Vi börjar med att vada Nåitejåkåtj, därefter bäcken från Lullihavagge. De är ganska djupa, djupare än vad våra stövlar är höga. Vi får tar av oss stövlar och byxor, ta på våra vadarskor, sedan kan vi utan problem ta oss över. När vi ändå håller på så är det lika bra att gå över bägge bäckarna. Vattnet är kallt. Uppgången i Lullihavgge är bekväm. Några renar passerar, av vilka en är albino. Vi följer vad vi tror är en renstig, och lämnar bäcken nere i en bäckravin. Högre upp i dalgången tar stenen över. Här och där är snöfält att gå på. En stor sten drar till oss vår uppmärksamhet, den är gul med en svart bred ormlik struktur. Så annorlunda mot de andra stenarna. En annan sten utmärker sig genom att vara mer än manshög bland alla mindre stenar. Vi passerar den högsta punkten, sten sten. Dalen öppnar sig.

När vi var i Sarek 1982 fanns det en bro över Kåtokjåkkå. I Kvikkjokk fick vi reda på att den har förstörts av årets vårflod och finns inte i år. Vi håller därför höjd och går mot Kåtokjåkkå och Pårtejekna. Landskapet är ödsligt och livlöst. Kåtokjåkkå är inte lätt att vada, i varje fall idag skulle jag inte rekommendera det. Grumligt, kraftigt strömmande far det fram. Vi bestämmer oss för att försöka gå på glaciären. Vi följer jåkken upp till glaciären. Från glaciäröppningen forsar vatten fram med full fart. Vi känner på det, det är kallt! Vi går uppför kanten mot glaciären, några hundra meter upp är isen plan nog att gå på. På glaciären är det ingen snö, vi ser inga sprickor. Det är inte halt, på ytan ligger smågrus utspritt. Mina gummistövlar duger bra idag, Vi kommer lyckligen över, på morängrusen fortsätter vi mot Ivarlako och håller utkik efter en tältplats. Efter någon kilometer hittar vi en som uppfyller våra krav, vatten, gräs, mjukt. Man är väl inte fakir.