De första kilometrarna från Pårek är det genom björkskog, om man hittar stigarna som går genom skogen så är det inga problem att ta sig fram. Vi följer en stig och kommer ut på den långa hedsluttningen mot Säkokjåkkå. Luften är frisk och lite kylig, solen skiner från en nästan klar himmel. Utsikten söderut mot låglandet är magnifik. Framför oss sticker fjälltopparna upp över sluttningens krön. 1982 gick vi längre ner på sluttningen, nu följer vi stigen över heden upp till stället där bäcken från Tjeurajaure möter Säkokjåkkå. Stigen är inte utmärkt på min gamla karta, men är med på senare versioner. Det är inte nödvändigt att följa stigen, det är extremt lättvandrat ändå. Vid lunch är vi framme vid Säkokjåkkå.

Över jåkken är det en stor och kraftig snöbrygga, den håller definivt att gå på. Den är tjock, vattnet strömmar fram djupt ner under den innan det forsar fram ur öppningen. Det gäller att inte gå nära öppningen, där har det rasat. En molnfri Pårte tittar ner på oss. Vi har tankar om att i morgon försöka gå upp västerifrån via Ruopsokjåkkå. Kan fjäll läsa tankar? Efter lunchen går vi längs bäcken från Tjeurajaure, det plana gräsbevuxna marker. Vi går över bäcken, och går uppför den rätt så branta sluttningen upp mot Säkok söder om sjön. Mina något otränade ben protesterar lite, mjölksyran tilltar efterhand. Det är inte mycket som växer här, små stenar ligger utspridda över marken. Vi håller höjden under Tjeura i riktning mot Ruopsokjåkkå. Det blir plant och vi får en fin vy in mot övre Njåtjosvagge. Vi når snart Ruopsokjåkkå. Vi är på tusen meters nivån, jåkken har grävt en djup ravin, och vi ser ingen plan plats för ett tält. Dessutom är det rätt stenigt. Efter en stunds letande hittar vi en plätt som inte är direkt plan, men bra nog för att spendera natten på.