Det är si och så med sömnen. Vinden väcker mig flera gånger. På morgonen avtar vinden, men den är fortfarande kraftig. Det har slutat regna och jåkken är bara att stövla över. På marken är stora stenar utspridda, vid Alep Nientjåkåtj är ett mindre område med vide. Fjällen är blyga idag, de har dragit ner molnen långt ner mot fötterna. Då och då lyfter de försiktigt på slöjan för att se vart vi tar vägen. När vi närmar oss bron över Kukkesvakkjåkkå ser vi två figurer gå över bron, vår första kontakt med människor denna vandring sedan Salto. Vi tar lunch vid bron. Vi hittar tre gömda tomma bränsleflaskor, och ett par kalsonger. De som gömt flaskorna måste varit trötta, plast väger inte mycket, men de tar förstås en del plats. Kalsongerna är lite svårare att förklara.

Bron underlättar för de som ska över jåkken, den är svår att vada här och man får göra en omväg upp i dalen annars. Utan att passera bron går vi in i Kukkesvagge, dvs vi går på norra sidan. Vår tanke var att få en bra vy mot Sarekmassivet i söder, den alpina delen av dalen. Den norra är mer som en vägg. Molnen sänker sig ytterliggare, och duschar oss med duggregn. Det är i stort sett lättvandrat, lite sten och kärr här och där men inget besvärligt. Några kilometer efter bron är ett större våtmarksområde. Vi följer kanten av det. När vi passerar glaciären Årjep Sarekjekna lättar molnen temporärt och vi ser lite mer av bergen. Det är kyligt, duggregn, och fortsatt rätt kraftig motvind. Vid Tjeurajåkåtj hittar vi en äng, klockan har blivit fem, och det är dags att slå upp tältet. Under kvällen lyfter molnen, långt borta vid Äpar kan vi se hur några solstrålar skiner på fjället. Temperaturen faller.