Vi vaknar med moln hängande halvvägs ner på Niak. Under dagen ändrar det sig och vi får växlande molnighet, med korta skurar med duggregn. Med Niak i blickfånget följer vi sluttningen av Vartotjåkkå fram till Suottasjåkkå. Uppe i dalen vid Niak tycks det fortfarande vara en hel del snö. Vyn mot Suottasjaure försvinner i öster och Kisuris växer upp i väster. En skön vind smeker fram. Suottasjåkkå är bred och full med vatten, på håll ser vi två personer sakta vada över den. De verkar söka sig fram med svårighet, men kommer över utan tillbud. Vi går ner till jåkken. Där växer den största tuvan jag sett med fjällglim. Vattnet har gröpt ur banken, och den har ramlat ner från ängen ovanför. Vi lämnar jåkken och håller höjden mot Sjnjuftjutisjauratj. Vi passerar några mindre områden med vide och dvärgbjörk, överlag är det mycket lättgånget. Inne i Ruotesvagge tycks det vara en snöby! Detta bekräftades senare av någon som var där. På oss skiner solen, vi tar en solpaus vid Rakkajåkkå.

Vid ingången till dalen med sjön Sjnjuftjutisjauratj är en stig som går på skrå på sluttningen mellan sjön och Akka. Man går högt upp, att gå nere vid sjön ser besvärligt ut med vide. Bäckarna som faller mot sjön har skurit skåror, som tvingar en att gå ner och upp. Tidvis tappar vi bort stigen och vi hamnar för långt ner, vilket gör att vi nog får några extra meter ner och upp i skårorna. I stort är det inga problem att går här vid sjön jag tycker om. Både namnet och vyn är trevliga. Norr om sjön har man vy bakåt mot sjön och Kisuris, och lite senare mot Akkajaure. Stigen börjar gå nerför, och passerar några intressanta och stora terrasser. Troligen en relik från istiden. Det är brant ner mellan varje terrass. Efter den sista terrassen, där björkskogen börjar, är en bäck där vi halv sex slår upp tältet. Vi får en mycket vacker kväll, på Akka skapar moln och sol fascinerande ljusspel.