Det är fortfarande mulet, men det har slutat regna. Vi går över Ruopsokjåkkå på platsen vi hittade igår. Det är rätt brant ner, men inget större problem. Trots regnet så är det inte särskilt mycket vatten i jåkken. På andra sidan är det möjligt att klättra upp eftersom klippan har på ett ställe rasat. Sedan är det också rätt brant upp till platån ovan Låmepuolta och nedan Låmetjåkkå. Platån är på 1200 meter, en armada av moln seglar fram i Njåtjosvagge nedanför oss. Det är fascinerande att se på dem när de snabbt seglar fram under oss. Nackdelen är att de i stort sett döljer utsikten. Ovanför oss är det ett kompakt molntak. Vi är i vår egen tvådimensionella värld. Platån är lätt att gå på, på marken är det mest lågvuxet gräs. Vi passerar några små vattensamlingar. Vid Palkat-jåkkå är det brant ner till jåkken, hur brant är svårt att se, der verkar riktigt besvärligt att gå ner här. Moln döljer det mesta. Vi ska till Luottolako, så vi svänger nittio grader, klättrar ner för en några meter vertikal klippvägg, och kommer ut vid Luottolako. Ett stenigt ödsligt landskap möter oss.

Fjälltopparna och glaciärerna i öster har dragit ner en molnridå, då och då lättar de på den och vi får en titt på deras skönhet. I väster ser vi ett ödsligt småkulligt landskap. Det är inte mycket växtlighet, olika sorters lava växer på stenarna. Stenarna är relativt små och packade, så det är rätt lättvandrat. En sten drar still sig vår uppmärksamhet. Den är vacker, så olik de andra. Vi är tyvärr inte geologer. Vi tar sikte mot Nåite, vårt landmärke för att hitta den smala nedgången till Nåitevagge. Vägen dit är ett stengolv. Efterhand som vi kommer ner i Nåitevagge återvänder växtligheten. Vi går på västra sidan, varför kommer jag inte ihåg. Vi ska ju in i Lullihavagge. Där Nåitevagge och Lullihavagge möts är en bra tältplats.