höjdmarkeringen 692. Där slår vi upp tältet. Solnedgången bakom Pårtemassivet är fantastisk, med vackra speglingar i sjön. Dessutom kommer några nyfikna renar på besök, kanske hitlockade av vår tonfisk med makaroner. Eftersom det är födelsedag har vi efterrätt, chokladpudding.