Det har regnat under natten, men på morgonen är det uppehåll. Vi vadar Kainaijåkåtj strax innan utloppet i Miellätno, där Kainaijåkåtj är uppdelat i flera fåror. Vattnet i kallt, det är så att fötterna domnar av kylan. Vi går en bra stig bort till bron över Miellätno. Bron ser skröpligare ut än vad den gjorde vid vårt förra besök, men den är än så länge säker att gå på. Vi går uppför sluttningen norr om Nuortap Rissavare. Uppe vid Taktejauratj är det stenigt, än värre blir det vid Alajaures ostände. Det är kyligt, ca 5 grader och blåsigt. Vid Alajaures strand lagar vi till en värmande fruktsoppa. Det börjar regna och vi får en kraftig motvind, mina glasögon blir omöjliga att se genom. Så jag står på näsan bland stenarna, tre stukade fingrar, ett skadat knä, och ett hål på regnställer blir resultatet av vurpan. Klumpigt av mig.

Vi är nu i närheten av Sveriges mest avlägsna plats, som sägs vara någonstans vid Rissajaure söder om Alajaure. Avlägset känns det, regnet och blåsten håller i sig, sjön känns tröstlöst lång även om det snart blir lättvandrat. Till slut kommer vi fram till renvaktarstugan i den västra änden av sjön. Här får vi lä för en stund, innan vi går över ett krön och mot Liemaklako. På vägen dit är ett renstängsel, som vi får krypa under för att komma förbi. På Liemaklako är dett lättvandrat, att regnet upphör underlättar. På sina håll är det kärrigt. På håll ser vi Virihaure. Vid sjutiden kommer vi fram till Råtokjåkkå, som är strid och djup. Vi följer den nedströms, efter någon kilometer brer den ut sig till 30 meter och blir lugn och grund nog att vada. Vi är inte långt från Padjelantaleden, vi söker upp leden och följer den till bron över Pållaurjåkkå. Efter bron är det videsnår, men vi hittar invid jåkken en öppen plats stor nog för vårt tält. Maten smakar bra efter en lång dag.