Vädret ändrar sig under natten, och det regnar när vi vaknar. Under frukosten upphör det och det blir en varm och vacker dag. Vi funderar på att vada Kuoperjåkkå strax uppströms av vår tältplats, men det ser riskfyllt ut. Vi går itsället upp till platsen där Kuoperjåkkå och Kalmejåkkå från Alkavagge flyter samman. På vägen dit är det en del vide och sten, men inget bessvärligt alls. Vi vadar Kuoperjåkkå precis uppströms sammanflödet med Kalmejåkkå. Vadet är brett och rätt grunt. Men inte tillräckligt grunt för det sällskap som försöker ta sig över med kängorna på. De misslyckas med att hoppa mellan stenarna, det är säkert möjligt vid lågvatten. De väljer till slut att går över barfota. Det verkar besvärligt på den steniga botten. Vi lämnar dem åt sina vedermödor.

Vi går upp i Alkavagge, det är en svag stigning. Det är länge en mycket lätt vandring. Det är fina plana gräsytor, som genomskärs av bäckfåror. Sedan är det en bra stig. Fram mot Alkajaure blir det värre. Vinden avtar, och myggen anfaller. Längs sjön är det mycket vide och gyttja, i varje fall där vi går relativt högt upp på sluttningen under Alkavare. Men vi får en bra utsikt över Alkajåkkås delta och sjön Alkajaure. Vi kommer fram till Alkavare kapell. Kapellet, som byggdes 1786-87 och restaurerades 1961, är ett bastant bygge i sten. Det minner om tiden då här bröts silver i slutet av 1600-talet, då gudstjänster hölls i det fria. Missionsverksamhet gjorde att man långt efter brytningen upphörde byggde kapellet, där det nuförtiden någon hålls sommargudstjänster. Men tyvärr inte idag. Intill är en 10 meter djup ravin, därnere forsar Kainaijåkåtj. Den ser omöjlig ut att vada här. Vi följer den ner till där den förgrenar sig innan utloppet i Meilätno. Vi slår upp tältet och anser dagen vara slut. Innan vi somnar kan vi höra årtagen av en roddbåt på sjön. Efter en stund hör vi en röst utanför tältet, men vi är för trötta för att vara sociala nog för en längre pratstund.