Abracadabra. Jag mår bra. Feber, huvudvärk, halsont är som bortblåst. Vi har två möjligheter att fortsätta, en enkel och en svår. Den svåra är att ta sig fram i växtligheten nedanför Låddepakte, den lätta är att gå genom Snavvavagge. Vi väljer den lätta. Men det är en tung uppförsbacke, nästan 300 meter upp. Att många väljer denna väg vittnar stigen om som vi följer. Snavvavagge är en stenig dal med en liten sjö. Det verkar bäst att gå norr om sjön, sävida man inte vill gå upp på Låddepakte. Det är inte ett så högt fjäll men utsikten därifrån måste vara hänförande, placerat som det är med sikt över Sarvesvagge och Rapadalen. Vi förväntar oss en hänförande utsikt mot övre Rapadalen från Snavvavagges mynning. Förväntningarna infrias.

Från Snavvavagge till Piela är det brant slänt som man måste gå på skrå över. Många är de som vittnat om hur hemskt det är att passera den. Vi blir besvikna, den är hur lätt som helst. Kanske det är betydligt värre om det är blött och halt. I dag är det torrt och fint. På något ställe måste man ta stöd med handen, och det krävs en hyfsad balans. Efter branten är några terrasser där vi tar paus. Vi har nu den plana Pielaslätten framför oss, vänlig mot vandrare. Efter slätten går man på sluttningen under Tjågnåris med fin utsikt över dalen. Tjågnårisjåkåtj är idag en liten rännil. Den sägs kunna vara riktigt besvärlig. Tidigare på sommaren lär det finnas en snöbrygga. Matujåkåtj är också snäll mot oss. Vid Skarja är en bro över Smailajåkkå, här finns fina tältplatser så vi slår upp tältet. Platsen är känd som en mötesplats eftersom alla som vill besöka Sarek centrala delar måste passera här. Nordväst om bron är en låst stuga, Mikkastugan. Vid stugan finns en nödtelefon, men den ska användas i verklig nöd.