Det är mulet, vindstilla, värmen har kommit tillbaka, och med den myggen. Vi går uppför slänten av Vuoinesvaratj. På krönet öppnar sig landskapet framför oss.  Den långsmala sjön Vuoinesluobbalah ligger makligt utsträckt,  i för en övrigt rätt plan dalgång sticker Pierikvaratj brant upp. Därbakom skymtar Pierikjaure. Molnen slickar fjälltopparna. Det sluttar svagt utför där vi går ner till Pierikjåkkå, bäcken mellan de två sjöarna.  Vi passerar några mindre bäckar. Vi följer den västra stranden av Pierikjaure, det är en lätt vandring på plan mark. Fjällen runt Pastavagges mynning speglar sig i den spegelblanka vattenytan. Vi går upp i höjd, och vi kan se Alep Pastajåkkås delta vid sjön, det ser besvärligt ut. Vi rundar Sarvalåptå, och hamnar på en bra stig mot Skarja. Tjågnårisjåkåtj kan vara besvärlig att ta sig över, men nu i juli finns en stabil snöbrygga. Vid Måtujåkåtj sitter ett danskt par. De sitter och torkar sina strumpor efter att ha plurrat i vadet. Stenarna i botten är hala, men vi tar oss över utan problem. Lite nervöst är det eftersom nedanför vårt vad rusar bäcken raskt nerför.

Skarja är en flaskhals, alla som går här måste över bron. Utan den vore det besvärligt att ta sig över Smailajåkkå. Bron är där jåkken går djupt nere i en kanjon. Det har ryktas att bron inte ska få vara kvar, det är för dyrt att ta bort den innan vintern och sätta tillbaka den till sommaren. I år är den i alla fall på plats, och några vandrare ser vi inte heller till. Det klarnar medan vi vandrar mot Kuopervagge. Terrängen blir mer besvärlig med vide och sten. Nedanför oss är ett mäktigt och vackert sele. Vid selets västra ände, är ett impomerande vattenfall. Intill fallet syns en grön plätt. Genom videsnår och stenpartier tar vi oss dit. Det visar sig vara en fantastisk tältplats, med en underbar utsikt ut över selet och Rapajåkkå. Vattnet dånar när det faller nerför klipporna. Vi äter vår middag på stenhällarna precis innan fallet. Dagen fullbordas med en vacker och vindstilla kväll.