Samerna sköter båttransporterna över Sitojaure, på Kungsleden till
andra sidan och till Rinim i nordväst för dem som ska mot Pastavagge.
Vi tar morgonbåten, en liten utombordare,
över sjön och fortsätter på Kungsleden.
Till en början är det plant genom björkskog. Efter några kilometer
börjar sluttningen upp till Njunjes. Det känns bitvis brant,
kroppen har inte anpassat sig till att fjällvandra. Naturen bjuder
här på en vacker utsikt norrut över Sitojaure. Njunjes är en flack
vindpinad platå. Ögat har inte mycket att titta på förrän det öppnar sig
vid nedgången till Aktse. Vyn är vidsträckt, in mot Sarek sticker
den lodrätta toppen Skierfe upp, en av Sveriges mest välkända profiler.
Berget är inte högt (1179m) men stupet är på 650 meter. Det går en stig
bort mot Skierfe, men vi överger tanken på att gå dit. Det har mulnat på
och det börjar regna. Regnet gör att den upptrampade stig som går brant
ner till Aktse blir en liten bäck.
Stigen tar oss ner genom skog till Aktse. Aktse är bebodd hela
året av ett fåtal. Nu på sommaren underhåller de båttrafiken
över sjön för vandrare. Aktse ska betyda nio, här dödades en
gång nio björnar, så berättar sägnen. Detta är också ingången till Rapadalen
för fjällvandrare.
Över ingången vakar
Skierfe i norr, kullen Nammatj i mitten, och Tjakkeli i söder.
Det är vackert, tyvärr är vi här för sent på säsongen för att se ängarna
blomma. För vandraren finns stugor för övernattning. Liksom i Sitojaure
sover vi över i stugan istället för att använda vårt tält. Tre män
har redan tänt elden i kaminen, det känns skönt i regnet. Med ett
'pojkaktigt' leende påpekar de hur roligt namnet Kukkesvagge
(en dalgång i Sarek) är med tanke på de tre första bokstäverna.
Regnet fortsätter och vi kurar skymning.
|