Leden är lättvandrad. Vi går genom en fin fjällbjörkskog, där Akka tronar i öster. Vi passerar några kärrområden. Men det är inga problem här heller, det är spångat. Över bäckarna är det små broar. På ett ställe är björkarna döda, de kalåts av en larv för något år sedan. I norr kan vi börja skymta Akkajure, och vi kan höra ljudet av floden Vuojatätno. När vi kan se den förstår man ljudet, den är verkligen bred och strid. Jag skulle aldrig ge mig på att vada den. Det behövs inte heller, en lång gångbro spänner över den nära utloppet. Under bron forsar vattnet fram på vägen Akkajaure. Akkajaure blev till när vattenkraftsverket i Suorva byggdes. Sjön har därför kraftigt varierande vattenstånd, vilket märks påde kala stränderna. Stigen genom björkskog upp till Akkastugan är bitvis mycket stenig. Av någon anledning är stugan låst. Vi kommer fram till Änonjalme precis innan båten till Ritsem avgår.

Båtbryggan står på räls, den kan justeras beroende på vattenståndet. På båten träffar vi stugvärden i Akkastugan. Han har låst Akkastugan eftersom det är sista dagen för säsongen, både för stugan och båten. Detta är den sista båtturen för säsongen. Det visste vi inte. "Ni hade tur" menar stugvärden. Det är även sista natten som vandrarhemmet i Ritsem har öppet, man har redan börjat städa inför stängningen. Det är inte många gäster, vi får utan problem ett rum. Nära vandrarhemmet är en byggnad med restaurang, här får vi mat. Maten är god, utsikten över sjön med Akka på andra sidan är en extra krydda. De andra matgästerna är militärer som varit ute på övning. Vi går tidigt till sängs för att i morgon orka med den långa resan hem.