Vi vaknar till liv vid sjutiden. Världen ser annorlunda ut, vädret har bytt humör. Regnet slår mot tältduken, när jag tittar ut är topparna dolda i moln, allt är insvept i ett regndis. Nu känner man igen fjällvärlden. Vi väntar inne i tältet på att regnet ska avta. Vid lunch finner vi det relativt säkert att ge oss av. Nedgången till Sitoätno är genom vide, mellan stora stenar, många steniga partier, grupper med björk, ris, och ett irriterande duggregn. Vi står efter en rätt besvärlig vandring vid Kuortosluoppal. Vinden har friskat i och vattnet i sjön är i uppror. Vi har motvind och regnet slår i ansiktet. Vi följer sjön, när vi svänger av mot Kukkesvagge blir det mindre av vide och sten. Kraftiga vindbyar gör att det är svårt att gå upprätt.

När vi kommer fram till Lulep Nientojåkåtj känns det som om det vore storm. Det är mycket vatten i jåkken, vi känner absolut inte för att vada den. Vi hoppas det är mindre vatten i morgon bitti och letar efter en tältplats med lä. Vårt första val visar sig vara mindre bra, vinden drar och sliter i tältet, vi har svårt att resa det och fruktar skador på det. Vi letar vidare och hittar en utmärkt plats med en vall och stora stenar som vindskydd. Vi förstärker tältet med lite sten och känner oss säkra. Den personliga vården är mycket rudimentär. Vi lagar och äter middagen i tältet.