Min vandrarvän hämtar mig klockan åtta, vårt flyg till Arlanda är hal vtio.  Från Arlanda fortsätter vi med Transwede  halv ett till  Luleå, och  därifrån med Air Nordic till Gällivare. Från flygplatsen i Gällivare går en buss in till järnvägsstationen där bussen mot Ritsem väntar. Halv sju på kvällen går vi av vid dammbygget vid Suorva. Dammbygget är inte vackert, men det gör det möjligt att på en väg längs dammvallarna och på ön Jiertasuoloi ta sig till fots mot Sarek. Sista sträckan väljer vi att gå på dammvallen, det ger en bra utsikt. Vägen slutar vid ett rengärde, härifråm går en tydlig stig upp genom björkskogen till kalfjället. Det är varmt, 20 grader, och fuktigt. Svetten dryper om oss, och mycket är mycket kärvänliga. Halvvägs upp är en sten med inskription om att här sågs en far och son för sista gången. De försvann i Sarek. Kanske de försvann i kvicksanden i deltat vid Pierikjaure. Har inte hört om det tidigare, kanske en skröna.

Efter att kämpat mot gyttjig stig och mygg når vi slutligen kalfjället. Vår belöning är en fin utsikt norrut mot Nieras. Stigen blir mer och mer diffus för att till slut upplösas. Det börjar bli sent när vi når Njabbejåkkå eller Njavvejåkåtj. På kartan har bäcken bägge namnen, vi kommer till den ungefär där den byter namn. Bäcken är strid och djup. Vi tar beslutet att vänta till morgonen innan vi vadar den. Där vi står är en bra tältplats, snart är tältet på plats. Först ett skönt bad i bäcken, sedan mat, och till slut sömn. Klockan är elva.